Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

Foto: Karl-Erik Forsslund i början av 1920-talet. Detta är en liten del av en förstoring av bilden.  Originalbilden tillhör Ludvika Hembygdsförening. Troligtvis riven omkring 1925. Bilden nedan: Copyright Lantmäteriet 2003-10-20.

Ur Häradsekonomiska kartan på dvd karta med kalkugn utritad.

Sörviksbygden har varit en stor jordbruksbygd i sitt förhållande till sina grann­byar Lekomberg, Brunns­vik och Norrvik. Ändå så fanns det långt tillbaka i tiden ett betydande arbete inom järnhanteringen.
I sörviksbygden har det funnits ett antal järnhyttor vilka bär namn som "Sörviks nedre hytta" och "Sörviks öfre hytta". Dels en kopparhytta vid sjön Dammsjön och två kalkhyttor. Hur länge den ovan avbildade kalkhyttan har används är okänt. Den finns i alla fall utsatt på Grangärde Tingslags karta från år 1866-67. Vilket tyder på att den har funnits på denna plats i över ett halvt sekel när detts skrivs. Troligt är det bergsmän i sörviksbygden som har ägt och brukat hyttan.
På ett gammalt fotografi som August Wahlström (1842-1907) har tagit över sörviksbygden. Där kan man ana att bilden är från 1890-talet. På bilden kan man se att det är stora mängder av träkol, som ligger på upplag. Vilket tyder att denna hytta kan ha används i slutet av 1800-talet och kanske i början av 1900-talet.

Kalkhyttan i Burens

Foto: Anders Granath omkring 1921. Bildarkiv N-E Nordqvist

Kalkugnsruinen i Burens ligger i den södra delen av sjön Burtjärn. Vintertid fraktade man i början av 1900-talet kalken till Gonäs hytta på sjön Väsmans isvidder.
Kalkugnen är uppmurad av tegel, slaggsten och gråsten. Nedtill finns tre öppningar. Pipan, med cirka fem draghål, är upptill förstärkt med två järnband. En bit från ruinen, på en liten bergsplatå, finns ett område med kolfärgad jord. Troligen uppfart till kalkugnskransen. Enligt en ortsbo som i sin ungdom kört kol till Gonäs hytta, risslades stybben ut av kolfatarna och fraktades med returskjutsarna till kalkugnen vid Burtjärn. Där fylldes ugnen via en liten bana från bergsplatån öster om ugnen upp på kransen i olika varv med ved, stybb och limsten, som krossats i knytnävstora bitar. Med jämna mellanrum rakades den brända kalken ut ur öppningarna nedtill och lades att självsläcka i fria luften. Kalken användes huvudsak­ligen på patron Öhmans stora jordbruk i Sörvik.
Hyttan ägdes av bönderna på trakten och användes i första delen av 1900-talet. Siste innehavare var Karl Söderlund, Burens. Här står den nu och delvis förfaller, delvis skymd för de som inte vet var som döljer sig i den lilla skogsdungen.
Källa: N-E Nordqvist och "Atlas över Sveriges bergslag" Västerbergslagen häfte 1. RAÄ 62 Kalkugnsruin.

Kopparslagg från hyttan vid Dammsjön

Foto: N-E Nordqvist 2005
Den gamla kopparhyttan vid södra ändan av Sörviks Dammsjön har bara lämnat ett litet visitkort efter sig i form av en massa slagg. Ändå så har den något okänt över sig.

I sjöns sydvästra sida finns ett, som vi misstänker är ett gammalt gruvhål där en mansperson har lodat upp ett djup på 28 meter. Varför ett så stort hål i sjön, som för övrigt har en jämn botten? Vi har vissa aningar att det har varit brytning i ett odokumenterat gruvhål. Sörviks Dammsjön är vad vi tror, uppdämd senare ca 1,5-2 meter eller kanske mer. Dels för att innehålla mera vatten till driften av den på senare tid uppbyggda sågen nere i Sörvik.

