Möten och minnen

Minnen från en vandring kring de då förfallna Fängenhällarna 

Foto: ©N-E Nordqvist omkring 1985

Sommaren 1989 träffade skrivaren en för mig då okänd person efter Storgårdsvägen i Brunnsvik, som frågade efter Stockholms Fjällkoloni­förening i Fängenhällarna. Gunnar berättade att han hade varit där på kolonin i unga år. Han hade då åkt i sin bil från Stockholm för att söka efter sitt barndoms minne vid Fängenhällarna. Där vi stod kunde vi ana genom peka på den uppväxande skogen att där fanns hans sökta mål. Efter en stund så blev vägen till Fängenhällarna beskriven genom en enkel skiss på marken. Vi utväxlade adresser, och efter en kort tid kom det ett handskrivet brev daterat 6/8 1989.

Här citerar jag en del av Gunnars upplevelser:

"Jag hade aldrig hittat dit på egen hand. Det var för mig, som i en spännande pojkbok, när jag med bilens hjälp bokstavligen klättrade uppför den smala steniga skogsvägen. I början var jag helt övertygad att jag hade valt fel väg. Ju längre in i "djungeln" jag kom, hur skall jag komma ut igen var min tanke. Men så plötsligt skymtade något i den täta grönskan. Det hallonplockande äldre paret bekräftade vad jag gissade mig till. Trots allt kände jag inte igen mig först. Det var för nära inpå mig. För 48 år sedan var jag här, för första gången, och jag har inte återvänt förrän nu.

Det äldre paret avlägsnade sig efter en halvtimme. Nu var jag ensam, där jag som barn tillbringade en lång härlig sommar. Jag var knappt 13 år då. Det var en härlig känsla att gå där och låta minnena framkalla bilder. Och jag tyckte mig nästan skymta ansikten bakom fönstren. Jag gick runt husen, och in en bit i skogen, stannade upp ibland. Allt var tyst och jag framkallade i minnet åter bilder och röster från nära 50 år sedan. Bland annat dök bilden av en jämnårig guldlockig flicka från Ölandsgatan på Södermalm (Stockholm) upp. Min första förälskelse. Efter tiden på kolonin försvann hon och jag har aldrig sett henne mer. Vad gör hon idag?
Vemodig till sinnet efter vad jag har fått se av det förfall, som råder på det vackra Fängenhällarna, åkte jag sakta därifrån.
Jag hade i alla fall nått ett av mina mål i livet. En för mig fin upplevelse".

Fängenhällarna under krigsåren 1941-1945

Vad man väntade på denna dag, då resan till sommarvistelsen på Fängen­hällarna gick av stapeln!
Många ungar var vi, drygt ett hundratal barn i åldrarna tre till femton. Alla lika förväntansfulla, ja, vi som tidigare hade varit här visste ju ....

Välkända orter åkte vi förbi. Så kom vi till Norrvik, där stannade tåget, vi fick hoppa av mitt på banvallen, någon station fanns ej där. Vi "gamla" kolonibarn ginade genom skogen, och där var vi så äntligen!

Där stod fröken Pettersson, en vithårig, go liten tant, som varit här under flera år, hon hade hand om de yngre flickorna. De fick bo i två salar på nedre planet. En trappa upp, vi övriga flickor hamnade i ett par andra salar.

Pojkarna hade en bestämd äldre dam, fru Wrange, som styrde och ställde med dem. Hon hade också varit där i många år. Till sin hjälp hade dessa damer ett par unga studentskor varje år. Dagarna förflöt med ömsom vackert och ömsom oväder. När det var riktigt blixt och dunder samlades vi i stora hallen, för lite skraja var vi nog! En gång slog blixten ned i flaggstången, gick under marken in i matsalen och rev ned alla fyra stora dukarna från borden, en söndag, eftersom vita dukar var på borden.

Söndagar träffades vi i pojkarnas lekrum, för en liten andaktsstund, bland annat sjöng vi då "vår kollosång" "härlig är jorden".

För det mesta var det solsken, varannan dag fick vi gå 1,5 km till sjön Väsman, långt, men det var det värt. En flicka, Peggy, hade sin mormor boende i en liten stuga i byn, jag fick följa med henne dit några gånger. För övrigt hade vi många utomhuslekar, stort var ju området i skog och mark. Pojkarna byggde kojor som vi med benäget tillstånd fick komma in i! Ett annat stort nöje var att ligga och smyga i jordgubbslandet och bland hallonbuskarna.

