Gården i Prästhyttan under början av 1900-talet

garden.jpg (18165 bytes)

Foto: okänd fotograf.
Ur ett privat fotoalbum, respektera upphovsrätten!

År 1873, närmare bestämt den 13 november flyttade skogvaktaren Mathias Ersson (f 1832-09-22) och hans hustru Stina Jansdotter Gladman (f 1835-04-26) till Gamla Prästhyttan från Räfvåla, (Saxdalen). När de båda gifte sig 1857 så var Mathias Ersson skriven i kyrk­böckerna som "Torparesonen".

Nu flyttade de som tidigare nämns till Gamla Prästhyttan och där är han benämnd som skogvaktare. Nu kom de troligen att bo en av de två lägenheterna, som båda bestod av ett rum och kök, vedeldning för värme och matlagning efter dagkarlen Johan Andersson och hustrun Stina Lotta Jansdotter samt barnen Carl Johan och Emelia Josephina.

Tidigare kom dagkarlen Anders Gustaf Ersson, född 1825-08 15 i Finn­torpet och hans hustru Anna Persdotter född 1823-09 15 i Krabb­sjön. Då kommer man osökt in på "Krabbsjögårdarna", en kvarleva sedan Ludvika Hytta fanns mellan Abbortjärn och Bredsjön, vilken av gårdarna handlar det om? Än finns namnet "Risbergs" kvar men Persdotter kan nog handla om Per Erstorpet, eller förkortat "Per Ers". Under uppväxtåren verkade hon som piga på olika gårdar innan hon gifte sig med Anders Gustaf Ersson 1851. De fick tre barn, två pojkar och en flicka varav två barn dog med fyra års mellanrum vid Gl:a Prästhyttan. Anna Persdotter dog 1866 och Anders Gustaf Ersson var utfattig och sjuklig, enligt kyrkböckerna och flyttade sedan hem till Finntorpet och föräldragården 1871.

Nu är det en lång tid (16) år) som har gått mellan giftermålet där Mathias står som torparsonen och utbildningen till skogvaktare på förmodligen Prästhyttans bevakning.

Tydligen så blev den nya skogvaktaren, som kom från Orsa till Gl:a Präst­hyttan omkring år 1900, men han hade sina rötter från Säfsnäs församling och kom att disponera en lägenhet. Hur han hade kunnat få nys om denna lediga plats som skogvaktare är för mig en gåta. Vi som nu lever i den digitala världen, där avstånden nu för tiden inte har någon betydelse. Under tiden i Orsa hade han sällskap med en flicka, som de stod i begrepp att gifta sig med. Men mot alla odds så blev det inte så, då det fanns en annan tös som bodde i husets andra lägenhet.

Den bild som finns i minnet är en man som var ganska liten till växten men senig och envis. Bilar fanns ju inte på den tiden så det var att gå eller cykla. För det mesta var det nog att gå i skogen efter de körvägar som fanns att tillgå, rita kartor, som visade var man skulle avverka skogen. Hålla sig väl med skogsarbetarna, som högg timmer och kolved.
En skogshuggare berättade att skogvaktaren hade stämplat en gran, stor och risig. Skogarbetaren tyckte inte om att fälla den där granen utan satte upp barkbiten igen med skogens klister där skogvaktaren hade bleckat att det här trädet skulle fällas. Nästa gång skogvaktaren kom förbi, sa han till skogsarbetaren, jag tyckte att jag märkte ut den här granen. Nej, sa skogsarbetaren, jag vill inte fälla den, det var för mycket arbete med handkraft, alltså bågsåg, timmersvans och yxan. Låt den då stå kvar då blev svaret från skogvaktaren.

Liten och senig var han med en gråaktig filthatt, rökande pipa och oömma kläder, sliten ryggsäck och knähöga läderkängor som var insmorda av skofett mot vätan. Alltså en person som klarade av att vara ute en hel dag.

Skogvaktaren på den tiden var en mäktig person. Gud nåde den som rörde skogvaktarens hund under den viktiga jakten efter skogens djur. När skogvaktaren hade skaffat en ny hund så var han upp till Giller- marken och visade upp sin nya hund.

På den tiden var det lite av vilda västen uppe i Gillermarken. Samtidigt så såg skogvaktaren lite mellan fingrarna när ett och annat vild djur blev fällt olovandes, det gällde ju också att överleva för de som bodde där också.
Prästhyttans bevakning var stort på den tiden. Från Väsmans strand och ända upp till sjön Rämen. I den sydvästra delen gränsade området till linjan mellan det som kallades för Brunnsviks och Sörviks skogar.
På den tiden fanns inga vägar för bilar utan det var att gå med en ränsel (ryggsäck) på ryggen. Ibland fick han övernatta i någon skogskoja.

Värst var det husmor i huset med de små barnen, och att ta sig till en handelsbod var inte det lättaste. Närmaste handelsbod fanns ju i Norrvik. Lättast vad det ju att ta en av ångbåtarna som trafikerade Väsman och stiga på den i Prästhyttan och åka till Norrvik för att handla. Men det blev ju också drygt att gå med alla varor hem till Prästhyttan igen.