Den snart 70-åriga bron över tunneln till gruvan

Foto: ©N-E Nordqvist 2005-08

Den gamla träbron som fanns tidigare på denna plats har fått ge vika för en ny, och på den tiden modernare bro. Redan på slutet av 1890-talet fanns en träbro, den hade redan då en viktig funktion att fylla. Under bron var det möjligt för Ludvika Bergverk att från Spelgruvan fira ner malmen i rutschbanans norbergsvagnar ända ner till sjön Väsman, där malmen sedan lastades i pråmar. Vilka sedan bogserades till Skuthamn där omlastning skedde.
Den nyare bron, som är avbildad, är byggd och färdig år 1937 av Paul Anderssons byggnadsfirma i Västerås.
Hur länge får denna bro vara kvar med tanke på dagens krav på trafiksäkerhet och bärighet?

Vägbron genom dagens kameralins

Foto: ©N-E Nordqvist 2005-08

De båda stödjemurarna mellan vägbron och tunnelöppningen utfördes av järnvägsbolaget SWB (Stockholm-Westerås-Bergslagen) när de byggdes efter ritningar, som är daterade i slutet av maj månad år1937.
Tiderna har förändrats sedan den första träbron byggdes och dagens bro. Vad man inte inser och kanske förstår, det mesta av grävningen samt all den transport av jord och sten har skett för hand. Redan år 1921 när man satte det första spadtaget i vad, som historien senare har visats i våra ögon sett, vanskligt projekt. Strejk, oskäliga transportpriser, bränder vid gruvan med driftstopp, har försenat arbetet med tunnelns färdigställande.
I dag syns knappt att det har varit ett järnvägsspår in under berget till Ludvika sockens, en gång största arbetsplats.

Järnvägsspår in i tunneln till anrikningsverket samt tappficka

Foto: ©Hans Cardell i början av 1950-talet

Den 24 augusti 1938 utfördes en besiktning på järnvägsbolagets begäran av tunneln in till utlastningen via en tappficka. Anläggningen bestod av ett stickspår av 632,5 m:s längd med växelanslutning till sidospår på Lekom­berg driftplats i enlighet med av Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 18 oktober 1937 godkänd ritning. Spåret var till 462 meter av sin längd i nära rak linje indraget i bergstunnel av 3,5-4,0 meters bredd.
Vid besiktningstillfället fördes en rektangulär mall med bredden av 3,4 meter och höjden 3 ,0 meter. Tunneln befanns vara helt obetydligt bredare än mallen.
Ångloken som skickades ut från Ludvika för att hämta malm vid gruvan i Lekomberg var av typ Y3. De var lite mindre och mer anpassade för växlingsarbetet. Från anrikningsverkets nedre del byggdes en transport- kulvert på utsidan av verkets södra sida upp till en inbyggd öppning i berget, som gick ner i till det stora bergrummet. Där man sedan tog ut malmen, för första gången år 1939, då ett tågsätt lastades för vidare färd till Västerås hamn, som då kunde ta emot de tyska fartygen.

Andra världskriget kom och under denna tid stod gruvan inte stilla många minuter. Men även detta svåra krig tog slut år 1945. Brytningen i gruvan tog slut på hösten 1944 då samtliga anställda sägs upp, medan sista bergtonnet gick upp ur gruvan i april 1945. Samtidigt avtog linhjulens vinande i gruvan drastisk, signalerna från de få gruvarbetare som fanns kvar kom med allt längre mellanrum. Anrikningsverket kom ändå att vara i drift ända fram till i juli år 1950. Tunneln kom därmed att få stå öde och tom. Inga tågsätt kommer att backa in i dess mörka gång för att där hämta malm. En epok har helt enkelt gått i graven.

Tappfickans användning

Foto: ©Hans Cardell under 1950-talet.

