Om


Brunnsvik.webber.se och Lekomberg.se handlar om bygdens historia i byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Sörvik och Burens, samt andra närliggande byar och gårdar.

Sök



Länkar

Avfallet på åkrarna nedan SWB:banan

Avfallet på åkrarna nedan SWB-banan vid Lekomberg

På en sida i detta forum, vilken handlar om de olika husen i Lekomberg kommer här en en komplettering med bilder från de av mull översvämmande åkrarna.

Till anrikningsverket grävdes det ner 8 tums järnrör från kraftcentralen nere vid sjön Väsman. Stora mängder av vatten hämtades från sjön som pumpades  först in till kraftcentralen med sugpumpar för att sedan med tryckpumpar med åtta kilos tryck pumpade upp vattnet till anrikningsverkets vattenbassäng, där vattnet senare användes för att skilja gråbergsmullen från den magnetiska malmen. Den stora mängden av vattnet måste på något sätt återvända ner mot sjön igen. 

I det vattenflödet fanns det några hinder, från början ägdes vägtrummorna av privatpersoner. Även det måste lösas på något sätt. Anledningen var att tidigare var det uppdelat, så att varje fastighet hade en viss väghållningsplikt att sköta. Ofta fanns då särskilda väghållningsstenar uppsatta. Oavsett det så fortsatte vattnet att rinna under landsvägen och under SWB:banan. Nedan fanns åkrar som ägdes av gruv­bolaget som i sin tur arrenderades av arrendatorer på Vretens gård i Sörvik.
Under årens lopp var det ett antal arbetare som höll på med att rensa bäcken från det fosforrika avfallet för hand vilket man kan se lämningar även nu för tiden. År 1936 ansåg arrendatorn att det inte var lönt att arrendera åkrarna som från början var tänkt för att odla potatis. Gruvarbetarna kunde få ta del av skörden. Nu började åkrarna att täckas av avfallet från gruvans verksamhet. Gruvbolaget löste ut arrendatorn för detta och summan av detta blev att ännu mer avfall samlades på åkrarna som nu är täckta av avfallet.

För mellan kraftcentralen och ut mot den före detta apatitfabriken byggdes en skyddsvall som styrde avfallet till ett annat ställe, nu kallas lokalt för "sligen" och en populär badplats för barn, då vattnet värmdes fort upp, Vadade man ut lite för långt så blev det tvärdjup. Den här skyddsvallen används nu för tiden till en liten bilväg ut mot badplatsen och de som har sina båtplatser vid den brygga som finns vid Väsmans strand lite i skydd av vassen.

Till slut blev det så rikligt med avfall från anriknings­verket, på någon bild syns det att gruvbolaget monterade upp ett skrapspel som drog undan mullen från den trumma som ledde vattnet under SVB-banan. Än i dag kan man se hur avfallet har skapat ett sumpigt område på den norra sidan av den väg som går från vägen till kraftcentralen ut mot den före detta apatitfabrikens plats.

Vad man nu ser på den här bilden ovan är att vattnet rinner rakt ut mot sjön Väsman. Hela den delen utanför kraft­centralen är täckt med gråbergsmullen. I dag är en stor del av "lekombergsviken" täckt med vass som frodas. Gruvbolaget måste nog ha anat att det kunde bli problem med vatten­tillgången till gruvans verksamhet. 

Ungefär vid den röda pricken i vassen fanns intaget till både kraftcentralen och vattnet upp till anrikningsverket. Vad som gjorde att det blev ett slut med avfallet som rann rakt ut mot Väsman är inte känt. 

Kanske miljötänkandet kom fram, för nedanför nedre linbanestation kom det till ett magasin som samlade upp avfallet och vattnet och avfallet kunde nu inte rinna hur som helst. Det lite bättre renande vattnet, då mullen sjönk under mulldammens vattenspegel. På vissa platser rann  vattnet ner i trätrummor, uppbyggda via stapelbara mindre träklotsar, uppbyggd av åtta bräder en väldigt enkel lösning och vattnet rann vidare ut genom genom rör i mulldammen och vidare ner i bäcken som rinner ner i sjön Väsman. Nu hade gruvbolaget folk som var anställda, för att se efter så att inget vatten rann igenom skyddsvallarna. Här på bilden till höger syns hur en gammal avrinningsränna leds ut genom mulldammen.

 

Bilden nedan är tagen från ett av fundamenten som fanns kvar efter nedre linbanestationen för driften av linbanan Lekomberg - Källbotten.

Under årens lopp byggdes magasinet upp mer och mer så nu finns en ansenlig mängd av gråbergsmull samlat på ett enda ställe. Omkring 1974 så lastades mullen ut på lastbil för vidare transport och även tidigare togs en del mull från gruvområdet och lades ut som skydd för den på den tidens grävning för vatten och avlopp i bygden under 1950-talet. Det stora avfallet nedanför linbanestationen i Lekomberg var också en populär plats för oss ungdomar på den tiden gruvan hade upphört. Inte bara för vi hade en cykelkrossbana som vi använde flitigt och dessutom var den stora plana ytan aktuell tidigt då fotbolls­kulan var i luften tidigt på våren. Det var ju krävande att springa och jaga bollen i det delvis lösa under­laget. Roligt hade vi ändå men ack så smutsiga vi blev.

Skrivet 2019-09-20