Foto: ©N-E Nordqvist 2006

Den här artikeln har sitt ursprung från den numera nedlagda hemsidan www/fiskailudvika.se. Att den här texten och bilderna dyker upp igen på den här webbsidan har kanske en naturlig förklaring, en del av hembygdshistorien, kanske en tanke att man kan komma ut i naturen under den nuvarande pandamin (2020).

Ludvika Norra Fiskevårdsområde omfattar ett stort antal sjöar. Här kan man få uppleva vildmarken, långt bort från storstädernas stress. Har man tur kan man få se en björn, varg eller lo som strövar fritt. Ändå så ligger fiskeområdet relativt nära till Ludvika.

Vid Ljussjön finns en timrad stuga sedan sommaren 2005, då den föregående stugan av någon anledning fattade eld och försvann i lågorna. Den avbildade nyare stugan på bilden, ovan är fri att användas för besökare. Helst skulle vi vilja se att du som besökare tar med dig soporna hem efter dig. Fiskeföreningen hade då endast sommarhämtning av de sopor som tyvärr lämnas kvar. Underligt att man orkar bära dit, men inte hem sitt avfall.

I stugan finns en liten kamin för värme. Den ved som då var staplad inne i stugan är avsedd för att användas för stugans värme. Även enkla britsar för övernattning finns, där besökande kan vila mellan fisketurerna, vid den eller andra närbelägna sjöar. Eller helt enkelt njuta av naturen. Om du som besökare tänker använda platsen för en stunds lugn och ro i själen, samt använda grillen vid strandkanten, ta med dig en påse grillkol och tändvätska. Dels för att grillkolen minskar risken för skogsbrand.

Läs och begrunda vad som sker vid föreningens fiskestuga vid Ljussjön

Föreningen vill ha stugan ren och fin, men den bistra och sanna verkligheten är att det det slösas energi till något helt annat.
Ett exempel är att hugga ner en tall med yxan och låta den ramla ut i sjön. Ni som har gjort detta, åk upp till Ljussjön och ta reda på det Ni har fällt ut i sjön. Var det något nöje att kasta en gran i bäcken vid utloppet från Ljussjön? 

Onsdag den 20 november 2013 åter till stugan för tillsyn och städning. Bedrövligt inne i stugan och på golvet. En positiv upplevelse var att en person hade varit upp till Ljussjön och sett hur det såg ut med tallen i sjön. Någon dag senare återvände han utrustat med vadarbyxor, motorsåg och rep för att ta upp tallen ur vattnet. All heder till den personen.

Varför ska det vara något nöje att hugga ner björkarna framför ingången till stugan?
Kunde du inte ha tagit reda på den ved som skapades av ditt nöje och staplat upp den?
Sopkvasten som var märkt Ludvika Norra försvann. Skaftet till piassavakvasten bröts av.
Det känns meningslöst att försöka hålla stugan ren och fin för allmänheten.

Brännmärken på bordet efter värmeljusen som har stått utan underlägg.

Den fina timmerstugan vid Ljussjön har brunnit ner en gång! Det var en gång för mycket! Den 29/10-2013 kommer vi upp för att, efter ett önskemål, sätta upp ett handtag på en av innerdörrarna, vad får vi se, ett ljus står och brinner vid fönstret direkt ställt på fönsterbrädan i trä, i kaminen fanns det värme kvar sedan den eld som har spridits i stugan i oktobermorgonen. Ingen människa syntes till kring sjön.
Kunde du inte sett till att allt var i sin ordning innan du lämnade stugan. Vår bedömning var, om vi inte hade kommit, hade det varit en askhög av stugan! Stugan är till för allas trevnad, se till att även Ni sköter den!
Tänk på att det här är skrivet för ett antal år sedan, men själv kändes det logisk att lämna detta arbete som stugfogde, då hot och annat förekom, samtidigt var det dålig stöttning från föreningen.

Ett tips via Facebook

Efter ett tips från någon som var/är medlem i gruppen "Du vet att du är från Ludvika om du....". 
Där de beskriver hur det ser ut vid stugan vid Ljussjön för ett antal veckor sedan. Var nu nyfiken och åkte upp till stugan för att få se om bekräftelsen var sann. Så var fallet den här onsdagen den 16/8-2020. 
Kan inte fatta hur det kan ske, att de orkar bära dit det slängda skräpet men inte bära hem detta!  Samtidigt som det finns en liten påbörjad stig fram till skräpet. Samt att stjälpa ut det i naturen, för mig är det ofattbart.

Text och bilder: N-E Nordqvist