Skogvaktaren sittande vid den södra grinden


Från Tyngsjö och Milsjögården kom Hugo Persson hit till bygden 1936. Han var arbetslös tillsammans med sina fyra bröder hemma på Milsjögården. Det enda arbete som fanns var enligt arbetsförmedlingen i Vansbro en huggning på Prästhyttans bevakning. Ett område, som sträckte sig från sjön Väsman och upp till sjön Rämen. På många ställen inom Prästhyttans bevakning fanns ställen där det fanns enkla "huggarboställen". Ett kallades för "Krabbsjöhotellet". Han blev då förlagd till en huggning efter "Kalvbergsvägen", en ny plats och väg även för mig, trots många år av dokumentation, där det tydligen fanns en mindre huggarkoja som han kunde bo i. Han kom då cyklande den nio mil långa vägen från Tyngsjö och Milsjögården till Bergalid, som då var huggarnas "Mecka". Han träffade på något sätt Albert Jonsson, som då höll på med huggning i skogen. Han frågade då Albert om han hade en timmersvans att låna ut till honom. Sin egen hade tidigare gått av på mitten, svaret var inte uppmuntrande, Hugo Persson var då tvungen att ta sig till Ludvika där han inhandlade för sina få pengar en ny timmersvans, på den tidens krokiga grusvägar med sin cykel. Under de åren som han hade huggning av Albert Nordkvist kom han inte i nöd ekonomisk någon gång. I skogen med huggningen arbetade Hugo i två-tretimmarspass åt gången. För att därefter vila sig och äta mat under en timme i huggarkojan. Mjölken hämtade han vid Bergalid så länge Albert Nordqvist hade kor på arrendet dit de flyttade in i det nya huset som skogsbolaget byggde och var färdigt år 1915. De få korna fanns kvar en bit in på 1950-talet där de gick fritt på skogen. Under alla år som skogvaktare, var det att gå, eller under senare tid använda cykeln. När Albert Jonsson, född i Bergalid och senare boende i Gamla Finntorpet körde förbi huggarkojan lade han alltid in lite ved i eldstaden, så att det var varmt i huggarkojan när Hugo Persson kom tillbaka efter dagens arbetspass. Det hände att Hugo sågade fortare med timmersvansen än med motorsågen. Den viktiga mjölken tog Albert med sig många gånger till skogen när han for förbi på morgonen. Ibland när Hugo Persson var till Bergalid fick han en stor kopp kaffe av Emma Nordkvist, som pysslade om huggarna i skogarna runt omkring när de kom på besök. Nu var han en särskild stor och stark person som var väldig duktig att arbeta. När den första motorsågen började dyka upp i skogarna här på trakten var de tvungna att vara två personer att hålla i denna. Senare skulle det ju bli ändring på den saken när maskinerna blev lättare.

Bilden nedan är hämtad från en huggning på ön Sollen.

Albert Nordkvist slutade som skogvaktare den 1/8 1942. Egentligen var pensioneringen år 1939, men han fick inte sluta för sin chef på Prästhyttans bevakning av "Åsryd", som var "forstmästare" under skogsbolaget Billerud. Han hade inte klarat av sin jägmästareexamen utan hoppade av studierna och fick då titeln forstmästare. Efter Albert Nordkvist kom Rudolf Persson i Grangärde även kallad "Rulle". Honom hörde man alltid i skogen när han kom åkande i sin DKW. När Albert Nordkvist en gång kom för att titta på en drivning som Rudolf Person hade hand om så muttrade han "och den växande skog som jag har varit så rädd om". Nu var det oftast så att varje revir hade sin tilldelning av skog som skulle avverkas per år. Vid varje år fick Prästhyttans bevakning gå in och hjälpa andra revir, så att den årsavverkade produktionen skulle hållas uppe. Enligt de sagesmän på den tiden fanns det en skog som var ovanligt välskött, med en enorm skog att ta ut virke ifrån. Under andra världskriget kom det hit 12 norrmän, som var inhysta i en huggarkoja norr om Långtjärn. De skulle hugga "kastved", de blev senare förflyttade till något annat ställe och ersattes av 12 huggare från Hälsingland. De var verkligen på alerten när det gällde pengar och förhandlade med skogvaktaren, så att han knappt vågade visa sig i skogen vid drivningen. Vid slutet var priset uppe i omkring 50% mer än normal huggning. För 1 m3 kastved fick huggaren 1 krona och 55 öre år 1928 och då skulle det vara prima ved. De som arbetade i skogen fick sin avlöning den 14:de i varje månad hos Albert Nordkvist i bostaden vid Bergalid. Sista gången arbetskarlen Albert Jonsson körde i skogen med häst och släde var under året 1968. Bilden ovan är fotograferad utanför ön Sollen i Väsman, personerna har inget att göra med artikeln. En parantes från den tiden då han körde med häst och släde: Snödjupet 1956 var vid Kalvbergsvägen 1,4 m djup, hästarna inte kunde komma fram. Man fick skotta vägar i skogen för att kunna köra fram virket. Senare blev det ett rejält stort töväder som tryckte ihop snön ordentligt och det frös på så att hästarna kunde gå på skaren, men då hade ju virket frusit fast i snön så det var svårt att få lös detta. Man fick lös dessa genom att använda en stor vändhake. Vid det tillfället var det stolpar till STAB, numera Rundvirke Poles i Ludvika som skulle köras fram i skogen. Kolmilorna har varit talrika även under Prästhyttans bevakning, liv och rörelse överallt, starka och seniga män som höll på med det som skogen gav, en av kolarna kallad Skåning-Kalle eller som hans rätta namn var Karl Andersson. Han var den sista kolaren som kolade åt skogvaktare Alberth Nordkvist på Prästhyttans bevakning, under Billeruds skogar. Detta var år 1936 då han kolade 3 milor. 1 mila vid Bergsbovägen-Krabbsjövägen söder om Långtjärn. De två andra milorna var belägna efter bäcken mellan Lilla Prästtjärn och Långtjärn.

Skrivet 2019-08-19 NEN