Mellan Burtjärn i söder och Södra Gussjön i norr uppträder i kvartsig, hälleflintliknande leptit en fallbandszon, förande magnetkis, kopparkis och zinkbläde, delvis samlade till rikare partier.
Inom detta streck har upptagits ett stort antal äldre gruvförsök. Under den så kallade kristiden, har även gruvdrift efter magnetkis skett på Rösjöbergets norra del, främst vid Näs-, Sjö-, Snickar- och Godgruvan. Även vid Röbacksgruvorna har det varit en viss brytning. Röbacksgruvorna ligger på den södra delen av Rösjöberget

Vid Digervåla koppargruva har man brutit dels kopparmalm, som sedan fraktas till hyttan vid Sörviks Dammsjön. Av slaggvarpens storlek kan man se att det utvunnits betydande mängder kopparmalm. Även nickel, medan magnetkisens halt dock visade sig vara alltför ringa. Kristidens gruvdrift har som nämnt gällt magnetkisen såsom svavelmalm. Svavelhalten i den skrädda malmen har uppgått till 28-35%.
Källor: Boktitel "Sveriges ädlare Malmer och Bergverk", komplettering N-E Nordqvist.
 

Skiss, som det har berättas hur det såg ut vid kopparhyttan vid Sörviks Dammsjön

©N-E Nordqvist 1990

Kartan ritades upp när cirkeln "Gamla Sörvik" var igång kring 1980-talet. Tänk på att detta är en skiss.
De numrerade punkterna motsvarar: 1 Gammalt gruvhål, troligtvis kopparmalm. 2 Gammalt gruvhål under vattenytan, en gång i tiden lodat till 28 meters djup, platsen inte exakt utritad. 3 Rostbås. 4 Hyttpipans plats. 5 Slagghögar med kopparmalm. 6 Bäcken mellan Sörviks Dammsjön och nedan liggande Droppardammen. 7 Gamla vägen mellan Sörvik och Digervåla. 8 Platsen för kolhuset. 9 - 11 Kalkbrott. 12 Sörviks Dammsjön. 13 Käringhällen.

Slagghögar från Brunnsviks hytta 

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Slaggvarpen efter Brunnsviks hytta med märket N:o 6, som var anlagd år 1640 och nedlagd på 1740-talet då hyttlaget inflyttades till Sörviks hytta.
I boken Bruks-och Gruvrelation 1640 sidan 95:
"Brunnswiks Hyttan är uppbyggd A:o 1640 på gammal grund, brukas af fyra bergsmän som hafva medelmåttig skog, men liten vattudrächt, så att the, snart malmen blir fullökad, måste offta drifwa, hafva icke heller någon serdeles åker. Hyttan går med öfverfall, bruka samma slags malm som thess grannar uti Norrgowik, undantagandes Håksbergsmalmen och Grängesbergsmalmen i vars ställe the bruka Gusjöbergs och Lekombergsstenen. Är taxerad för 14 Lispund och göra mest 10 a 12 skeppund tionde om året".
En intressant och spännande koppling finns bland bergsmännen i bygdens historia. Hyttan är uppbyggd på gammal grund! I gamla handlingar kan man dyka på namnet "Spelgruvan", som avser Lekomberg. Där uppe på berget finns ju Gustav Adolfschaktet, som har anor sedan en kort period mellan åren 1630-1638. Men hur långt tidigare har man brukat lekom­bergsmalmen?
 

Slaggsten från Sörviks nedre hytta

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

I boken "Atlas över Sveriges bergslag" kan man läsa att under RAÄ 57 (RAÄ=Riksantikvarämbetet) Hyttområde Sörviks nedre hytta ligger efter bäcken mellan sjöarna Burtjärn och Väsman. Den slagg som finns mellan utloppet av Burtjärn och Munkbacken hör till Sörviks nedre hytta. Från sjön Burtjärn fanns det två vattenrännor vilka nu är torrlagda. I området finns det ett område med kolblandad jord och slaggvarp av typ masugnsslagg. Några av slaggvarpen är skadade genom att man har tagit bort slagg. Sörviks nedre hytta anlagd 1643 och ödelades år 1813 då intressenterna flyttades till Marnäs hytta i Norrbärke socken. Ludvika socken fanns inte på den tiden.
Koden W 7 B betyder Wäster Bergslagen och 7 är numret på hyttan, i det här fallet Sörviks nedre hytta. Hyttan ägdes av bygdens bergsmän.

Slagg från Sörviks övre hytta

Foto:©N-E Nordqvist 2005

RAÄ 56 Hyttområdet Sörgowiks (Sörviks) öfre hytta är bestående av bland annat av en hyttruin, och två varp med masungsslagg. Hyttan har funnits mellan Sörviks Dammsjön och Burtjärn. I dag är det mesta igenväxt på hyttplatsen. Hyttruinen består av en övertovad kulle där man i kanten kan se bränd sand och flera flata stenar. Sörgowiks öfre hytta ödelades år 1696. Koden W 8 B är beteckningen på Sörgowiks öfre hytta, som dessutom är nämnt urminnes.

