Han har med sin "hjuling" åkt raka spår genom sin arbetsdag

Foto: Ur privat album
Troligtvis är bilden tagen i början eller i mitten av 1930-talet

Nedanstående artikeln var publicerad i DalaDemokraten, måndagen den 7 februari 1955 och skriven av Olle Manneborg. Artikeln hör ändå ihop med en del av bygdens historia.

"De kokar och går" tycker Karl Fredrik "Dom lekte riksdag förr" på Brunnsvik - inte nu
Brunnsviks folkhögskola och Dan Andersson har gjort sörvikstrakten känd. Men där finns också andra intressanta bekantskaper att göra. Vi har gjort en. Och det var Karl Fredrik Sandberg. En trivsam farbror på 80 vårar med spelevinken i ögonvrån, och där livets motigheter inte kunnat inregistrera några framgångar. "Det kokar och går", är Karl Fredriks valspråk.
Med igenisade rutor letade 4 CV:n sig fram till Mellangården i Sörvik, där Karl Fredrik Sandberg bor. På farstubron stod den eftersökte, I blåblus, spräckliga mustascher, pigga ögon och med ett värmande leende på läpparna.
— Hur står det till, är den slentrianmässiga frasen. Och alltid får man samma svar — tackar bra! Men inte hos Karl Fredrik.
— Det kokar å går, blir hans svar. Det är ett karakteristiskt drag hos honom — han har en massa skojiga och egna språkuppfinningar, som vi ibland måste få förklaring på.
Karl Fredrik har varit banvakt. Han kom till Lekombergs banvaktsstuga 1902 och har varit järnspåren trogen till pensionen 1936. Han började egentligen än-uu tidigare, han.skötte bland annat bommarna vid järn­vägsövergången i Ludvika, som numera har viadukt. 1898 var han rallare. Kanske inte en sådan rallare man tänker sig, för arbetet bestod i att man bytte ut den gamla järnrälsen mot stålräls mellan Grängesberg och Ludvika.
— Under vintrarna jobbade jag som gruvkarl i Lekombergsgruvan. Vi tjänade 2—3 kronor om dan. Men järnvägen betalade bättre, vi hade 7:50 om dan när vi bytte räls. Dagpengen va 1: 50, men så tillkom ackordet. Vi hade 50 kr för en växel. Men så va de mycke arbete mä den. Vi va 23 i lage, när vi började, men de va för många, så mot slutet va vi bara 13. Vi jobbade om nätterna, för om dan skulle ju tåge gå, De hade väl varit fint å jobba under de ljusa å varma sommarnätterna, men de regna som bara rackarn, så vi höll på å ruttna. Å knotten bets som fasingen.

Örat klipptes av.
En stor bit av Karl Fredriks öra är borta och vi frågar, hur det hade gått till.
— Jo, jag spårade ur me hjulingen. De va egentligen en yxa jag hade på, som va orsaken. De va en staktralla — jag hade inte såna där fina don, som de ha nu för tin, som man trampar. Yxen trillade ner mellan hjulen, så trallan spårade ur. Jag trillade förståss av å slog huvet i en ekkloss å örat i rälsen. Biten slängde jag i Botjärn. Visade kompisarna den först, säger Karl Fredrik och skrattar gott. Jag gick hem å la om örat å huvet. Sen gick jag ut å jobba igen. Baningenjörn ringde å sa, att jag skulle gå till läkare. Men då va de nästan läkt. Doktorn band om, så jag fick ont i huvet, jag fick lov å plocka bort et igen.
Annars har inte Sandberg varit utsatt för några olyckshändelser under sina järnvägsår. Han håller fortfarande kontakten med järnvägen. Ett synligt exempel på det var järnvägsmännens facktidning Signalen. Fackföreningen har han tillhört sedan den startades. En annan mera påtaglig kontakt är tåget, som frustar förbi, medan vi sitter och resonerar vid köksbordet.
Sandberg föddes i Backtorpet i Håksberg. Fadern var gruvkarl.
— De kunde inte bli så fett med de 25 öre alnen, han fick för borrning. De var handborrning på den tin. Jag fick jobba på herrgårn här i Sörvik. Vi hade 7½ öre i timmen, när vi höll på med slåttern.

Dan var tystlåten.
Karl Fredrik Sandberg minns Dan Andersson väl från den tid han gick på Brunnsviks folkhögskola,
— Han gick på skolan, de va, när Torsten Fogelqvist va rektor. Så väl honom å hälsa pån gjorde jag, men nåt mer va de inte. Gumman å jag brukade vara med på diskussionerna de hade om kvällarna, De lekte riksdan å sånt. När de var något, ropade de alltid — i kväll ä de, de å de, Nu kommer de aldrig på frågan. Dan Andersson brukade spela fiol me Arvid Lundkvist. Han såg lite fundersam ut. Han pratade inte nåt nämvärt på diskussionerna. Hålt sej lugn. Sista gången jag såg honom var i Lud­vika vid Kooperativa bageriet.
Sandberg läser mycket. Han läser allt han kommer över. Dan Andersson tycker han om och Lubbe Nordström och Einar Wahlqvist.
— Nu går jag å håller i åt dom som går å assint (ingenting) gör, säger han skämtsamt. Hugger förstås lite ve emillaåt. De ä synn å klaga. Jag har nu mer betalt, än när jag va banvakt, trots att jag inget gör. Sista åren jag jobba hade jag 200 kr i månan, när hyra å pension var betalda. Som sagt, de kokar å går.
Kring stugan står skogen vit och grann. Det knarrar under sulorna, när vi går. På trappan står den glade och gemytlige Karl Fredrik Sandberg i sin blåblus och tar farväl.
Han har med sin "hjuling" åkt raka spår genom sin arbetsdag, Vi måste följa en slingrande väg.
Olle Manneborg.

Fotnot: I Nya Ludvika Tidning från den 2013-02-16 kan jag läsa att förutvarande Brunnsviks Folkhögskola ska säljas.