Gruvarbetarna vid Lekombergs gruva

Foto: ©Johan Persson. Bilden tagen före 1931-08. Bildarkiv N-E Nordqvist

Bakre raden från vänster: Karl Grund, Albert Jansson, Karl Pettersson, Alfred Jakobsson, Almström, Gustav Albert Eriksson, Anders Gustav Karlsson, Erik Hellström, Konrad Södergren, Wikström, Karl Hellström, Hjalmar Gustavsson, Willman och August Hellström.
Mellersta raden från vänster: Albert Nilsson, Viktor Jansson, Evald Gustavsson, Bernhard Gustavsson, Björk, Israel Berglund, Erik Bergkvist och fotografen Johan Persson.
Främre raden från vänster: Klas Karlsson, Herman Karlsson, Gustav Nilsson, Alvar Gustavsson, Albert Ekorre och Helmer Danielsson.
De stod dag efter dag nere i den mörka svarta gruvan, svagt upplyst av någon enstaka smutsig glödlampa som kastade sina svaga skuggor på de nakna väggarna. Deras ständiga följeslagare, karbidlampan, med sin skarpt lysande låga följde med överallt. Ibland hände det som inte fick hända, karbidlampans öppna låga slocknade av någon vattendroppe. Nu började det bli farligt. Inne i orten strömmade gasen ut. Vem tänkte på det, när arbetet var det primära och hälsan det sekundära.
Arbete fanns det gott om inom den nya gruvnäringen. För folket fanns en ny möjlighet till arbete när huggningen och kolningen började försvinna. Man var ju tvungen att kunna försörja sin familj, en familj som oftast bestod av många barn. Vem tänkte då på hälsan? Vem kunde ana det kiselhaltiga bergets farlighet, med silikosens otäcka härjningar. Där gruvarbetarens en gång friska lungor långsamt täpptes till av det osynliga dammet.
Arbetet i gruvan är risk- och farofyllt. Under årens lopp har en och annan gruvarbetare fått släppa livet till, och många är de, som genom olycksfall fått armar och ben sönderslagna. Det är hissar som gått, extra skutor eller berg, som rasat, skott som brunnit av för tidigt eller för sent med mera. En gång för många år sedan lär en arbetare ha ramlat ned från en plats där han arbetade och handlöst störtat utför schaktet. Men som ett under, fastnade han på en stämpling och på det sättet räddats till livet. Ändock är det många som inte vill byta bort detta arbete under jord mot ett arbete ovan jord. Måhända spelar lönen stor roll? Den är ju högre under jord än ovan.
I många fall är det nästan oförklarligt att många, sedan de en gång börjat med gruvarbetet inte trivdes med något annat. Det är som att något suger och tvingar dem ned i de mörka och smutsiga gångarna och schakten. Kanske det är bergsfrun som här bedriver sitt spel?