Gårdar och gruvor i Sörvik

Den här sidan handlar om Krölbo, Västerbackarna, En stuga vid Dammsjön, Nybottens och Kolingbergsgruvan.


Sörviks gruvlave från Västerbackarna
Länk till Sörviks Gruva.
Foto ©Hans Cardell, under senare delen av 1960-talet

Här har Hans Cardell fångat Sörviks gruva från de långa åkrarna på det som nu benämns som Västerbackarna. Ett område som ligger öster om den centrala delen av byn nu för tiden. Vi kan ju också se mellan gräset och gruvan ett tak som sticker upp bakom träden, Logen/ladugården tillhörde Vretens arrendegård. Kanske blev det här ett centralt läge när gruvdriften kom igång mer på allvar i bygden. I närheten fanns ju Vretens arrendegård som numera är borta, och det kvarvarande bostads­huset efter bäcken mellan Sörviks Dammsjön och Burtjärn har gårds­namnet "Enbacken", medan det nybyggarområdet som kom till när gruv­näringen kom igång mer på allvar kallas än i dag för "Krölbo" av den äldre fasta delen av bygdens innevånare

Om vi läser i Ortnamnsregistret, Institutet för språk och folkminnen under Ludvika socken : Västerbergslags domsagas tingslag: Kopparbergs län kan vi läsa följande: Krölbo, del av byn Sörvik. Krölbo omfattar 10-15 gårdar N och NV Sörviksgruvan. När gruvdriften blomstrade, bodde här arbetarna och det "krölade" av barn, (krölade = kryllade). Det står även noterat att det var en person vid namn "Näbbjan Petter", som satte namnet på området. 

Bild med text om Krölbo Vem var Näbbjan Petter? Egentligen hette han Jan Petter Jansson född 1854 död 1917. Han arbetade som dagkarl vid Sörviks Herrgård, främst med ved till alla eldstäder som fanns i huset. Själv har jag ett annat namn för detta område, Övre Sörvik. För de som bodde här i området blev ju åkrarna ett naturligt namn, Västerbackarna.

Åkrarna på Västerbackarna

Foto: ©Anders Granath

Från en svunnen tid när Sörvik blomstrade med odlade åkrar och där slyn verkar vara bannlysta mot dagens vemodiga utseende. Den tiden forna dragare tillsammans med brukaren av jorden har skapat förutsättning för överlevnad och en idyll långt bort från dagens jäkt och stön. Se bara hur åkerkanten till vänster är fri från sly!

Min läromästare inom fotografin har här vänt kameran mot en del av det genuina Sörvik. där vi skymtar Olsgården vid åkrarnas slut och i bakgrunden byn Burens med sjön Burtjärn i förgrunden. Längst bort i kan vi se en liten flik av sjön Väsman.

Västerbacksåker med odling  

Foto: ©Anders Granath

De som aldrig har upplevt hur det såg ut förr i tiden, när Sörvik var en blomstrande jordbruksbygd med uppodlade åkrar, kan aldrig föreställa sig det öppna landskapet. Själv har jag fått uppleva detta.

De två vita husen i bakgrunden är från vänster före detta posthuset på Grangärdevägen 19 medan det andra huset inrymde på slutet Sörviks handel. När ni nu tittar på denna bild, se hur åkrarna bakom det vänstra vita huset är uppodlade. Man ryser, inte av glädje, när markägaren be­handlar sina ägor på detta vis.

Ställ bilderna ovan mot den som visas nedan 

Foto ©Hans Cardell, under senare delen av 1960-70-talet

På de förut odlade åkrarna växte slyet snart upp. Varför ska vi inte kämpa för att återfå det öppna landskapet? Väsman och ön Sollen i bakgrunden samt Halvars i bakgrunden. Men det blev inte så utan det blev ett villaområde på den nedre delen av Västerbackarna.

