Fixtorpet

Foto: ©N-E Nordqvist 2017

Fixtorpet, ett skogstorp, omgärdad förr av tät granskog som nu har blivit avverkat, torpet ligger inte så långt från sjön Krabbsjön. En bra bit från allfarvägen mellan Ludvika och Grangärde, även om grusvägen, nämns som en skogsbilväg vid namn Krabbsjövägen. Nu finns idag en kopia av det gamla huset vid Finntorpet även om det är illa medfaret av tidens tand där det ligger gömd inne i skogen på den tiden, som jag besökte platsen 2006. Fixtorpet, kom att byggas bara något år efter att det nya huset i Finntorpet var färdigt, cirka år 1912.
På den tiden, åren 1914-1925 säger folkbokföringen att det var skogsarbetare och kolare som bodde i de olika skogstorpen. De som bodde i Fixtorpet gick till Bergalid för att köpa mjölk och hämta posten av skogvaktaren och hans hustru. En vända som tog sin rimliga tid oavsett om det var till fots eller med cykel.
 

Foto: ©N-E Nordqvist 2017

Tystnaden var nästan total där jag gick fram till huset på fallet och tittade in genom de sönderslagna rutorna i fönstret. Min syn på den övre bilden gav mig ett litet skrämmande intryck. Här som generationer har haft sin utkomst som skogen har givit och får se den förstörelselusta, som finns och fanns. Var finns den fina tanken att vårda det som varit, för här fanns ju en möjlighet, att se hur människor har bott på platsen för länge sedan.
Går de få fotstegen upp till  trappan och ser att dörren är uppbruten och står på glänt, går in och försöker dokumentera med kamerans hjälp hur det såg ut. Förstår inte hur våra medmänniskor är funtade som beter sig på detta sätt. Men kameran blev också min beskyddare, hur konstigt det än kan låta. Tittar in de gamla skåpen och finner en bunt papper, som jag läser igenom, en förening har lämnat en ansenlig mängt av visitkort. Om man lämnar huset för gott, bör man väl städa upp efter sig och inte låta papperen med namn på föreningens medlemmar finnas kvar?
 

Foto: ©N-E Nordqvist 2017

Med lite vemodiga steg återvänder jag till bilen som står parkerad på skogsbilsvägen. Mina tankar finns kvar, hur har de klarat sig under årens lopp på detta ställe, ändå så är det inte så konstigt då man inte visst något annat och hade som målsättning att överleva den långa kalla vintern utan belysning än den som fotogenlampan gav. Telefon var inte att tänk på.
Får se hur länge huset får stå kvar innan det rasar ihop.
En liten del av texten är hämtad från den här sidan under Finntorpet.