En dag i juli fick vi bege oss upp till "Sulten" (Sultentjärn) för att plocka blåbär, då Sulten var en "trollsjö". Ingen botten sägs det. Kom man för nära gungade det under fötterna.

Ett par timmar varje dag skulle vi vila till sängs. "Vila och vila", ja det hette så! Efter detta serverades knäckebrödssmörgåsar med äppelmos emellan, till iskall mjölk, mums!!!

I lekrummet hade var och en sin pall med lock och eventuellt med lås där man kunde förvara sina hemlisar, eller vad man nu var rädd om. Under regniga dagar var vi inne, ritade, pysslade med allt möjligt, spelade spel.

Men som sagt, det var mest vackra dagar, eller är det för att man vill komma ihåg dem? Ibland fick de stora tjejerna gå ända till Sörvik för att hämta posten. Alltid trevligt få brev och paket....

Så kom hemresedagen, efter två månader, nu var det nog en del som tyckte det var skönt att komma hem till mor och far. Men jag vet själv av egen erfarenhet, nästa vår tjatar jag på mina föräldrar om Fängenhällarna igen.....

År 1943, precis som taxin körde in i Slussen i Stockholm så kommer kanonsalut från Skeppsholmen, mamma och föraren räknar, o nej, en prinsessa igen! Christina blev hennes namn, mitt starkaste minne av en hemkomst. Har under många år sett hur Fängenhällarna, mitt paradis, förfalligt mer och mer, är nu glad att nuvarande ägarna förbarmat sig över detta ställe.

Källan: © 2007 En berättelse från en kvinna om sin tid på Fängenhällarna under krigsåren.

Ett barndomsminne från Fängenhällarna i början av 60-talet 

Foto: Okänd fotograf

Jag var kollobarn på Fängenhällarna en sommar runt 1960-1962. Vi alla grabbar på bilden kom från Hägersten, och vi var väl inte dom lugnaste av alla ungar. Minns att det var tufft att freda sig från dom vildaste av grabbarna. Vi lekte något som vi kallade " Japp eller MumsMums ", syftade troligen på krig mellan japaner och jänkare, har jag förstått senare. En av ledarna var ifrån Fagersta, och jag minns hans eviga tjatande "gå hän från fontän", då vi inte hade tillåtelse att plaska i fontänen som finns/fanns framför husen.

Det jag minns starkast var, att jag råkade ut för den så kallade "pås­sjukan", och blev akut isolerad i ett litet rum i huvudbyggnadens vänstra baksida, en eller två trappor upp. Kort senare blev jag transporterad till  lasarettet i Falun för tillfriskning.

Några av killarna längtade hem så pass mycket, att dom försökte rymma till Ludvika, för att ta tåg eller buss till Stockholm. Tror nog att ingen kom ända fram. Jag har också för mig att det gick tåg förbi på den tiden nere på SWB-banan.

År 1992 åkte jag och familjen förbi Norrvik och hittade infarten till Fängenhällarna, på den knaggliga vägen gick det att köra nästan ända fram till kolonin. En vägbom satte stopp för vidare bilfärd, men vi kom ändå tillräckligt nära för att kunna ta en lov fram till de stora husen. Det var väldigt igenvuxet av uppväxande träd och sly, med sorg i hjärtat kunde man inte se om fontänen fanns kvar på framsidan av husen där vi en gång stod uppställda och blev fotograferade. Det såg hemskt dystert ut, med alla igenspikade fönster.

Text:© R.B. 2009

 Försökte i somras (2014) då jag passerade Brunnsvik och Norrvik för att hitta till Fängenhällarna, men fann ej nedfarten från kolonin till riksvägen.

Istället började jag nu leta på internet och fann då till min förvåning ett fotografi med mig som ledare, stående framför fontänen. Jag är inte från Västerås utan från Fagersta vilket husmor och sonens husfar var.
(Rättat i texten ovanför). 

Kommer inte ihåg tjatet om fontänen men det är säkert sant. Det var långt till sjön för att bada, men vi lekte rätt mycket vid en bäck där vattnet från Sultentjärn fyllde bland annat en baddamm vid Fängenhällarna.

