Den snart 70-åriga bron över tunneln till gruvan

bromuren.jpg (21167 bytes)
Foto: ©N-E Nordqvist 2005-08
Den gamla träbron som fanns tidigare på denna plats har fått ge vika för en ny, och på den tiden modernare bro. Redan på slutet av 1890-talet fanns en träbro, den hade redan då en viktig funktion att fylla. Under bron var det möjligt för Ludvika Bergverk att från Spelgruvan fira ner malmen i rutschbanans norbergsvagnar ända ner till sjön Väsman, där malmen sedan lastades i pråmar. Vilka sedan bogserades till Skuthamn där omlastning skedde.
Den nyare bron, som är avbildad, är byggd och färdig år 1937 av Paul Anderssons byggnadsfirma i Västerås.
Hur länge får denna bro vara kvar med tanke på dagens krav på trafiksäkerhet och bärighet?

Vägbron genom dagens kameralins

bronmotcb.jpg (21387 bytes)
Foto: ©N-E Nordqvist 2005-08
De båda stödjemurarna mellan vägbron och tunnelöppningen utfördes av järnvägsbolaget SWB (Stockholm-Westerås-Bergslagen) när de byggdes efter ritningar, som är daterade i slutet av maj månad år1937.
Tiderna har förändrats sedan den första träbron byggdes och dagens bro. Vad man inte inser och kanske förstår, det mesta av grävningen samt all den transport av jord och sten har skett för hand. Redan år 1921 när man satte det första spadtaget i vad, som historien senare har visats i våra ögon sett, vanskligt projekt. Strejk, oskäliga transportpriser, bränder vid gruvan med driftstopp, har försenat arbetet med tunnelns färdigställande.
I dag syns knappt att det har varit ett järnvägsspår in under berget till Ludvika sockens, en gång största arbetsplats.

Järnvägsspår in i tunneln till
anrikningsverket samt tappficka

spartunn.jpg (20702 bytes)
Foto: ©Hans Cardell i början av 1950-talet
Den 24 augusti 1938 utfördes en besiktning på järnvägsbolagets begäran av tunneln in till utlastningen via en tappficka.  Anläggningen bestod av ett stickspår av 632,5 m:s längd med växelanslutning till sidospår på Lekom­berg driftplats i enlighet med av Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 18 oktober 1937 godkänd ritning. Spåret var till 462 meter av sin längd i nära rak linje indraget i bergstunnel av 3,5-4,0 meters bredd.
Vid besiktningstillfället fördes en rektangulär mall med bredden av 3,4 meter och höjden 3 ,0 meter. Tunneln befanns vara helt obetydligt bredare än mallen.
Ångloken som skickades ut från Ludvika för att hämta malm vid gruvan i Lekomberg var av typ Y3. De var lite mindre och mer anpassade för växlingsarbetet. Från anrikningsverkets nedre del byggdes en transport- kulvert på utsidan av verkets södra sida upp till en inbyggd öppning i berget, som gick ner i till det stora bergrummet. Där man sedan tog ut malmen, för första gången år 1939, då ett tågsätt lastades för vidare färd till Västerås hamn, som då kunde ta emot de tyska fartygen.

Andra världskriget kom och under denna tid stod gruvan inte stilla många minuter. Men även detta svåra krig tog slut år 1945. Brytningen i gruvan tog slut på hösten 1944 då samtliga anställda sägs upp, medan sista bergtonnet gick upp ur gruvan i april 1945. Samtidigt avtog linhjulens vinande i gruvan drastisk, signalerna från de få gruvarbetare som fanns kvar kom med allt längre mellanrum. Anrikningsverket kom ändå att vara i drift ända fram till i juli år 1950. Tunneln kom därmed att få stå öde och tom. Inga tågsätt kommer att backa in i dess mörka gång för att där hämta malm. En epok har helt enkelt gått i graven.

Tappfickans användning

Foto: ©Hans Cardell under 1950-talet

En kväll under november månad år 2009 träffade jag en person där samtalet gled in på Lekomberg och bilar i allmänhet. Den här personen bodde då i Lekomberg i slutet av 1940-talet. Han berättade att han och en kamrat ibland åkte med gruvbolagets lastbil, då kamratens fader körde lastbilen då och då. Under den mörka novemberkvällen kom berättelsen hur de åkte med lastbilen mellan anrikningsverket i Lekomberg  med malm på flaket via vägen som kom fram vid Brunnsvik. Utför backen ner till tappfickan vid tunnelöppningen där det fanns en lite grusväg in där de tippade malmen direkt ner i malmvagnarna. Vagnarna flyttades fram och åter på spåret med hjälp av lastbilen.
Under vissa kvällar kom ing. Reinhad Göst ner till lastområdet för att ta prover på den malm som skickades iväg på järnvägen. Han hade då krukor med sig, samma som man hämtade mjölken vid affärer förr i tiden. Vid varje vagn stack han in ett rör två till tre gånger som han sedan skakade ur i krukan för att senare användas vidare för analys.