En kväll under november månad år 2009 träffade jag en person där samtalet gled in på Lekomberg och bilar i allmänhet. Den här personen bodde då i Lekomberg i slutet av 1940-talet. Han berättade att han och en kamrat ibland åkte med gruvbolagets lastbil, då kamratens fader körde lastbilen då och då. Under den mörka novemberkvällen kom berättelsen hur de åkte med lastbilen mellan anrikningsverket i Lekomberg med malm på flaket via vägen som kom fram vid Brunnsvik. Utför backen ner till tappfickan vid tunnelöppningen där det fanns en lite grusväg in där de tippade malmen direkt ner i malmvagnarna. Vagnarna flyttades fram och åter på spåret med hjälp av lastbilen.
Under vissa kvällar kom ing. Reinhad Göst ner till lastområdet för att ta prover på den malm som skickades iväg på järnvägen. Han hade då krukor med sig, samma som man hämtade mjölken vid affärer förr i tiden. Vid varje vagn stack han in ett rör två till tre gånger som han sedan skakade ur i krukan för att senare användas vidare för analys.


Mot tunnelns öppning

Foto: ©Nils-Erik Nordqvist 2005

Under 1920-talets början kom man att planera för en mer rationell utfrakt av malmen från gruvan i Lekomberg. Vem vet om inte de första tankarna kunde vara från några år tidigare när driften i gruvan var intensiv.
Ett årtal finns, 1921, det berättas av de gamla som arbetade inom gruvbolaget att de började det året med tunnelarbetet. Arbetet med tunneln höll på något år innan detta projekt lades i en malpåse för obestämd tid. För den stora och långa strejken bröt ut och lamslog nästan hela gruvindustrin. Dessutom kom en konflikt mellan gruvbolaget och järnvägsbolaget SWB. Hela arbetet med tunneln lades därmed på på is.

De grävde som mullvadar i den mörka gången

Foto: ©Nils-Erik Nordqvist 2005

Överallt droppade det från otäta väggar och tak. På sina ställen hänger stora isblock efter väggarna medan väggarna sakta men säkert vittrar sönder av det frusna vattnet som spränger nästan allt. Det är mörkt och rått i luften, överallt hör man hur det droppar från vattnet, som sipprade ner genom sprickorna.

Stegen vid ett av ventilationsschakten

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Den utfraktstunnel som leder från den dåvarande SWB-banan rymmer inte på många överraskningar. Det droppar från taket från sprickor i berget och vattnet står på sina ställen nästan knähögt. Ett klart vatten så man miss­bedömer vattendjupet.
Redan från barndomen kunde man se det svarta ångloket backa in i tunneln med sina vagnar för att hämta den malm som gruvbolaget producerade. Usch tänkte man, när man såg det svarta loket som spydde ut sin svarta rök genom sin skorsten i tunneln. Efter många men, och diskussioner mellan gruvbolaget och ledningen så monterades fläktar som blåste ut den, vad man då inte visste om, den ohälsosamma röken inne­hållande koloxiden och dammet i ett ventilationsschakt. Två stycken fläktar fanns, en för inblåsning på 60 m³ och den andra fläkten på 120 m³ för utblåsning.
Vid vårt besök så kunde vi finna en gammal rostig järnstege stående mot väggen som leder upp mot ett av ventilationsschakten. Vattnet som har sipprat ner genom det omkring 1,5 meter breda schaktet har färgat berget i olika bruna nyanser.

Ventilationsschaktet stegar

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Mörkt och rått var det i tunneln. Ändå så fanns det vissa pusselbitar som hade saknas i gruvbolagets historia som borde undersökas. Efter att ha haft sina rötter i bygden, och man trott sig veta att man visste nästan allt, så kom en del på skam. Med strålkastarens sken kunde expeditionen dra vissa slutsatser. Det vi alltid har trott och fått besked om från gamla gruvarbetare så var ventilationsschakten rätt ovanför tunneln. Här kunde vi få besked att tunneln låg ett antal meter längre öster ut än dagöppningen av ventilationsschaktet. Med dubbla blixtrar kopplade till kameran kunde vi få en dokumentation hur det såg ut. Här fanns stegar kvar sedan det var aktivitet. Enkla stegar av trä. Många frågor återstår att fundera över.
Var satt fläkten som blåste ner frisk luft i tunneln? Det finns bara två ventilationsschakt!
Öppningen på moder jords rätta sida är stängslat och täckt med plank och i jordmassorna efter grävningen ner till berget bor både räv och grävling i sina gångar.

