Det är inte många som vet om att här i bygden har det funnits en liten, men ändock en djurpark. Än i dag kan man se resterna av stängslet, som ligger på marken kring den före detta djurparken. I parken fanns det inga exotiska djur, vad vi vet idag, så kommer uppgifterna från en äldre generation. Påfåglar, kaniner och rådjur är de kända arterna. Påfågeln gjorde sina vandringar i närheten, även utanför det inhägnade området. Stängslet, ett nätstängsel på cirka 1,5 meter högt samt ett lägre. Nu är inte området så stort där det ingick i gruvbolagets marker nedanför gruvområdet och i anslutning gruvbolagets disponentbostad. 

I andra hälften av 1920-talet byggdes det upp ett litet hus, även rinnande vatten fanns tillgängligt från en vattenledning som kom till genom gruvbolagets försorg.  Det var kanske inte  så underligt att det redan då fanns rinnande vatten. Även de före detta  kasernerna längre ner i backen, samt gruvbolagets hus och även i andra hus i närheten hade rinnande vatten.

Herman Henneman och hans broder Albert Hennenman kom från Tyskland, den först nämnde var ju chef för Lekombergs Grufaktiebolag och han kom hit år 1922. Under ett antal sommarmånader fick en del tyska ungdommar komma hit till Lekomberg, Herman Henneman värnade om de tyska barnen samt även för de barn och familjer här i bygden. Komma hit till ett land som inte hade varit i krig måste ha kännas skönt för ungdommarna. Varifrån de kom ifrån och var de hette är ett oskrivet blad, det enda kända namnet är flickan vars namn är "Gisela". Enligt en bild som Anders Granath har tagit med sin kamera så håller de på att bygga det lilla huset under deras sommarferie här i Lekomberg. 

Efter mer än ett halvt sekel så började förfallet att ta över huset. Gruvdisponenten Herman Henneman hade flyttat hem till Tyskland. Nya ägare kom till och även de flyttade, pensionatet lades ner och en ny familj flyttade in i början av 1970-talet. Barnen var små och sprang mellan varandras hem för lek och det gamla huset förfaller mer och mer. I mars 1989 så beslutade vi att elda upp huset innan det rasade ihop och kunde skada barnen vid deras lek och spring.

Nedanstående artikel är från en del text som Hans Ericsson har skrivit. (Han skriver också om sin far Lars-Eric Ericsson. Deras hem var vid Hagalund i Lekomberg. Tillägg av N-E Nordqvist)
Direktör Hennemann var inte gift och han hade husföreståndarinna och två flickor som serverade och gjorde alla förekommande arbeten. Bostaden var som en herrgård 12 rum och låg ett stenkast från vår bostad. Där fanns det alltid gäster från Tyskand och andra länder och det var ofta stora middagar. Bruksdisponenterna och direktörerna umgicks alltid och hemma vid garaget parkerade direktionsbilarna. Chaufförerna skulle alltid vänta tills de skulle åka hem. Förr hade de suttit hos sina hästar ute i kylan, nu kom de in till oss, och vårt kök var därför ofta fullt av väntande chaufförer; mor kokade kaffe och chaufförerna spelade kort. Efter några timmar ringde lokaltelefonen då skulle de få mat i köket i direktörsbostaden, där gästerna ätit färdigt och övergått till groggarna. Fram på småtimmarna åkte de hem.
Direktör Hennemann var en mycket sympatisk person som älskade barn. Alla anställdas ungar bjöds varje år på julgransplundring i flera omgångar och far skulle vara jultomte och dela ut gottpåsar. Det var ett evenemang som alla längtade efter och långt i förväg frågades efter vilket datum nästa julfest skulle bli. Det fanns nog ingen risk att han skulle kunna inställa julfesterna. Även kräftskiva kunde det vankas någon gång. Djur var hans stora passion och han inrättade en djurpark med rådjur, tyskharar, fasaner, bävrar och naturligtvis en hoper hundar. Även detta skulle far sköta.
Far älskade också djur och jag hörde honom aldrig klaga över att det blev för mycket arbete. Han hade gott handlag med djur och var de vildsinta blev de alltid lugna i hans närvaro. Jag glömmer aldrig en gång när en bonde ringde och frågade om han ville ta och stoppa hans häst som skenat från Brunnsvikshållet. Han gick ut i vägen och ställde sig och hästen stannade på metern. Hästen var alldeles vit av svett men efter en kvart var den lugn som en filbunke och bonden kunde hämta honom. En gång hade far och jag hämtat en råbock hos veterinären och vi hade honom i en bur på lastbilsflaket. Det var mörkt på kvällen och jag backade bort till djurgården. Då visade det sig att råbocken kommit ur buren och sprungit in i skogen någonstans. Det var ingenting att göra den kvällen, men som tur var det nysnö och far kom på iden att ta morgonbussen en bit dagen efter och titta efter spåren. Han hittade dem och lockade på råbocken som kom fram på en gång. Han var nog 12 km hemifrån på väg mot Grangärde och så långt kunde inte far gå och leda bocken. Men det kom snart en buss och han kunde ta bocken med sig hem på bussen. Vad biljettkostnaden blev förmäler inte historien.

Upplagt 2019/07/01, redigerad 2020-11-18