Trodde lekarna var Vita och Röda rosen, men det kan vara fel lek på den tiden, när jag var lika ung som pojkarna var nu.
Märkligt är att man kommer ihåg flera ansikten av pojkarna och undrar hur det gått för dom?
En av pojkarna var sängvätare vilket han fick sköta själv. Det vill säga skölja lakan på morgonen. Jag tyckte det var tufft men så var reglerna på den tiden. Det skulle också vara tyst vid måltiderna.
Det var rätt att det var utedass och på ena sidan flickornas och andra sidan pojkarnas. Det var mycket populärt bland pojkarna att busa med flickorna då de satt på dass genom att titta på dom från dassluckorna på andra sidan. Vi fick vakta för att flickorna skulle få vara ifred.
Kom även ihåg att flera pojkar försökte rymma, men det var ju rätt långt bort till Ludvika och inga pengar hade de ju. Men flera pojkar grät när de åkte hem så helt hopplöst var inte sommarkolonin.

När barnen lämnades i Stockholm så fick vi vänta med en pojke då ingen förälder kom. Till slut kom hans pappa som då var berusad. Man undrade, hur det var då med de andra barnen och vilken lycklig uppväxt man själv hade haft.

Text: ©Johan C. 2014 (texten delvis redigerad och kompletterad med mer lokala uppgifter).

En kvinna berättar om somrarna på kolonin i början av 1950-talet

 

Foto: Einar Eriksson omk 1929
Härbret är numera rivet och flyttat från Fängenhällarna. Kvinnan längst till höger är Ingrid Trogen.

Jag tillbringade somrarna 1952, -53 och -54 på Fängenhällarna. År 1952 var jag 10 år. När jag vinkat av mamma på Stockholms Central och tårarna torkat började äventyret. Jag skulle till ett kollo med både tjejer och killar! Redan på tåget började en av killarna försöka fånga min uppmärksamhet genom, att som jag tyckte, larva sig. Det blev många skratt under färden.

Från min vistelse under de tre åren har jag många glada minnen och även en del sorgliga. En av mina bästa vänner förlorade sin pappa i en motor­cykelolycka. Jag blev litet småkär i killen som larvat sig på tåget. Han kom också nästa sommar och nästa.

Vi hade jättetrevlig personal, både "magistrar" och "fröknar". Särskilt roligt var det med magistrarna för de hittade på de roligaste lekarna. Ofta spelade vi fotboll, byggde kojor, lekte indianer och vita, gick genom kohagar och snår till sjön Väsman för att bada.

Ett år byggde de manliga ledarna en lång träbana, där vi fick åka i en vagn utför en lång brant backe. Det byggdes också ett stopp längst ned, men vid första försöket höll detta inte och premiärvagnen åkte rätt ut i luften. Sedan satt två personer alltid och tog emot vagnen när den i full fart kom till stoppet. Det var jättespännande.

Efter maten, som för det mesta var OK, utom paltbrödet, var det kapplöpning till de romerska ringarna. En gång när jag kom först så missade jag ringarna och föll raklång på rygg. Jag tappade andan och trodde att jag skulle dö. Men andan kom tillbaka och ingen hade sett mitt misstag. Efter mellanmålet, som vi stod i kö till och som bestod av mjölk och marmelad på hårt bröd, klättrade vi ibland upp i närliggande träd och spelade kort, fågelleken.

Sista sommaren fick några som var "stora" traska den långa vägen till Ludvika för att handla. Vi gick på bruna oasfalterade vägar och jag kan ännu idag känna hur de luktade. (Troligtvis var det lut på vägen som kom från sulfitfabriken i Fredriksberg).

Vi som var stora fick också några gånger låna härbret och sitta där inne och mysa med några av killarna. Det var också litet bus ibland. Efter lägg­dags smög vi ibland ut genom fönstret och kröp över taket till killarnas flygel och ibland kom de till oss.

Det var tre härliga somrar på fjällkolonin som det kallades. Några fjäll såg vi inte, men där skulle det vara hög luft som var bra för astmabarn. Ett sådant var jag och många flera med mig. Jag kommer inte ihåg några namn, men har många ansikten i starkt minne. Jag vet i alla fall att han som "larvade" sig hette Tomas och hans tvilling­bror Göran.