Ventilationsschaktet ner till tunneln

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

Hur såg det ut på ovansidan av ventilationsschaktet? Det var ingen vacker syn där några nogräknade delvis hade tagit bort täckningen av hålet och slängt det åt sidan. Innan täckningen och stängslingen återställdes så gott det gick kunde vi inte låta bli att ta ovanstående bild. Ner i ett mörkt schakt där till exempel djuren hade haft det svårt att komma upp igen till friheten. Hur långt ner till tunneln det var brydde vi inte oss om, det räckte att se hur det såg ut från moder jords sida.

Styckemalm i närheten av ventilationsschaktet

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

På ovansidan, mot berget av ventilationsschaktet ligger en del styckemalm kvar sedan gruvbrytningen upphörde i Lekomberg. Denna malm har inte lastas ut genom tunneln. Det är rester kvar sedan utlastningen skedde via rutschbanan!

En trumma av trä

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

En trumma av trä fångade mitt intresse där den låg delvis i det klara vattnet. Några stora funderingar under expeditionen var det inte, men några aningar fanns ändå. Nu kom vi inte att mäta längden och bredden av trumman. Väl hemma under en natt började tankarna komma och gå. Vad använde man trumman till? Vänta! I mina handlingar där gruvbolaget har haft en konversation brevledes med ledningen för SWB i början av 1942. Kan det stå något där? Här står det bland annat att trätrummorna skulle tätas ordentligt med träfiberplattor och från fläkten, som suger in frisk luft leds luften genom trätrumman till den plats där tapparen står och fyller på vagnarna med malmen. Tapparen är då omgiven av frisk luft.
Till slut får vi en aning var den lilla fläkten satt. I förslaget från SWB och överingenjör Carl Henning så skriver han följande: "Om man flyttar 60 m³-fläkten till samma plats som 120 m³-fläkten blir trumman på trycksidan kortare att täta".
Det innebär att i det första ventilationsschaktet satt den lilla fläkten från början som suger in frisk luft i tunneln.


Utlastningsfickan

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Så stod vi där framme där lastningen av malmen från gruvan och anriknings­verket skedde. Efter mer än femtio år sedan gruvbolaget avvecklade sin verksamhet i Lekomberg, så finns rester kvar som om någon hade gått på en mycket lång frukost. Här har tidens tand stått still. Från det schakt som finns på den södra sidan av de i övre delen kvar­varande fundamenten från anrikningsverket lodade vi en gång i tiden och fann att vi nådde botten omkring 45 meter ner. Kom vi då ner till botten?
Mycket har vi blivit fundersamma över under årens lopp, ett av det mest underliga är att tappfickans placering. Den hade vi nog trott i vår enfald att den i sin tur skulle sitta på andra sidan av tunneln. Alltså den sida som är mot anrikningsverket. Varför är det så? Här ovanför tunnelns tak finns då ett bergrum som kunde innehålla två tusen ton styckemalm. En stigort alternativt ett bergrum som Henning Persson och Alfred Parling bröt.
Ett svårt och minst sagt ohälsosamt arbete.
Där hustrun Albertina Persson berättar följande: - Jag sopade av honom det mesta av stendammet ute på trappan, lade ut gråpapper på golvet där han fick kläda av sig och så ruskade jag hans kläder på trappan.
Sedan tvättade jag hans munskydd som var igengrott av stendamm.
De stod dag efter dag i sitt arbete vita som mjölnare av det kiselhaltiga stendammet.
Försörjningsplikten var det primära, liv och hälsa det sekundära. Detta är svårfattat för oss som lever i den fulla sysselsättningen och arbetar­skyddets tidsålder.

Reglering av tågsättet

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Trångt var det mellan tunnelväggen och malmvagnarna så det var förbjudet att åka snålskjuts, stående på någon av vagnarna från det backande tåget. Det fick stå utanför och vänta till det fick en ljussignal att det var klart. På en liten manövertavla, alldeles under taket där lastaren stod på sin utlastningsplats, fri och skyddad från det backande tåget kunde lastaren ge lokföraren klartecken när han fick köra in eller när det var stopp.

