Om

Den här sidan kommer att handla om byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Sörvik och Burens.
Skriv in i rutan Sök, t.ex ett sökord så får ni/du fram alla sidor med det sökta ordets innehåll. 



Omröstning

Gillar du den här hemsidan?

 Gillar du hemsidan?

 Fyller den dina behov?

 Gillar den inte!

Kakor används

Lekombergs brandkår

Lekomberg/Sörviks brandkårs nya brandbil

Foto: ©Hans-Eric Ericsson

Lekombergs Brandkårs brandbil håller på att målas upp och justeras. Från vänster: Hans-Eric Ericsson, Henry Persson och Olle Backström håller på och justerar brandbilen. Den 2 november 1940 bildades Sörviks frivilliga brandkår i gruvstugan vid Lekomberg. Initiativtagare till brandkåren var Lars-Erik Ericson.

På grund av att bygden tidigare härjats av stora eldsvådor och då främst vid Lekombergs gruvfält. Åren 1913 och 1931 drabbades Lekombergs gruva av den röde hanen med alltför stora härjningar delvis på grund av för sent insättande av försvar mot eldsvådor. Brunnsvik Folkhögskola hade bland vinterkursens elever en organiserad brandkår. När vinter­kursen var slut varje vår upphörde kåren och säkerheten för skolan var inte tillfredsställande.

Med tanke på detta väckte Lars-Erik Ericson intresset att bilda en brandkår av frivilliga krafter på orten. Brandkåren bestod av följande personer vid starten: L-E Ericson, Arne Warnberg, Ivar Johansson, Åke Morell, Kåre Karlsson, Henry Persson, Vilhelm Persson, Evert Karlsson, Bertil Karlsson, Gunnar Forsberg, Gunnar Nilsson, Börje Jakobsson, Gunnar Johansson, Per Gustavsson, Oskar Olsson, Gunnar Olsson och Rickard Boström. Den första styrelsen bestod av: Ordföranden och brandchefen L-E Ericson, sekreterare Börje Jakobsson, kassör Gunnar Nilsson, vice brandchef var Arne Warnberg och ställföreträdare Ivar Johansson.

Ludvika sockens brandstyrelse beslöt att anskaffa begagnade lastvagns­chassier till kårerna för att sedan bygga brandbilskaross på dessa. Ericsson fick i uppdrag att inköpa fordonen och vår kår erhöll en Bedford av 1936 års modell.

Kårens frivilliga deltagare

Foto: ©Hans-Eric Ericsson

Lekombergs brandkår, som även var en del av Ludvika sockens brand­värn. Lekombergs brandkår kom till efter den svåra branden vid Lekombergs gruva 1931. Bilden är från tagen någon gång omkring slutet av 1940-talet eller i början av 1950-talet.

Stående från vänster: Karl Danielsson, Kennet Ekorre, Hans Nilsson, Arne Warnberg, Vilhelm Persson, Erik Karlsson, Roland Ekorre, Torsten Kornberg, Virgo Warnberg, Hans-Eric Ericsson. Knästående: Lars-Eric Ericsson, Bertil Karlsson, Erik Nilsson, Börje Jakobsson, Ivar Johansson, Olle Backström, Henry Persson.

Virgo Warnberg antogs enligt protokoll till brandman 1947. Bilden måste därför vara tagen under 1947 eller senare. Dokumentationen sker fram till 1950.

Kårens närmaste planer var att söka anslag hos Gruf AB Lekomberg för anskaffning av en brandbil och med installation av larmanläggning, samt i samråd med Brunnsvik folkhögskola och Gruf AB Lekomberg tillsvidare få använda deras material även för bygden i övrigt. Löfte hade då erhållits om anslag till en motorspruta av luftskyddsinspektionen och landstinget. Ludvika socken hade avtal med Ludvika stads brandkår om släckningshjälp vid eventuella bränder.

Nu begärde staden förhöjd ersättning och socknens kommunalfullmäktige beslutade på decembersammanträdet 1940 att själva organisera brandväsendet. På det sättet blev vår brandkår redan från 1941 kommunalise­rad och fick ansvar för den norra delen av Ludvika socken.

När kåren avhöll sitt första sammanträde 1941 kunde L-E Ericson meddela att en motorspruta typ Albin 800 erhållits av landstinget för luftskyddsändamål. Och att annat material skulle anskaffas omedelbart. Brandchefen sammanträffade med bolagsledningen för Gruf AB Lekomberg och fick löfte om installation av larmanläggning med larmklockor i hemmen. Detta skulle helt bekostas av Gruf AB Lekomberg. Vidare fick han ett anslag på 3000 kronor till anskaffning av brandbil och bolaget lovade upplåta en plats i garaget att användas såsom brandstation i Lekomberg.

Text: Hans-Eric Ericson

Två gamla små skyltar i brandstationen Lekomberg

Två skyltar på väggen finns kvar sedan Lekombergs brandkår var aktiv, motivet, två skyltar satt då kvar på väggen inne i "brandstationen" den 2020-02 då de båda bilderna togs. Brandchef var då L-E Ericson och vicebrandchef var Virgo Warnberg.


