Banvaktstugan och SWB-banan vid Burens

Banvaktstugan i Burens samt en del av SWB-banan.

Banvaktstugan vid Burens

Foto: ©N-E Nordqvist 2005-11

Från höjderna ovanför Burens nuvarande by, hade man förr en vidunderlig utsikt över Sörviksbygden. Den gamla kyrkstigen mellan Ludvika och Grangärde passerade Burens med en annan sträckning än den man tänker sig i dag. Ändå så finns ett parti av den gamla kyrkstigen kvar.
Delen mellan nedre Burens, vid länsvägen/riksvägen och Sörvik finns utritad på gamla kartor från år1862. Under en senare tidsperiod kom en betydligt smidigare vägsträckning till mellan nedre Burens och Ludvika.
När järnvägen drogs fram genom bygden förändrades landskapet en del. Banvaktstugor byggdes, även i Burens kom en banvaktstuga till. Här kom banvakten Johan Engström med hustru Elsa och dottern Karin att bo under ett antal år, innan de flyttade till den egna villan, alldeles nedanför Sörviks skola.

Vinter vid banvaktstugan

Foto: Anders Granath omkring 1920
Bildarkiv: N-E Nordqvist

Vägen mellan Burens och Sörvik var inte stor när Anders Granath tog denna bild vid banvaktstugan i Burens. Ändå så var den av vital betydelse när man måste besöka Ludvika. De höga snöplogskanterna gjorde det omöjligt att mötas av något annat än med en hästskjuts. I bakgrunden kan man skymta lite av en gavel från en av kasernerna som fanns i byn.

Banvaktstugan vid Burens år 2010

Foto: ©N-E Nordqvist 2010

Enligt församlingsböckerna för Ludvika landsförsamling, åren 1899-1909, så var banvakten Karl Vilhelm Andersson från Karbenning utanför Fagersta med sin hustru Augusta Matilda Persson bland de första som flyttade in i banvaktstugan i Burens. Familjen består då även av tre barn som är inskrivna som inflyttade i landsförsamlingen den 20:de oktober 1902. Familjen flyttar sedan till Ivikens banvaktstuga den 12:e juni 1913.

Efterföljande banvakt blev Johan Engström och hans hustru Elsa Larsson och deras dotter Karin Viola. De lämnade banvaktstugan i Buren för att flytta till egen villa i Sörvik år 1920. År 1918, kom Anders Andersson Granath från Nås, som snickare, men blev biten av fotografin, troligtvis blev han inspirerad av Johan Persson och Karl-Erik Forsslund, då de flyttade ett loft från Norrvik till Storgården. Anders Granath flyttade med till villan i Sörvik. Anders blev senare en av Sörviksbygdens få yrkesverksamma fotografer med ett litet mörkrum i källaren. Ja i detta lilla mörkrum fick man själv sina första lärospår i framkallningen av svartvita bilder av Anders Granath.
Därefter kan vi inte hitta någon efterföljande banvakt vid Burens i församlingsböckerna.

Kaffepaus på verandan

Foto: ©Anders Granath omkring år 1920

Vid banvaktstugan i Burens var det en gång liv och rörelse. Det ena tåget efter det andra från Ludvika mot Björbo passerade. Även de tåg som kom från andra hållet var det god aktivitet på. För det mesta möttes tågen vid Stensbo station. Mellan arbetet på järnvägen hann man med att ta en paus på verandan. Troligtvis en söndag, då alla är uppklädda till lite finare. Banvakten Johan Engström har inte sin uniform på sig där han sitter vad vi anar hans moder. Johans hustru, Elsa, står bakom Johan medan deras dotter Karin sitter på trappan. Mannen till höger är fotografen Anders Granath, troligtvis så har han använt kamerans självutlösare för att ta bilden. Den hade ju normalt en liten tid innan bilden togs så att Anders hann ställa sig i position på den slutliga bilden.

Samma veranda omkring 80 år senare

Foto: ©N-E Nordqvist 2006-07.

Under årtionden har banvaktstugan i Burens sett lika ut. När många kommer cyklande på den asfalterade före detta järnvägsbanken, kan man inte låta bli att kasta ett öga på huset. Ändå så blir man förvånad att den största förändringen är växtligheten framför huset, som har förändrat hela husets karaktär.

Jämför man entrén med bilden överst så finns det inte några stora förändringar. Tänk om denna veranda kunde tala?
Människor har kommit och åkt vidare med tågen, medan banvakten har stängt grindarna vid nästan varje tillfälle.

Barnens närvaro på järnvägen

Foto: ©Anders Granath omkring åren 1920

Anders Granath hade en sällsynt bra förmåga att fånga människor på bilder i olika sammanhang. Arbetsmiljöer, som denna blev hans intåg till större fotografiska sammanhang. När han kom från Nås, så kom han att bo i huset och tillsammans med Johan Engströms familj resten av livet. Naturligt blev det att Anders kom att dokumentera den närmaste omgivningen. I detta fall järnvägen!