På manövertavlan fanns en skylt som var okänd för oss

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

När tågsättet hade kommit in till utlastningen så var det vissa problem med kommunikationen mellan lastaren och lokföraren. Här fanns ett system med en siren. Där lastaren med olika signaler till lokföraren som i sin tur reglerade tågsättet enligt lastarens önskemål. Här gällde det för båda parterna att hålla reda på de olika ljudsignalerna enligt bilden ovan.


Så står vi där längst in och begrundar stoppet

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Så står vi så långt inne i tunneln som vi kan komma, hit men inte längre. Även för de backande tågen var det ett definitivt stopp när vagnarna kom mot stoppbocken som satt fast i berget.
En egendomlig känsla strömmade genom kroppen efter alla år man har levt med att ha haft tunneln i sin närhet. Det har varit som att komma tillbaka och göra det studiebesök under den halva seklet långa frukost­rasten då det var tomt här inne. En del av Lekombergs Gruf AB:s historia har man fått uppleva under den här tiden även om rälsen har blivit riven.

Arbetsverktyg som är kvar i tunneln

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Inte så långt från utlastningen hade man bara slängt ifrån sig verktygen. Tanken var nog att komma tillbaka efter frukosten och fortsätta arbetet med att lasta upp malmen igen, det blev inte mer än en tanke!
Spaden, fyllfatet och ett borrstål var kvar där man lämnade arbetet och låg nu delvis dränkt av vatten. Den utlastade malmen hade troligtvis rasat av vagnarna när de inte fick igen de båda luftdrivna luckorna i tid.
Vem var det på slutet som glömde sina arbetsverktyg?

Nu rostiga linor som reglerade utskovet och tappfickor

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Två linor med enkel fastsättning med olika funktioner och ändå så betydelsefulla. Den vänstra linan reglerade man höjden på utskovet som var den sista delen innan malmen rasade ner i malmvagnarna. Utskovet kunde inte komma ner hur långt helst. I tunnelns tak satt en bergögla och i den satt en kätting som höll utskovet på plats vid lastningen. Den andra linan var till för att reglera de luftdrivna luckorna från den stigort som kom från anrikningsverket. Stigortens dagöppning finns på den södra sidan av anrikningsberget. För att få upp den anrikade malmen från verkets nedre del anlade man en transportkulvert på utsidan av anrikningsverket.

Med spakar av plattjärn reglerade man lastningen

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Med de här rostiga och oxiderade plattjärnen som går diagonalt i bilden reglerade man lastningen. Där det undre plattjärnet reglerade man de båda luftdrivna luckorna så att malmen kunde lastas på vagnarna. Här uppe på bryggan stod lastaren dessutom i frisk luft som blåstes in i en trätrumma.

Linorna satt fast med en schackel

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Enkelt var det in i minsta detalj men ändå funktionsdugligt.
Ett hål i plattjärnet så att en schackel kunde anslutas och ett linlås som binder ihop linan till en ögla.

Vikten var till för att balansera utskovet

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Långt ner mot tunnelns golv fanns en vikt som fångade mitt intresse lite extra. Vad var den till? Vikten hängde i två stänger av rundjärn. Efter en stund kom lösningen. Vikten var till för att balansera upp utskovet så att den inte blev tung för lastaren när han skulle hissa upp utskovet till ett vågrätt läge.

Från de mörka väggarna sipprade vattnet

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Överallt hör man hur det droppar! Från små sprickor i berget sipprar vattnet fram i olika små block med de mest skiftande färger.
Inga stora sprickor finns där de olika bitarna av berget ser ut som om någon lagt mosaik. Men ändå tränger vattnet fram och ger berget en glänsande yta. I strålkastarens sken kunde man inte ana vilka bilder kameran kunde avbilda i den annars mörka tunneln. Hur kunde det bli så?
Vem tänkte på de här bilderna när gruvarbetarna byggde tunneln och satt på en dynamitlåda, med sin medhavda matsäck och mjölkbutelj till frukost? Där gruvarbetarna som arbetade i tunneln ansåg att de blev sämre behandlade än hästarna som gruvbolaget ställde in i stallet under natten.

Den naturliga målningen

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Den naturliga målningen på berget sätter fantasin i rörelse. Nu är det inte en målning i den bemärkelsen att någon mänsklig hand har varit där med pensel och färg. Det är helt naturligt, troligt är det rosten i det järnhaltiga berget som har skapat denna bild. Helt plötsligt, i mina ögon sett, står en elefantfigur fram på bergväggen.

