En bild berättar över Lekomberg

En bild kan berätta en hel del av en bygds historia. Summan av nästan hela den här bilden handlar i stora drag av en epok under Grufaktiebolaget Lekomberg. Från gruvbolagets början 1910. I dag finns några få rester kvar sedan den här tiden. Bilden har jag hämtat med Ludvika Hembygdsförenings goda minne, för den delen kan känna mig trygg genom det avtal som har upprättas mellan oss. 

Det som är lite roligt är att man själv vet varifrån bilden är tagen, på den lilla bergknalle som var vår utsiktsplats när det i början av 1950-talet anordnades den enda travtävlingen här i bygden. De bördiga åkrarna som bearbetades av gruvbolagets arrendator i Sörvik började bli täckta av avfallet från gruvdriften. I slutet av 1930-talet kom arrendatorn och gruvbolaget överens om att arrendet skulle upphävas. Längst till höger syns de stora skeppen vid kraftcentralen och dess majestätiska 65 meter höga skorsten som var färdig 1911, samtidigt var det södra skeppet byggt samma år.

Lite bakom den vänstra kraftcentralen fanns då Salemkapellet efter nuvarande Sofiebergsvägen dock numera rivet och ersatt med ett bostadshus. Strax bredvid ligger ett vitt stort hus som finns kvar än i dag, i församlingsböckerna så står det nämnt som gruvbolagets hus. In i detta hus flyttade Ing. Reinhard Göst in med hustrun Mari, vad jag tror omkring år 1922, de hade då först bott i det som vi säger disponentbostaden, som är inom gruvbolagets domäner. 

Sen kommer ett litet hus som vi kallar för "Skälltorpet", som också har en historia, i början av 1900-talet blev Lekomberg mer känt till namnet, men första gången det träffas på i husförhörslängderna är när Jan Samuelsson flyttade från Torrfasten till Lekomberg år 1819. Han var då gift med Stina, född Andersdotter. De hade då de båda barnen, Stina och Anders. Var de var boende är okänt, men det finns bara ett hus "Skälltorpet" i Lekomberg enligt en karta från 1866-67.

Sedan har vi de båda kasernerna byggda under åren 1911-12. Mer känt som den södra kasernen och den norra kasernen, som också var lite finare enligt de som bodde där. Redan klasskillnad då?

En fördel hade de boende i de båda husen, då de strax nedanför kasernerna hade bygdens första kooperativa konsumbutik som gruvbolaget byggde upp innan den flyttades lite närmare stora vägen. Nästa lilla mörka hus ett litet rött hus som finns kvar där Gunnar Andersson huserade. Nedanför dåvarande länsvägen gick ju SWB-banan och där kan vi skönja en utfraktbanan. Vagnarna med den lastade malmen firades ner till järnvägen och på något sätt kom de upp genom ett spel på "bockbanan" så att man kunde tippa malmen direkt på malmvagnarna, som sedan forslades via järnvägen till Stockholm och Värtahamnen. På vintern tippades malmen på den sida som var mot vägen, för den blöta malmen frös ju fast under vintern. Under våren blev det aktivitet där nere då malmen lastades ut för hand i malmvagnarna.

Till slut kan man se det som finns kvar än i dag, tippen från arbetet med tunneln in i berget och anrikningsverkets tappficka. Nu kommer frågan, det svåraste när blev bilden tagen? Själv anar man att bilden är från mitten av 1920-talet.

Text: N-E Nordqvist 2019-09-03