Arrendatorbostaden vid Djupa

Arrendatorbostaden Djupa

Foto: Okänd, omkring 1920

Från en samling bilder från ett dödsbo har jag fått tillgång till ett antal bilder från bygden, vilket jag är tacksam för. Vilka som är boende i arrendebostaden vid Djupa när bilden togs är ännu okänt, men vi har våra aningar då kyrkböckerna kan ge vissa ledtrådar.

Följer man den väg, som nu går från den nedlagda gruvan i Lekomberg till sjön Rösjön och vidare till Silvergruvan, då passerar man en plats, som kallas för Djupa. De tre torpens placering på den svagt välvda lilla ås, en ås som avslutar Hagberget i söder och binder ihop Rösjöberget med en fin vy över bygden. Där nere, djupt i dalen sjön Väsman, och långt bort i fjärran, blåskimrande berg. En ljuvlig liten idyll.

Av äldre, nu avlidna personer har jag hört berättas att det gamla namnet var Djupå. Ett bevis på att detta lite ovanliga namn finns, hittades bland alla lagfarterna på tingshuset. Det finns några äldre kända skrifter där platsen har stavats "Jupa".

En av vår bygds stora män, Karl-Erik Forsslund, han hade en viss kärlek för att skriva namnet Jupa, jag citerar här en liten del ur boken Storgårds­blomster:  – Och allt tystare blev det under kronorna, och allt högre stego vi över dalen. Vi gledo förbi Jupa, den trivsamma, i ett krypin mellan skogsmörka stup gömda stugan.

Djupatorpet blev köpt av Ernst Kleins svärfar Oskar Bodecker.
Till yrket var han hattmakare på Fredsgatan i Stockholm. Det var Stockholms största hattmakeriaffär , med tillverkning och renovering av hattar och underhåll. Han blev intresserad av Djupa genom svärsonen Ernst Klein som var här i bygden, bland annat som lärare på Brunnsvik. Olga, Oskars dotter var här samtidigt då de var fästefolk på den tiden.

Det som är känt just nu när detta skrivs, så var det från början en torpare här som hade sin boning och han kallades för Djupa-Kalle.  Eleven på Brunnsvik tog sedan över torpet, och startade en jordgubbsodling.

Torparen hade köpt det här stället, antagligen från Storgården i Brunnsvik, för det var sålt genom Storgården. Och då kom­mer torpet under Patron Gustaf Öhman, (Sofia Forslunds far).

Till den gamla  torpstugan fanns en gammal ladugård, den blev riven och ersatt av den som nu finns kvar vid  den nya arrendebostaden, se bilden ovan. Rykten säger att att det var uppsatt en liten kolarkoja inom området från början, det var inte så, utan Ernst Klein satte uppe en liten skrivstuga i skogsbrynet. Sedan skulle den stuga som vi står inne vid nu ha byggs efter det? Det här var en en gammal torpstuga helt enkelt, vi vet inte hur gammal den var, kanske från 1700-talet!

En del källor från texten ovan är från en inspelning i Djupatorpet den 6/6 1989 där Erik Svensson och skrivaren samtalar om den kända historien från Djupa.

Oskar Bodecker ansåg att jorden skulle brukas. Med den goda tanken så byggdes år 1910 en bostad och en liten ladugård, åt en arrendator.
Ett litet jordbruk växte upp som stöd åt de familjer som kom att bo i Djupa. I den lilla ladugården fanns det plats för två kor och någon enstaka gris, för att inte tala om några höns som gick omkring och sprättade.
Redskapen var inte vad de är idag, det är mycket blod, svett och tårar som har skapat denna idyll.
Den bostad som byggdes åt arrendatorn är den fastighet som ligger närmast vägen Brunnsvik - Rösjön.

När man kommer in i detta lilla hus så verkar det som om tiden har stått still under många år. I stugan har det bott många familjer. En av männen som har bott i Djupa arbetade i gruvan i Lekomberg, han fick då namnet Djupa-Kalle, en annan kallades för Djupa-Lasse. Alla visste vilken det var när man sa Djupa-Lasse, Lars Larsson var hans riktiga namn.
Till Djupa-Lasse kom det många gånger familjer från bygden, som ville köpa mjölk från det lilla jordbruket. Pengarna, den tidens lön var inte så stor, utan ett litet jordbruk drygade ut livets nödtorft.