Den mindre vanliga blomman Tibast

Foto: ©N-E Nordqvist 2005-05-01

Den tidiga försommaren är den bästa tiden för att leta efter vad våra förfäder har lämnat efter sig. Anledningen är enkel, det uppväxande gräset döljer alltför många saker.
Vid Sörviks övre hytta, på slaggvarpen, i den mullrika jorden stod denna blommande buske i sin prakt. Oftast är det för sent på året när jag brukar hitta den. Tibast är egentligen inte en vanlig blomma, utan en buske som är mindre allmän här i Sverige.
Blommorna är rödvioletta och blommar på bar kvist. Den blommar tidigt på året, redan i april-maj sprider den sin väldoftande lukt. Bären är giftiga men fåglarna äter bären och sprider vidare buskens frön.
Enligt den källa som finns tillgänglig är Tibast fridlyst i Örebro och Skara­borgs län.
 
Tibast på ett annat ställe i bygden

Foto © N-E Nordqvist 2015

Under 2014 kom jag gående efter en liten byväg som leder till en liten övergiven gård. Till min förvåning så står vid dikesrenen en hel del buskar med blommade och väldoftande Tibast. En del buskar har omedvetet kommit bort vid dikesrensning då de inte syns så väl längre fram på våren. Under årens lopp har jag kunnat lista ut när Tibasten blommar, först kommer tussilagon, blåsippan, vitsippan och sen när de blommar går man och tittar efter tibasten. Varför jag tycker om tibasten är för att den utgör en sådan fin färgkick i den tidiga våren. Dessutom inte så vanlig.


Kartbild över Norrviks hytta

Karta över Norrviks bys inägor från år 1795 Karta: Lantmäteriet Gävle

Byn Norrvik är intressant på många vis, dels att den inte har förändrats så mycket under alla åren. Man kan från äldre kartor finna vissa lämningar än idag. Vid Norrvik har fordom varit 2 hammare, som nedlades 1649 och 1653. Varav den ena tydligen är uppbyggd 1601.
Hyttan i Norrvik är urgammal där den lär ha funnits i kanten av Norrviksån, strax nedanför Hyttdammen. Hyttmärket är N:o 5.
De stora skogarna runt Norrvik ansågs då tåla 500 stigars kolning och i de flesta fall sker kolningen i liggmilor. Vattentillgången i Norrviksån har tydligen varit svår redan på den tiden, då det finns en liten notis att den var svag.
Hyttan använde sig av malm från de lite större malmfälten i närheten, som Grängesberg, Iviken och Håksberg.
Tackjärnstillverkningen utgör 5 á 600 skeppund och fraktas i huvudsak till Stockholm och någon speciell gjutning sker inte vid hyttan.
Bergsmännen bärga sig någorlunda bra då en av bergsmännen betalade halva Gränge sockens skatt. Än idag kan man finna namn som hyttgården, hyttdammen och hyttbacken. I den gamla kolåkern kan man fortfarande finna den svarta jorden och på många andra ställen finns slagg från en svunnen tid.

En gammal kolarruin

Foto: ©N-E Nordqvist 1990

När hyttorna var i gång var man beroende av stora mängder träkol. Samma typ av träkol, som man nu använder när man grillar. Skogen här i bergslagen höll på att ta slut när hyttorna behövde kolet som allra mest. Hyttorna krävde enorma mängder av kol. I det tysta, för att hålla igång det hela skedde ett styvt arbete med huggningen av kolveden. Framkörningen med häst under höst och vinter till kolbotten där kolmilan senare skulle resas in. Risas med granris och till slut stybbas. Det var ett hårt och tungt arbete som utfördes i det tysta. Överallt finns små rester av kolningen i form av kolbottnar och i deras närhet en kolarruin. Här fanns då ett litet krypin, där väggar och tak bestod av kolved från skogen och täckt med kolstybb. Inne i kolarkojan fanns en eldstad, litet enkelt bord och en brits, fylld med granris som madrass, där den sotiga kolaren kunde vila ut mellan sin vandring mellan milorna och laga sin mat. Vilken för det mesta bestod av amerikans fläsk, mjöl och vatten. En så kallad kolbulle. I dag kultur, förr en viktig maträtt.
Kolaruinen på bilden ovan har sina anor från slutet av 1880-talet.