Jag kommer också ihåg att byggnaden var vad jag idag skulle kalla mycket vacker fast jag inte tänkte på det då.
Det var ett axplock av minnen.

Text: ©MN 2008(på kollot hette jag Lindqvist i efternamn).

Fanns det spöken på Fängenhällarna? 

Foto: ©N-E Nordqvist 1988

Omkring 1988 hade jag den möjligheten att få låna nyckeln till kolonin. Här var jag ensam med kameran och stativet, där jag strövade sakta genom alla rum för att dokumentera. Ögonen var på helspänn, likaså min hörsel, mina skor knarrade för varje steg jag tog och ibland hördes andra ljud. En kall vindil svepte in. Lite spökligt var det där, fladdrande ljud så jag ryste till så det blev kalla kårar i ryggraden. Ändå så var det ljust ute och även ljuset skapade vissa spökliga kontraster. Man visste ju inte vad som väntade bakom nästa hörn och rum. Det här var långt från den tid då man fick cykla med 15 kilo köttfärs på pakethållaren från affären i Brunnsvik till köket vid Fängenhällarna.

Texten nedan ett barnaminne.

I mitten av 1990-talet var Fängenhällarna beryktat bland ungdomar i Ludvika som ett "spökställe". Vill minnas att där också skulle finnas en skogvaktare/fastighetsskötare som var "farlig". Jag åkte ut med några kompisar och visst var stället som perfekt för spökhistorier. Några i sällskapet blev ense om att det var "något konstigt" på översta våningen,  kan ha varit i anslutning till en skorstenssockel. Hörde en historia om ett annat ungdomsgäng som åkte ut till platsen för att tillbringa en natt i fastigheten, men de skrämde upp varann så pass att de fick köra hem igen i nattmörkret. 

Under de följande 10 åren var jag ut till platsen vid ytterligare två tillfällen. Det mest anmärkningsvärda var hur fasaden genom åren hade skalats av från allt som gick att plocka ner och ta med sig. Vid mitt senaste besök fanns i praktiken inget löstagbart kvar över huvud taget.
text: MS

Räddade till livet; om en stor svensk hjälpinsats för

Finlands barn 1939-1949

År 2008 utkom en bok om finska krigsbarns vistelse i Sverige på sjukhus, sjukhem, barnhem och kolonier. Här beskrivs att Fängenhällarnas barn­koloni ställdes till förfogande för Frälsningsarmén att bedriva barnhems­verksamhet för 50 finska barn under skolåldern. Kolonin skulle disponeras under vintermånaderna och det var Kooperativa Förbundet som finansierade verksamheten. En direktör Björklund i Ludvika om­nämns i sammanhanget. Barnhemmet var organiserat från 1 september 1944 till 31 maj 1945, då barnen sändes hem till Finland, och den årliga sommarkoloniverksamheten skulle återupptas. Föreståndarinna var major Lilly Lindgren som hade hjälp av provlöjtnant Sara Dillström och några finska vårdbiträden.

På Riksarkivet finns sannolikt förteckningen över de barn som kom att vistas på kolonin. Kooperativa Förbundet försåg de hemvändande barnen med var sitt paket med allt sådant, som då var tillåtet att skicka med.
De var troligen också väl rustade med kläder och skor.

Boken beskriver hur Sverige organiserade sig för att ta emot tusentals sjuka finska barn och flera tusen friska barn som inte fick möjlighet att komma till fosterfamiljer. Omfattningen av den svenska hjälpen som privatpersoner, föreningar, institutioner och företag liknade stundtals en folkrörelse

Spridningen av barnhem över landet var imponerande. I Dalarna fanns många, särskilt i sydöstra länsdelen. På olika platser i närheten av Ludvika fanns fyra till fem barnhem.

Boken heter: "Räddade till livet; om en stor svensk hjälpinsats för Finlands barn 1939-1949".

Författaren Tapani Rossi är personlig utgivare och säljer boken privat.
©TP 2010

Vill du läsa mer? Gå till:  www.krigsbarn.com.

Redigerad och sammanställt 2019-11-30 N-E Nordqvist
Sidan är utflyttad från sidan Fängenhällarnas barnkoloni. 2021-03