Natur/fiske hör till hembygden
Natur/fiske hör till hembygden
Korta notiser
Den här sidan är till för att ge besökaren en liten känsla hur jag upplever att vara ute i skog och mark.
Det
är för mig naturligt att ta en tur i bygden för att se om det har hänt
något av intresse inom hembygden. Min ständige följeslagare är ju
kameran på dessa vandringar, för att dokumentera något som är
intressant. Ibland händer det att min blick fastnar på något som inte
har med hembygdshistorien att göra med.
Fåglar, insekter med mera
kan vara lärorikt att ta till sig, ser man något som är okänt så kanske
det är en raritet. Vem vet, kanske fiskgjusen dimper ner och tar en
regnbåge mitt framför en, inte skulle det kännas bra och veta att
kameran ligger hemma då?
Det kan bli en spännande utmaning med bilder, som rör natur och fiske här i fortsättningen. För mig är det också en del av dokumentationen av hembygden.
Skräpigt efter en skogsplantering
Ibland ska man inte se det som man tror inte är sant. För ett antal år sedan var det avverkning i detta område mellan Stensbo och Norrvik vid en av de långa backarna mot högsta punkten efter riksväg 66. Längre upp i backen går den gamla sockengränsen mellan Ludvika och Grangärde. Här hade det stora skogsbolaget en avverkning ett antal år sedan. Virket kördes ner till den lilla stickvägen som byggdes med en vändplan längst in. Minns att det var utländsk arbetskraft som planterade ny skog på denna avverkning. Än i dag syns rester av kartongerna och pallarna liggande i slänten huller om buller, blåa plastsäckar, plantkartonger och inte nog med detta, nu har det samlats minst tio bildäck med fälg på denna plats.
Det mullrar och dundrar nere på sjön Väsmans istäcke, ser först en snöskoter som drar upp skidspår från Brunnsviks badplats mot Sörvikshållet. Snart dundrar en annan maskin med en snöplog frampå som sprutar snön åt sidan.
För ett tag sedan läste vi i NLT att det skulle dras "vinterväg" fram till Brunnsvik. I vilket fall som helst så blev det inte så fram till dagens datum den 9:de februari. Nu är den här "vintervägen" plogad fram från Brunnsvik till reningsverket i Sörvik där den sammanlänkas med den "vinterväg" som går från Sörvik till Ludvika. Redan innan det blev klart med plogningen så kom personer på den här sträckan vandrande. Allt detta har skett ideellt för att samverka med den vinterdag vid Väsmans strand den 17 februari 2018.
Till sist vill vi påpeka att all vandring på sjön Väsmans is sker på egen risk. Isdubbar rekommenderas.
Den ovanliga vintern
Under julen går en liten film "Snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken". Eller bara ordet "Tomten". Denna filmatisering av Victor Rydbergs dikt "Tomten" från 1881 är en klassiker ur SF-arkivet, där texten läses av Hilda Borgström. För mig vill jag inte missa denna stund då filmen går på TV:n.
Nu i februari (2018) månads första dagar kunde jag inte låta bli att gå ut och dokumentera med kameran hur det ser ut i vår natur. Det var länge sedan det var så här mycket snö på träden, som skapar en trolsk stämning i nutid utanför knuten. För att inte tala om när månen lyser från en gnistrande klar och kall natt.
Den lilla boden i sin röda färg i nedre vänstra hörnet är bara en liten färgklick, för mig saknades bara den lilla tomten som kommer pulsande i snön.
Foto: ©N-E Nordqvist 2018.
En
liten reflektion från tider som har flytt, med tankar från sjön Väsmans
stora vidder, betraktat från Brunnsviksviken. Egentligen handlar det
inte om den här inslagna dubben i berget i den nordvästra delen av ön
Bockholmen, men av någon anledning så finns den med i tankarna när man
sitter på sin fiskekont och försöker lura några tjuriga abborrar.
De
som var med förr, de som levde här i bygden för cirka 60 år sedan,
kunde berätta hur de från bygden var nere på sjön och fiskade efter
abborre på vintern. I dag ser man under alla gånger som man har varit
nere på sjön knappt några pimpelfiskare. Det har gått så långt att under
den kategorin och tiden kan man räkna på ena handens fingrar från min
position. Samtidigt kan jag inte förstå varför folket avstår från den
delikatess som abborren är som matfisk.
Den här dubben visar
normalvattenståndet, just nu den 12 mars 2018 var vattennivån minus 133
mm. När det blir sådana här variationer får man leta efter fisken på
andra ställen. Just nu är isen cirka 45 cm under den här snörika vintern
där elmätaren har snurrat fort, även om vi numera har digitala mätare.
Vi
ska nu backa tillbaka tio år, till 2008, för det året var också en
underlig vinter där Väsman inte riktigt frös ihop någon gång. Inte en
enda gång var man ut och fiskade på grund av dålig is.
På påskdagen
den 23/3 frös Väsman ihop ordentligt under den gångna vintern. Den 17/4
kl. 18.30 var det ett stort isflak som flöt omkring mitt på
Brunnsviksviken. Man kan då betrakta att sjön har sköljt trots att stora
delar av sjön har varit isfri ett bra tag.
Det känns också lite underligt, när det nu är full vinter utanför knuten med höga snödrivor, att för två år sedan, i mars månad, nästan på dagarna när det här skrivs så har blåsippans blomknopp kommit fram vid det datum som är skrivet här ovanför.