 Kolmilan var en viktig del för hyttornas drift

Foto: ©N-E Nordqvist 1993   

Kolmilan på bilden är en liten mila från Norrvik 1993. Det är en så kallad skorstensmila. Förr så innehöll en kolmila omkring 200 kubikmeter ved. Kolmilan på bilden innehåller omkring 35 kubikmeter ved.

Kolmilor och kolbottnar hör intimt samman sedan långt tillbaka i tiden. Överallt i skogarna runt omkring byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Digervåla och Sörvik finns kolbottnar kvar sedan den syrliga milröken låg tät över skogarna. Träkolen som kunde utvinnas genom milningen, var en viktig bestånsdel vid hyttorna runt om i byarna. Hyttor har funnits sedan långt tillbaka vid Prästhyttan, Norrvik, Brunnsvik, Sörviks övre, Sörviks nedre och kalkhyttorna i Sörvik och Burens.
Sedan kom kolningen, som så många gamla kolargubbar berättat så många historier om, troll, råhanda med mera. Det är mycket mystik i detta arbete. Kolaren är långt borta i djupa skogen, ensam med vindens sus och vindens tjut. Vandrande mellan milorna i de mörka höstnätterna, där en­dast uven och räven låter höra sina mindre behagliga stämmor någonstans bland bergen.
Kolaren blir i skogen snart liksom ett med naturen, varje buske, träd och kvittrande fågel är en vän. Han känner sig bättre skyddad inne i skogen än ute på en stor slätt eller i ett stort samhälle.
När kolaren efter sin rond bland milorna kommer tillbaka till sin lilla koja, vilken många gånger är så låg att man inte kan stå rak, och så smal att man når bägge sidorna med utsträckta armar, då är det skönt att lägga in en rejäl brasa i härden eller i kaminen.
På kvällen när skymningen infaller får han laga sig lite mat, som för det mesta är enkel. Han steker lite amerikanskt fläsk (fett fläsk) i en sotig stekpanna över elden och kanske rör man ihop en smet av grovt mjöl, vatten och lite salt som sedan skall stekas i en flottig stekpanna. Bullen kallas sedan för "kolbulle". När han har ätit sig mätt och belåten sparkar han av sig skorna, sträcker ut sig på granrisbädden och sover i regel snart. När nattkylan kryper in genom kojans tunna väggar vaknar han, då är det dags att gå en runda bland milorna. En kolare har en ganska lätt sömn och sover inte många timmar i taget. Kolarens arbete är inte utan risk, han vill inte att hans milor ska brinna upp. Det är ytterst sällan man har hört att en mila brunnit upp som har stått och kolat, men risken finns om en "fyll" eller "smält" ginge upp. Elden skulle då om någon timme stå himmelshögt och ensam i skogen skulle han inte kunna göra något.
När milorna kolat ut, vilket tar en tid av 2-3 veckor får man börja och riva ut. Det har berättas att gamla kolare tyckte att när utrivningen började, skulle man på bröllop. Varifrån denna liknelse kommer är inte känt, kanske ser de utrivningen som en glädjefest och ett slut på kolningen. Glädjefest, när man ser resultatet av kolningen?
Många berättelser finns om kolaryrket, den som inte har sett hur det svarta, lite feta sotet fastnar på kläder, ansikte och händer, kan inte fatta vilket slit det är. Det berättas om en person, som inte hade sett detta arbete förut, han blev rädd och sprang till närmaste gård och talade om att han hade sett själva helvetet, en hel hop svarta djävlar. Den lede stod mitt ibland dem och drog och skramlade med benpipor.
Utrivningen är ett drygt arbete om man har många milor. Man skall kunna riva en mila varje dag på tre-fyra man. När kolen är utfatade i stora högar, krattar man ihop bränderna (ved som inte har kolat) och gör en eld på kolbotten. Många gånger är kolaren så trött efter arbetet att han somnar på den varma kolbotten. Alla får dock inte sova, för det är lätt hänt att de heta kolen fattade eld. När kolen fattade eld fick han oftast yrvaken ta sig springande till vattenhålet, som var beläget inte långt från milan för att där hämta vatten och släcka elden med. Efter 15-20 timmar var kolen så svala att man inte behövde vakta dem längre.