Nybotten, ett torp på Hagberget

Anders Mattson, var han nybyggare?

Vid ett tillfälligt besök på Länsarkivet i Håksberg för många år sedan hittades en microfilm med nummer 11420. På den filmen finns anteckningar ur husförhörslängderna. Bland annat kan man läsa att dagkarl och kolaren Anders Mattson, född den 8 oktober år 1754 i Ljusnarsberg och hans hustru, Stina Jansdotter, född den 2 september år 1758 i Hellsjön. Familjen flyttade till Silvergruvan från Enkullen år 1793. De hade då sonen Jan, född år 1784. Han växte upp och gifte sig med en kvinna från Visby, Maja-Stina Malmdahl, född år 1771. Giftermålet mellan de två var den 11 december år 1819. Under åren 1826-1836 bodde Jan och Maja-Stina vid Nybotten, Norrvik/Brunnsvik.
Vad var det som gjorde att de unga flyttade till Nybotten är höjt i dunkel. När Anders Mattsson kom till Silvergruvan, flyttade han då in i en liten stuga som senare fanns på P Danielssons ägor? P kan det betyda Pehr. Varför inte? Det fanns en Pehr Danielsson i Brunnsvik vid den tiden, som tog över gården efter sina föräldrar. Var det deras mark?

Var det en osäkerhet med husrum som gjorde att familjen måste packa alla sina saker och flytta till Nybotten för att där idka jordbruk eller arbete med kolning. Lite längre upp på Hagberget finns det ett kalkbrott, har det givit arbete åt Mattssons?

Fanns det en gammal gård där redan i början av 1800-talet? Är det den ladan som nu är avbildad från den tiden? Vi har ju tidigare haft lite tankar om den invandring av savolaxer, vilka kom hit för att odla upp våra ödsliga marker på 1600-talet.
Efter Anders Mattssons oväntade död tog sonen Jan över gården som "husbonde". På gården som låg lite vid sidan om den övriga byn fanns vissa problem. Jan var inte riktigt frisk och även Maja-Stina var ofta sjuk. Jan blev änkling 1845 men bodde kvar i bygden. Han lämnade själv jordelivet den 16 april 1858. Då helt blind. Vad vi vet idag enligt husförhärslängderna så fanns det ett fattighus på något ställe i Norrvik. Var, är det ingen som vet än, men det var vanligt med ett fattighus i varje by.

Grangärde fattighemman låg i Sörvik, ända fram till i våra dagar. Vår tids mest kända så kallade fattighus var ju Räfsnäs. En nära anhörig till mig var helt förtvivlad över att hamna där på 1960-talet.
Att bli änkling på den tiden var inte det roligaste när man på slutet fick leva som fattighjon. Tänk efter, sitta som fattig och blind, utan TV, radio och tidningar i en stuga någonstans utan barn eller barnbarn. En iakttagelse är att far och son blev lika gamla, 74 år. Jan och Maja-Stina fick alltså inga barn. En gren av Anders Mattsons släkt slutar helt enkelt i ett torp någonstans i Norrvik. Han begravdes den 2 maj 1858.

Foto: ©N-E Nordqvist 2014
Den gamla ladan från en svunnen tid
En inlevelse fick jag under en dag i början av april månad 2014, fanns den gamla ladan kvar som jag hade sett för länge sedan.
Det var minst tjugo år sedan jag var där senast. Benen var blytunga efter cykelturen uppför de branta backarna, pulsen steg oroväckande. Det dunkade och bankade i kroppen. På vägen hit hade jag gjort en avstickare för att kontrollerat om det fanns några mosippor på gång och även "Tibast" en meterhög buske där blommorna blommar på bar kvist.

Väl framme gömdes cykeln bakom några yviga granar och jag gick på måfå i den riktning, som om det fanns svaga fragment kvar sedan tidigare besök. Förändringen var total när jag såg ladan skymta mellan granarna.

Nu hade någon förändrat området så det såg betydligt prydligare än vad det var vid mitt tidigare besök, då det var risigt och i det närmaste omöjligt att dokumentera ladan.
Under år 2020 är det inte lika som på bilden ovan då det har skett en stor avverkning på området.

Ändå så fanns det en hälsning från svunna tider

Foto: ©N-E Nordqvist 2014

Öppnade dörren försiktigt, av säkerhetsskäl då jag var orolig för vad tidens tand hade tagit för beslut. Rostiga gångjärn med mera.
På en bräda stod det inristat Hj S 1947. Här fann jag en signatur som jag direkt kopplade till en viss person i Norrvik, Hjalmar Sjögren.

Åkerbruket

Foto: ©N-E Nordqvist 2014

Här andades dåtiden i sin fulla prakt. För mig kändes det som att någon hade packat ihop sina saker och hastigt lämnat området.
I dag när man tittar sig omkring syns att det har varit odling på detta område för länge sedan. På baksidan av ladan fanns en äldre pinnharv uppställt.
I mitten av 1950-talet kunde man mycket väl se hur åkrar och andra inägor var helt orörda. År 1954 var det sista året som Mats Norrgo hade odling på åkrarna vid Nybotten. De vilda djuren, älg, rådjur och harar hade här ett litet paradis, där de ostört kunde gå och beta. Åkrarna fick inte ligga i någon träda under en längre tid. I början av år 1963 planterade man granar och tallar på den odlade jorden. Lite drygt trettio år senare ser man hur fort träden har växt på gödslade åkrar och inägor. Nu kan man med viss svårighet se att det har varit odlad mark här en gång i tiden. Den första gallringen i beståndet har skett. En gammal byggnad av timmer, som kan ha varit en ladugård, och några gamla stenmurar, skvallrar om tider som har varit. I dagens läge när man ska färdas med bil från Silvergruvan till Nybotten är det långt. Mellan de två platserna är det inte mer än 1 km fågelvägen.

En dag träffade jag Barbro Norrgo vid Hagåkern. Barbro berättade att de slog med lie på åkrarna och hässjade höet för hand. När höet hade torkat på hässjan, körde man med häst och vagn hem en del till gården i Norrvik. En del förvarade man i den lada som fanns vid Nybotten. På vårvintern, när höet började ta slut på skullen hemma på gården, hämtade man hem det hö som man förvarade i ladan under vintern med häst och släde

 Bakom den stora stenmuren

Foto: ©N-E Nordqvist 2014

Bakom den stora och kraftiga stenmuren fanns under 1970-talet en åkerlapp, där vi satt bakom stenmuren och lurade med kameran efter ett och annat rådjur som kom fram mot kvällningen för att beta av det saftiga gräset.
Men tiden står ju aldrig stilla, hela tiden sker det små förändringar och granarna växer upp där de drog pinnharven efter hästen på den här åkern.
Den som besöker detta område kan inte föreställa sig att även andra personer har haft sitt boende på den lite avskilda plats.
Men var förväntningarna så stora på den tiden mot dagens jäkt. Livet gick sin gilla gång även här i skogen där man följde de väl upptrampade stigarna.

Albin Danielsson, som var född i Norrvik har berättat för mig att han själv hade hört någon berätta att ett hus vid Nybotten hade rivits. Huset alla delar kördes med häst och vagn ner till Anders-Persgården där det byggdes upp igen. Är det därför vi för närvarande inte kan hitta någon person som senare var skriven vid Nybotten?

Text: N-E Nordqvist