Brandmännens klädesplatser

Foto: ©N-E Nordqvist 2017

Den frivilliga Lekombergs brandkår hade även sina rutiner, vilka vi även kan se, och viktigast, det finns bevarat efter den tid som har gått sedan brandkåren försvann från bygden. Blankpolerade siffror och namnskyltar med tillhörande klädeskrok under respektive namn som Börje Jakobsson, Vilhelm Persson och Gunnar Nilsson.

Kårens fortsättning och Elin Ericson vid larmklockorna

Foto: Hans-Eric Ericson

Kårens närmaste planer var att söka anslag hos Gruf AB Lekomberg för anskaffning av en brandbil och med installation av larmanläggning, samt i samråd med Brunnsvik folkhögskola och Gruf AB Lekomberg tillsvidare få använda deras material även för bygden i övrigt. Löfte hade då erhållits om anslag till en motorspruta av luftskyddsinspektionen och landstinget. Ludvika socken hade avtal med Ludvika stads brandkår om släcknings­hjälp vid eventuella bränder.

Nu begärde staden förhöjd ersättning och socknens kommunalfullmäktige beslutade på decembersammanträdet 1940 att själva organisera brandväsendet. På det sättet blev vår brandkår redan från 1941 kommunaliserad och fick ansvar för den norra delen av Ludvika socken.

När kåren avhöll sitt första sammanträde 1941 kunde Ericson meddela att en motorspruta typ Albin 800 erhållits av landstinget för luftskydds­ändamål. Och att annat material skulle anskaffas omedelbart.

Brandchefen sammanträffade med bolagsledningen för Gruf AB Lekom­berg och fick löfte om installation av larmanläggning med larmklockor i hemmen. Detta skulle helt bekostas av Gruf AB Lekomberg. Vidare fick han ett anslag på 3000 kronor till anskaffning av brandbil och bolaget lovade upplåta en plats i garaget att användas såsom brandstation.

Övning blir färdighet

Foto: Hans-Eric Ericson

Den 4 maj hade kåren första övningen. Här på bilden från vänster Bertil Karlsson, Vilhelm Persson och Hans-Eric Ericson vid motorsprutan.

Då hade erhållits slang, stegar, personlig utrustning såsom larmrock, hjälm, bälte och yxor med mera. På detta sätt kunde man få full fart med övningarna, för det behövdes övning i början för att åstadkomma snabbhet vid handhavandet av det material som kåren fått.

Men det dröjde inte länge förrän utryckningen gick snabbt. Ur brand­chefens anteckningar kan nämnas att en utryckning gjordes till Burens den 20 juli (övning) med Burtjärn som vattentag. Med enkel slangledning över grenrör, första strålen över skarvstege upp på ett tak, andra strålen mot en husgavel. Från brandstationen till att strålförarna hade vatten i mun­styckena hade inte tidsåtgången varit mer än 11 minuter.

Under år 1941 anordnades en fotbollsmatch mot LO-skolans elever, 2-3 augusti en fest i Sunnansjö och en dans i Sörvik vilket inbringade till­sammans 589,01 kronor. Av dessa medel anskaffades: 2 st. munstycks­trappar, vävämbar, 15 par gymnastikskor, 3 par strålförarehandskar, 15 st. yllehuvor samt en fokuslampa för sammanlagt 364,96 kronor.

En milstolpe passerades den 13 november. Brandchefen från Falun kom med vår färdigbyggda brandbil. Den byggdes vid C.W. Andréns vagnfabrik och den väckte stor beundran när kåren samlades söndagen efter för att mottaga bilen. Hela kostnaden för ombyggnaden blev endast 4000 kronor.

Kåren larmades till två eldsvådor under första året. Den 25 juli utbröt gräsbrand på ön Sollen, manskap med motorspruta och slang färdades i fyra båtar med ca 3 km rodd. Branden släcktes snabbt. Den andra branden uppkom i Klenshyttan där ett uthus brann ned till grunden. Polisen i Ludvika larmade kåren 3 dec kl. 04.30. Under våren 1942 utfördes en del arbeten vid brandstationen.

Bland annat upptagning av garageporten, tillverkning av hyllor för kläder och stövlar, isbill samt placering av material på brandbilen. En provisorisk torkanordning anordnades i kraftcentralen och hissanordning tillverkades för att hissa upp slangen i taket. I avsaknad av uppvärmingsanordning kunde inte slang torkas på vintern, det dröjde inte länge förrän någon bröt sig in där och kåren bestals på repen till hissanordningen.

Text: Hans-Eric Ericson

Mobilisering av kåren

Ett Europa som stod i brand och mobilisering här i Sverige skulle i sin tur leda till att kåren upplöstes eftersom alla brandmännen till stor del var i värnpliktsåldern. En särskild luftskyddskår bildades av brandchefen efter framställning av luftskyddschefen i Ludvika. Samtliga som tillhörde kåren blev härmed befriade från militärtjänst.