Villaområdet på Västerbacken 

Foto: ©N-E Nordqvist 2011 okt

För mig är det lite underligt hur de bördiga åkrarna har fått gett vika från alla villor på området. Där förfäderna har odlat upp åkrar, brutit upp stenar, där statligt stöd utgick till markägarna för att trygga basen i försörjningen i vårt land. Var finns det genuina Sörvik någonstans? Nu för tiden ett bostadsområde

De små husen på Västerbackarna 

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

På de förut odlade åkrarna byggdes ett nytt bostadsområde upp. Den här bilden är tagen från övre delen av Västerbackarna.

Kolningberg 

Karta över Kolungbergsgruvan. De tre gruvhålen och hästvindans plats i bildens nederkant samt två bockbanor.

Detta är en avskrift från år 1901 vilket kan förklara den tidens stavning Koluingbergsgruvan är belägen nära Dammsjön, cirka 7 km från Ludvika och cirka 2 km från Sörviks anhaltstation å banan Engelsberg - Ludvika - Vansbro. Till gruvan leder från Sörvik om vintern körväg, men om sommaren endast gångstigen. Gruvan är mycket gammal och omtalas redan år 1644 såsom hållande en malm, som var en god kvicksten. Den nedlades dock år 1656. Senast inmutades gruvan den 17 juni 1889, bearbetades så 1890 och erhöll utmål den 30 juli 1892. Därpå nedlades gruvarbetet och upptogs ej förrän 1901 sedan tid det hittills nu fortgått. Koluingbergsgruvan är upptagen å svartmalm som stryker N15ºV och stupar åt Ö. Omgifvande bergart är en röd gnejs i hvilken fyndigheten är belägen. Malmen som ligger i en grovkristallnisk hvit, ofta serpentinföran­de kalksten för malakolit, grönskarn ock serpentin i mindre klumpar och ränder. Den håller omkring 50% järn och 0,003% fosfor. Tre olika gruvor finnas i arbete och det ser ut som om de skulle vara upptagna på särskilda malmliner. Södra gruvan är minst, endast 12,7 meter djup, Mellangruvan är störst, 28,6 meter djup, Norra gruvan är 24,8 meter djup. Berg- och vattenuppfordringen ombersörjes medelst hästvind Gruvan äges af Aktiebolaget Ludvika Bergverk. Ludvika den 26 Februari 1903 Aug Siljeström Behörig gruvmätare enl Kongl Kormes Koll. Beslut afven 17 maj 1901

Kolningberg

Ett av gruvhålen vid Kolungbergsgruvan

Igenfyllt gruvhål Kolungbergsgruvan
Båda bilderna foto: ©N-E Nordqvist 2011

I Lennartsgruvan, en avslagen fot

Från Sörviksgruvan, på 80-metersnivån hade en stig drivits upp till den så kallade Lennartsgruvan där ett par magasin bröts. Ur dessa tappades berget i skolm, störtades ner i stigen och tappades sedan i tunnor nere på 80-metersnivån och uppfordrades i Sörviksgruvan. Denna lilleputtgruva går upp i dagen vid det före detta röda hemvärns­magasinet där det i vår avancerade tid på 1970-talet användes som sopnedkast. Från nivån där magasinen drevs, gick sedan en donlägig bana som transporterades av en skolm, vilken gick upp i dagen, men som endast användes för materialtransporter. Vid begynnelsen av ett efter­middagsskift stod tre gruvarbetare och samtalade, när en så kallad skuta lossade från ortens tak och slog sönder högra foten på en av jobbarna.