Verandan och utgången från huset var ut mot järnvägen. Det lilla området mellan spåren och boningshuset, som fanns för lekar och annat räckte inte till alla gånger. På vägen, nuvarande Rödgruvevägen kom någon enstaka bil farande och korsade järnvägen. Det var ju inte någon bra lekplats. Genom banvaktens försorg skulle grindarna stängas när ett tåg var ankommande. Tågens hastighet var ju inte som i dag. Föräldrarna kunde då uppmana barnen att lämna området närmast järnvägen.
Mannen längst till höger är banvakten Andersson som flyttade in i det nybyggda banvakthuset vid Iviken år 1913. Observera att bilden i boken Sörviksbygden är felvänd. Vilket kan ses på siffrorna på grindstolpen.
Tidens tand från järnvägens begynnelse här på trakten hade tärt hårt på allt trämaterial, som till exempel grindarna. Nya behövde monteras. Troligt så är det ett sådant arbete som utförs då grindstolpar och nya grindar monteras. Av någon okänd anledning så är grindarna numrerade och de på bilden har nummer 23.
Denna bild är vänd åt rätt håll.

Snöplogning vid banvaktstugan i Burens med hästspann

Foto: ©Anders Granath omk 1925

När man ser dagens moderna plogbilar och bilden ovanför är det en himmelsvid skillnad. Vilka som är ute och plogar efter vägen mellan Burens och Sörvik har inte gått att utröna. Troligtvis så var det ett tungt arbete för hästarna att dra plogen, eftersom man har fyra hästar.
En annan skillnad är att på den andra vinterbilden på banvaktstugan så sitter det varningsmärken för korsande järnväg.

Ånglok på SWB-banan i nysnö

Onsdagen den tjugonde mars 1922 kommer persontåg med nummer 244 från Vansbro mot Ludvika på SWB-banan, och kanske vidare mot slutmålet, Stockholm.

Här har Anders Granath fångat tågsättet där det har passerat Sörviks station och är på den långa raksträckan mot Burens.
Inom några sekunder kommer tågsättet att passera järnvägskorsningen i Burens.
Det kan inte ha varit så roligt för lokföraren att se något av banan, när snön yrde upp från plogen och över loket. Vilket innebar att han kanske var tvungen att hänga utanför med ansiktet för att kunna se något i kylan.
Vi kan skymta lite grann av sjön Burtjärn till höger på bilden.

Dressinen vid banvaktstugan

I samband med att belysningen drogs fram efter banvallen besökte jag en kollega som höll på med att sätta upp belysningen. Mitt intresse väcktes för den dressin som stod på sidan av banvallen på en privat tomt.
Det gick några veckor och min nyfikenhet kunde inte stillas, till slut så kunde jag inte bärga mig utan tog kontakt med nuvarande ägaren.
Min fråga när jag knackade på dörren, varifrån kom dressinen, fanns den kvar sedan tidigare banvakter höll till i bygden? Ägaren berättade att den inte fanns kvar bland uthusen efter den delen av den här sidans hembygdshistoria, utan att den kom ifrån någon av SWB:s banvaktstugorna mellan Nyhammar - Salå station på andra sidan kommungränsen.
Tänk en liten tanke till alla banvakter som en gång i tiden patrullerade sin sträcka efter dåtidens livliga trafik på järnvägen för att se efter att den höll sig i gott skick, dag efter dag rullade ett stort antal dressiner fram och åter i en svunnen tid.

Spårarbete mellan Burens och Sörvik

Rallarna hade gjort sitt där de drog fram meter efter meter. Berg sprängdes och grusåsar grävdes igenom och inga hinder verkade finnas. Snart rullade tågen och underhållet måste utföras. Här har fotografen Anders Granath, avbildat ett gäng "järnvägare" med att byta ut en och annan dålig slipers, på sträckan mellan Sörviks station och banvaktstugan i Burens. I bakgrunden syns övre Burens. Nu 2019 en cykelbana på den gamla banvallen.

Samma plats åtskilliga år senare

Den forna järnvägen, som var av vital betydelse för gruvnäringen i Lekomberg har skattat åt förgängelsen. Nu är den mäkta populär som cykelled. Vi kan se att landskapet i bakgrunden har förändrats under åren som har gått. Naturen har tagit tillbaka det som människan har brutit för sin överlevnad. Samtidigt kan man se att den stora förändringen har sett mellan den före detta järnvägen och sjön Burtjärn. Under 1950-talet byggdes nuvarande länsväg mellan sjön och den före detta järnvägen.

Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

Om

Sök

Länkar