Motorsvårigheter. Importsvårigheterna av bensin under kriget var stora. Bensinen blandades med sprit och brandkåren tilldelades ett bränsle som kallades motyl 50. Denna motyl 50 var blandad till hälften bensin och sprit. Motorerna blev mera svårstartade av denna blandning och man måste montera större munstycken i förgasarna. Med anledning av detta begärdes vid brandstyrelsen att motorsprutorna skulle utrustas med elektrisk start och belysning. Denna framställning bifölls och verkställdes.

Materialen förnyades och förbättrades allt eftersom. Motorvärmare monterades på brandbilen. Finurliga uppfinningar provades, till exempel att avgaserna från brandbilen skulle ledas till vevhuset på motorsprutan. Under vintern kyldes den ned och blev mer svårstartad när det gällde. De varma avgaserna verkade som en motorvärmare. Stänkskärmar till­verkades till motorsprutan samt mycket annat.

Under 40-talet flyttade en del av de som var medlemmar i kåren men det var alltid folk som ställde upp för sin hembygd. Många bränder hade kåren under sin livstid att bekämpa, från soteld, husbränder och skogs­gräsbränder.

Tack vare närheten har bygden förskonas många gånger från den röde hanen men vi får inte glömma bort den stora branden i Norrvik den 25 sep 1944. När Sörviks brandkår kom till platsen var hela ekonomi­byggnaden övertänd. Ludvika Brandkår hade larmats av gårdsägaren. De kom en stund senare för de hade en längre körsträcka. I första hand inriktade kåren arbetet med att rädda alla djur i byggnaden vilket lyckades bra. Ludvika brandkår återvände så snart eftersläckningen började. Det stora bestånd av foder som var liggande på skullen förstördes. Eftersläckningen tog 7 timmar i anspråk. Den 27 september, två dagar senare, blossade elden upp på nytt igen på grund av starka höstvindar. Eftersläckningen tog då fyra timmar i anspråk.

Tidigare på dagen den 25 september hade folket på gården varit ute och gjort rent i ladugården. I stian hade ny halm lagts in. Ladugården var totalförstörd. Grisen låg till synes heldöd med brännskador på skinkan.

Vem det nu var av brandmännen som hittade grisen kvittar, (anm. det var en privatperson som deltog vid branden.) men känslan att inte har klarat av och fått ut alla djuren ur den brinnande ladugården och till räddningen kändes nog svårt. Grisen var långt borta i drömmens värld dit varken sol eller måne lyser där han låg med trynet nedkört i halmen. Den som hittade grisen sparkade till den lätt med foten. Återuppståndelsen skedde, glädjen stod högt i tak. Upp ur drömmens värld kom grisen med ett glatt nöff-nöff. Ut med grisen genom gödsel­luckan över gödselstacken och ut i det fria. Grisen inkvarterades sedan i tvättstugan. Den troliga förklaringen var att grisens tryne kom ned i halmen och att halmen verkade som en gasmask.

Det var ju inte enbart denna bygd som fick nytta av Sörviks­kåren, bränder i Landforsen, Håksbergsgruvan 1946, Gräsberg och Lyviken hörde till denna kårs område.

Text: Hans-Eric Ericson

Kamratföreningen inom kåren.

Foto: Hans-Eric Ericson

Kamratföreningen vid ett möte, från vänster Hans-Eric Ericson, Sven Persson, Börje Jakobsson, Henry Persson och Vilhelm Persson. Genom åren växte det fram ett stort kamratskap. Kamratföreningen bildades. På ett av föreningens möten beslöts att gå till ledningen vid AB Stadsgruvor för att få disponera en före detta apatitfabrik vid Lekomberg för iordningställande av lokal för brandkårens sammankomster, även för att bereda befolkningen på platsen tillfälle att roa sig.

Vi tänkte först och främst på midsommar och att kunna bjuda på en riktig logbal. Ett löfte lämnades av bolagsledningen att kamratföreningen skulle få disponera lokalen. En hel del material skänktes av gruvbolaget.

Arbetet sattes igång med inredning av lokalen, mycket arbete lades ned där. Under en och halv månad var brandmännen nere varje ledig stund och arbetade.

På midsommarafton kunde kamratföreningen slå upp portarna för en logbal av stora mått. Det var inte mindre än femhundra personer som gästade logen under midsommarhelgen. Denna danstillställning blev väldigt populär och ett flertal danser anordnades under sommaren på onsdagar och lördagar.

Midsommarfirande vid Kraftcentralen Lekomberg

Foto: Hans-Eric Ericson

Spelmännen på den nu rivna apatitfabriken

Foto: Hans-Eric Ericson

Bertil Karlsson och Erik Nilsson spelade under dansen på den numera rivna apatitfabriken vid Lekomberg. Tillställningarna var mycket populära under en tid och det var tjockt med båtar på Väsman utanför apatit­fabriken. Mycket uppskattat. Allt material till den här sidan om Lekomberg/Sörviks Brandkår har jag fått för att göra tillgängligt inom hembygdshistorien av Hans-Olof Ericson. Son till Hans-Eric Ericson.

Sammanställt o redigerat N-E Nordqvist 2019-11-23