Ivikens anrikningsverk, ett av de största på sin tid

Foto: Okänd, bilden från ett vykort

Iviken var ett av de många gruvfälten kring Väsman som blev aktuella omkring år 1913. Iviken ligger ca 2 kilometer nordväst om Ludvika och sträcker sig från stranden av sjön Väsman upp till Ickorbottens gruvfält.

I 1694 års Gruv- och Bruksrelation över de i Väster-Bergslagen belägna hyttor och gruvor angives att vid Iviksberget på Ludvika Kronobruks ägor finns många gruvor men de saknar skog och det finns ingen skog i omgivningen heller som tillhör den. Gruvdrift lär dock sedan gammalt ha förekommit i en för den tiden ganska stor omfattning.

Omkring 1860-talet bröts järnmalm av ganska god beskaffenhet. Den skeppades på pråmar på Väsman till Norhyttan, Laxhyttan, Marnäs hytta och andra numera sedan länge nedlagda hyttor. Den bästa malmen blev snart bruten och gruvorna djupa. Lämpliga pumpar fanns ej och detta stoppade gruvdriften på 1880-talet.

Ivikens gruvfält ägdes fram till år 1912 av AB Ludvika Bruksägare och Nyhammars Bruk AB, men såldes nämnda år till det tyska bolaget Stark i Norberg. Det tyska intresset för järngruvor i denna del av Västerbergs­lagen var vid denna tid mycket stort.

Gruvaktiebolaget Stark startade omedelbart efter övertagandet plane­ringsarbetet för en stor modern gruvbrytning. Först byggdes ett mindre sovringsverkoch härifrån exporterades en ganska stor kvantitet stycke­malm. Under tiden planerades anrikningsverket och övriga byggnader i anläggningen, såsom mekanisk verkstad, förrådshus, smedja, maskinhus, kontor och bostäder.

Anrikningsverket blev färdigt vid årsskiftet 1913-1914 och det var ett av de största i sitt slag i landet. Det var beräknat för en produktion av 400 ton malmslig per dygn. Det var som framgår av bilderna lagd på en sluttning av berget så att malmen av egen tyngd kunde gå från den ena maskinen till den andra utan transportanordningar.

Malmen krossades, maldes i kulkvarnar och separerades i magnetiska separatorer och på skakbord under det att den passerade utför bergs­sluttningen. I slutskedet transporterades den färdiga produkten på en så kallad bromsbana ned till en lastplats vid Ludvika -Vansbro järnväg där ett 400 meter långt stickspår lagts ut för malmtransporten.

Bostäder byggdes på Laggarudden invid sjön Väsman för tjänstemän och arbetare. Härvid valde bolaget inte de vid gruvorna tidigare använda hustyperna av baracktyp, utan mindre och trevligare byggnader för ett mindre antal familjer. Under år 1914 uppfordrades 58600 ton varur erhölls 25958 ton malmslig som innehöll en järnhalt av 63,4% samt 3034 ton styckemalm som innehöll en järnhalt av 48,5%.

Under första världskriget steg priserna på allting och inte minst på slig, som upplevde följande prisutveckling: Medelvärde för år 1914: 10,75 kr/ton, Medelvärde för år 1915: 10,42 kr/ton, Medelvärde för år 1916: 12,12 kr/ton, Medelvärde för år 1917: 16,71 kr/ton, Medelvärde för år 1918: 31,12 kr/ton.

Under 1918 pågick arbetet endast under januari, februari och mars.

Omkring 1913 inträffade en svår olycka i Ivikens lave. Dynamit förvara­des i trälådor i marknivån i laven och i närheten fanns en laddningsstation. Av någon anledning inträffade en explosion i dynamitförrådet en morgon klockan sex. En del gruvarbetare var på väg ner i gruvan, och tre av dess blev skadade, en mycket svårt.

I Ludvika fanns på den tiden inget lasarett utan man måste bära de skada­de på bårar till sjukstugan vid Nya Förenade Elektriska Aktiebolaget. Endast en dålig körväg fanns fram till Ludvika, och de som bar bårarna fick skiftas om arr bära. De skadade hade träffas av träsplitter och spik och hade så ont att de inte kunde låta bli att jämra sig. Transporten tog hela förmiddagen och var mycket påfrestande för nerverna för dem som bar. Den som var svårast skadad kunde inte räddas.

En av dem som var med om att bära de skadade var August Danielsson från Iviken. Han var vid olyckshändelsen omkring 20 år gammal och ny­anställd vid Iviken. Han hade varit med att slå det första borrhålet när Iviksschaktet påbörjades.

Text Nils Göte Håkansson.