Sörvik förr och nu


Foto: Anders Granath översta bilden och N-E Nordqvist, nedre bilden.

Omkring 1983 år sedan gick det en liten serie i dåvarande Ludvika Tidning under vinjetten ”Förr och nu i Sörvik”. Den övre vänstra bilden har numera ett antal år på nacken, snart 100 år sedan fotografen Anders Granath tog bilden, som då visade sädesmagasinet och kvarndammen nedanför Sörviks Gård där vägen går mot Munkbacken. Den här vägen är också en del av gamla landsvägen mellan Ludvika och Grangärde. Numera kallas den för Rödgruvevägen, samma väg som går in vid Burens och kommer fram vid Sörvik.

Den övre nedre bilden från år 2016 visar att det har inte hänt så mycket på platsen än att dammluckorna har raserat och sädesmagasinet har försvunnit. En skillnad skall påpekas och den är att övre högra bilden inte har tagits på nästan exakt samma plats som fotografen på 1920-talet.

Nu när det har gått nästan 100 år mellan de här två bilderna och från den tid då byggnaderna blev rivna har naturen återskapat en nästan svårforcerad terräng efter bäcken mellan Burtjärn och Väsman.

Spannmålsmagasinet på Munkbacken

Foto: ©Folke Forsslund i mitten av 1930-talet. Bildarkiv N-E Nordqvist
De fyra barnen är okända. Vill komma i kontakt men någon, som känner barnen,
så att bilden inte strider enligt PUL-lagen.

Det stora spannmålsmagasinet i Sörvik efter gamla landsvägen mellan Sörvik och Burens byggdes år 1905. På en liten stenig kulle, inte så långt bort från bäcken mellan Burtjärn och Väsman. Byggnaden, i fyra våningar, användes för att lagra den stora mängd av spannmål, som odlades och skördades på patron Öhmans stora ägor, (Sörviks Herrgård). Där varje åker var ett under av omsorg. På åkrar, som vi nu knappt kan skönja. Var man stående på landsvägen kunde man knappt ana de böljande åkrarnas slut ner mot sjön Väsman. Idag helt täckt med sly, sälg och al.
Vid den så kallade kristiden, som var under åren 1914-18 då första världs­kriget härjade som värst, kom magasinet att hyras ut till kristidsnämnden.
Under den tiden lagrade man stora mängder av spannmål, som sedan delades ut efter behov till folket. En gång hade några okända personer i uppsåt tagit sig in i byggnaden, för att där skaffa sig en större mängd spannmål än som delades ut. Man var tydligen väl lokaliserad i byggnaden, när man helt enkelt borrade hål i golvet under bingen, där man förvarade säden. Den kunde sedan rinna ner i säckar som man hade med sig. När det var fullt i säcken satte man helt enkelt en plugg i hålet. Vem som var så aktiv kom aldrig fram. Men det tyder ju också att man är sig själv närmast, under hela den här tiden, vem tar hänsyn till fulla lador med säd, när man inte får köpa den mjölk som producerats av kor, som går på bete här i bygden? Det var en svår tid för alla under åren 1914 -1918. Både unga och gamla fick då svälta.
Efter 55 års tronande på sin kulle, där den hade en framträdande roll bland bygdens byggnader fick den till slut skatta åt förgängelsen.

Introtext Sörvik
Byn Sörvik har alltid haft en avvikande inriktning i sitt förhållande med sina grannbyar Brunnsvik och Norrvik.
Sörvik har anor sedan 1500-talet då byn om­nämts som Sörgowik. I Sörvik, där har till största delen jordbruket varit den främsta näringen. Jordbruket har blomstrat som aldrig förr. Där vi i dag bara anar, har det funnits stora åkrar som nu är borta för evigt. En del av folket har haft sin inkomst genom hårt arbete på åkrar, ängar och delvis i skogen. Gruvnäringen har också varit en viktig del i bygdens historia. Även på slutet 1930- talet och fram till i början av 1960-talet fanns en större gruvnäring i Sörvik under Gruf AB Lekomberg och senare AB Statsgruvor.

Även här i Sörvik har det funnits ett antal så kallade bergsmans­gårdar.