Den mörka diagonalen

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Den svarta lilla malmådran på tunnelväggen stod lika oväntat fram i den rödbruna gnejsen. Ådran får väl också ses som en symbol för den jakt, som nu råder efter malmen i bergslagens skogar. Där någon gammal enslig gruvarbetare har lagt ner ett stort arbete i och kring gamla gruvhål. Eller har den okända gruvfrun haft ett av sina mål när hon skapade utsmyck­ningen i tunneln med sin ensamhet där nere i de gamla gångarna?


Schaktet ner till tunneln

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

Bland ruinerna där anrikningsverket fanns är det nu ett stängslat hål som leder ner i berget till tunneln. Vid lodning för ett antal år sedan, kunde vi konstatera att det var 43 meter ner. Frågan är, kom vi tillräckligt långt ner? Ja, det bör vi nog tvista om för när vi drog upp linan igen så var den svart av den fuktiga malmen. Att den kvarvarande malmen fortfarande är fuktig vittnar det omfattande droppande inne vid utlastningen där vattnet kommer från stigorten eller som de äldre gruvarbetarna sade bergrummet som kunde innehålla två tusen ton styckemalm.

Så vandrade vi in och ut efter vår expedition

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Vår vandring in och ut i den mörka tunneln gav oss en märklig upplevelse. Vatten och åter vatten, som var klart och som gav oss problem med att avgöra vattendjupet. Den största upplevelsen var det tysta och det evigt droppande av vatten från taket och väggarnas sprickor. Färger av alla dess slag som inte syntes i strålkastarens sken.
Det mest positiva var att den enkla lilla kameran klarade av mer än vad man kunde ana. Även om vi hade en slavblixt med oss som hjälp vilken styrdes av kameran. Vi har nu gjort en fotodokumentation av en svunnen tid då gruvan gav arbete åt fäder och söner.


Mellan tunnelns öppning och den gamla bron

Foto: ©N-E Nordqvist 1975
När Lekombergs gruva lades ner och tunneln inte längre behövdes så vad det ett par dörrar som kund öppnas. Tiden läker alla sår heter det ju men tiden har också en annan sida. Den fuktiga luften inne i tunnelgången och den omväxlande temperaturen utomhus gjorde att dörrarna ruttnade bort. Kvar hängde bara en flik av dörren på den vänstra sidan. I förgrunden syns på varsin sida av någon typ av markeringar som fanns för att inte några skyddsskärmar som visade den maximala bredden på vagnar och lok när de skulle in och få vagnarna lastade.

Tunnelns igensättning av nät

Foto: ©N-E Nordqvist 1976

Året efteråt under Statsgruvors förvaltning hände det något. Plötsligt var det en liten verksamhet vid tunnelöppningen. Den lilla kameran med negativ i halvformat var med. Det blev ett antal bilder för dokumentations skull, att nu skulle tunnelns öppning stängas med nät. Företaget som fick uppdraget var Svets o Montage från Håksberg som hade en del arbeten åt StatsgruvorAB.
Långt senare blev jag arbetskamrat med ägaren av firman som hade upphört. Av någon anledning så kom vi att prata om min dokumentation av bygden, varvid att han kom ihåg att jag tog bilder vid detta tillfälle. Vilka var det då? Namnet på min arbetskamrat var Nils Hagström som då hade firman och hans medhjälpare var Ingemar Johansson, stående på stegen. Den som är lite uppmärksam kan också se rester av de ljussignaler som fanns utanför öppningen.

Plåtskjulet

Foto: ©N-E Nordqvist 1996-05

När detta plåtskjul byggdes är inte noterat. Troligen var det ett "så kallat svartbygge". Förrådet stod först under bron men blev senare flyttat längre in. Har för mig att dåvarande Vägverket upptäckte att det först stod under bron och de uppmanade ägaren att riva eller flytta förrådet. Det blev det senare alternativet. Då bilden togs år 1996 hade det delvis förfalligt och det försvann senare från denna plats. Under bron hade senare Ludvika kommun ett litet sandförråd på denna plats.

Redigerad 2019-09-25 NEN