Så fort går det för en gruvarbetare att bli invalid för hela sitt återstående liv, och den som då ömmade för hans levnadsöde kunde träffa honom på långvården vid Ludvika lasarett. Händelsen inträffade den 4 okt. 1945, och sedan dess har han haltat sig fram genom livet med 95 kr i månaden i förtidspension och 520 kr om året i livränta, tills han uppnådde folkpensions­åldern och till sist blev liggande här med sin stympade och verkande fot. I hans, ungdom dansade sörviksungdomen gärna till hans fiol, men nu har hans fela tystnat och även hans oförbränneliga humör har dämpats i vart fall i någon mån. Texten fortsätter nedanför bilderna från Nygruvan

Bilder från Nygruvan

Dagöppningen Nygruvan

Foto: N-E Nordqvist 2011

 Fundament vid Nygruvan

Foto: ©N-E Nordqvist 2011

På höger hand i uppförsbacken mot Damsjögården går en väg som leder till Nygruvan, ett gruvhål om ca 30 meters djup. År 1938 upptogs driften i denna lilleputtgruva. Schaktet hade drivits tidigare och i gruvhålen runt omkring finns spår av så kallad tillmakning, vilket vittnar om att här före­kommit brytning före sekelskiftet. Under de år gruvan vid det här laget var i gång, drevs ett dolande schakt ca 100 meter djupt, en mindre dolande ort, samt en ort mot Kolningberg i jämnhöjd med Damsjögården som var cirka 400 meter lång, en ort mot den så kallade Berggruvan 300 meter lång, en annan ort cirka 100 meter och vid Kolningberg en stig upp i dagen. Det myckna ortdrivandet vittnade om att gruvbolaget sökte efter någon malmförekomst. Det lossprängda berget spelades upp ur det dolande schaktet och tippades i en ficka, tappades därifrån i tunnor, som transporterades upp genom det vertikala schaktet, och sedan kördes bort i lastbil för anrikning. En transformator som reste sig i granskogen är det enda monument som då vittnade om denna gruvdrift, även den har nu skattas åt förgängelsen.
Källa: Fred Miner 1977. Texten är anpassad till nutiden


I dag tycker vi att det är små mysiga stugor

Hus vid Dammsjön Här har Johan Persson samlat några boende i en stuga vid Sörviks Dammsjön. Från vänster: Anna Pettersson, Elina Bredberg och hennes make, Karl Pettersson och Wille Pettersson. Foto: Johan Persson omk 1914

Vid Nygruvan ovanför Sörvik var driften igång fram till omkring 1942. Gruvarbetarna kom upp ur gruvan stående många gånger på tunnans kant med materialen mitt i tunnan. När barnen skulle möta sina föräldrar vid gruvan tyckte de att det var lite kusligt när de första gruvlamporna började blinka nere i gruvan. För att senare bli större och större ju närmare dagöppningen tunnan kom. I spelhuset arbetade Gustav Andersson som spelstyrare. Ett femtontal personer arbetade i Nygruvan. Nygruvans djupaste vrå var på 60 meters djup. Det var gruvkarlar från Sörvik, Lekomberg och Digervåla som hämtade sin utkomst från denna plats. Karl Andersson och Ville Pettersson var gruvbyggare vid gruvan. Inte långt från Nygruvan ligger en av de äldre gruvorna på denna sida om Digervålavägen, Kolningbergs gruvan, med sina tre mindre schakt. Gruvstugan till denna gamla gruva är för alltid borta men det skall finnas grundstenar kvar utanför infarten till gården vid Dammsjön. Bergagruvan var belägen NO om Nygruvan. På 30-metersnivån var de tre gruvorna förbundna med varandra genom orter. Gruvbyggaren Ville Pettersson, boende i Dammsjön, inspekterade Nygruvan under helgerna för att kontrollera om pumparna gick i den vattensjuka gruvan. Ville Pettersson gick ofta vägen upp till Kolningsbergsgruvan för att där ta stegen ned till gruvans botten och följa den ort som gick till Nygruvan och pumparna. Vid andra tillfällen när arbetet var i Sörviksgruvan och gruvdriften upphört i Nygruvan hände det att Ville valde att ta stegen ned i Bovinska gruvan och där följa den ort till Sörviksgruvan som då var förbundna med varandra.

Ändrad 2021-04-04