En oktoberdag vid Fallbergstjärn
Foto: ©N-E Nordqvist 2018.
Det
märks att hösten, med alla dessa färger håller på att göra sitt intåg
även detta år då sommarmånaderna hittills varit de varmaste på över 200
år. Den här dagen hade jag med mig min gamla och enkla Olympus
Camediakamera, då jag hade mina aningar att mobilkameran inte klarade av
det här motivet. Nu jag har lite andra krav på mina bilder än gemene
man efter all fototävlande i fotoklubbar, där det gällde att renodla
sina bilder om man skulle ligga på topp. Kanske med rätta.
Just nu
när detta skrivs, dagen före älgjakten så visar termometern bara ett par
plusgrader nu på morgonen medan dagsljuset blir kortare dag för dag.
På andra sidan av sjön
Foto: ©N-E Nordqvist 2018.
Tystnaden
och den spegelblanka sjön var lite magisk denna eftermiddag. Det enda
man kunde se var några enstaka stannfåglar som sökte mat för dagen för
att bygga upp reserver inför den stundande vintern, annars tyst och
stilla där man stod liksom i drömmarnas värld.
Varför man ofta
återvänder till denna sjö är att det finns en och annan regnbåge i
klubbens vatten. Den här gången lyste de med sin frånvaro, men en ilsken
mobilsignal gjorde mig påmind att i den andra ändan satt min hustru som
förkunnade att det var matdags denna lördageftermiddag. Då var det bara
att plocka ihop sina fiskegrejer och följa stigen ner till bilen för
vidare hemfärd som tog några minuter.
Gammelgädda fångad
Foto: ©Anton Hedström 2018-10-13
I
en av våra otaliga sjöar strax norr om Ludvika finns ett arrenderat
vatten, Fallbergstjärn, cirka 6 km norr om Ludvika. Denna sjö ligger
inklämd bland branta stup. Sjön är inte så stor. Några dagar efteråt så
är jag själv och fiskar i denna sjö efter främst inplanterad regnbåge
med min ständiga följeslagare, flugspöt. Nog för att jag har haft lite
kontakt med de ljusskygga innevånarna i sjöns djup tidigare.
Den
13 oktober 2018 får mig att fundera en hel del. En gädda fångad i denna
sjö på åtta kilo, vet inte om jag har läst rätt på fångstrapporten. Min
största fisk någonsin säger den glade fiskaren. Nu en månad senare, vid
ett av mina många återbesök, denna gråmulna dag, med sydlig vind, där
sjöns vågor går åt motsatt riktning träffar jag på ett gäng från Sala
som hade löst fiskekort och satsat på en heldag vid sjön.
Varav en
av deltagarna har haft en anknytning till den närbelägna byn Digervåla
lite längre tillbaka i tiden. Det var här jag fick beviset, det som var
sant och inte en skröna. En gädda på åtta kilo hade fångats på ett
spinnspö i denna skogssjö. För ovanlighetens skull hade de köpt inför
denna dag en större håv som här kom till användning.
Vid den norra
delen av sjön fanns gammelgäddan som föll för en förförisk fiskad
wobbler, typ Rapala. Här fanns alla chanser till att gå fri då det är
gott om gamla stockar med grenar som sticker ut, trots allt så gick det
lugnt tillväga med drillningen den här gången.
Vi andra inom
föreningen är ju lite gladare för nu vet vi att det finns glupska
innevånare som tar en och annan regnbåge, så var det nog för mig också
när jag drillade regnbågen på mitt flugspö för något år sedan, där någon
kom och tog regnbågen för att sedan sticka ner i djupet där den
snurrade fast tafsen.
Sjön Väsman är Dalarnas 4:e största insjö
Sjön har med sina 45,7 km² stora yta, vidder, som är svåra att överblicka under vintertid när isen och snötäcket hindrar att man kan gå var man vill.
Dessutom oroskänslan vad som händer med isen när energibolaget reglerar sjön under vintern, det här året ner till 1,1 meter under normalvattenståndet. Idag den 15/3 minus 99 cm.
Då blir det att hålla sig inom ett begränsat område, för mig blir det ett område nedanför Brunnsvik, även kallad i folkmun brunnsviksviken och den lite längre söder ut liggande lekombergsviken. Varför skrivs det om det här? Svaret är enkelt, sedan barnsben har jag fått vissa gener av mina förfäder som att blöta ner en och annan fiskekrok.
I och med att man har haft sin vistelse i närheten av sjön, så blev det naturligt att går ner till sjön och försöka lura en och annan abborre. Nu är sjön inte den lättaste att få kontakt med dess randiga innevånare. Som jag inledningsvis skriver så är ju sjön stor och med årens visdom vill man ju inte vinterbada under ett överraskande dopp. Då blir det så att man håller sig inom ett viss område så att det är lätt att gå till och från sjön. Där man vet var farorna finns.
Just nu denna dag när det här skrivs, den 15 mars 2016 var det exakt två år sedan sjön kastade av sig sitt våtvärmande omslag till täcke på 102 år. Ändå så är det underligt att det inte är flera som går och kommer till sjön och fiskar, får frisk luft och man sitter där och observerar allt som är runt omkring. En lisa för själen.
Har vi inte tid att offra några stunder att njuta av livet i ensamhet, där det plötsligt kan rycka till ordentligt av en abborre av klassen och modellen större, som nere vid botten nafsar på den betade maggotkroken?
Samtidigt är roligt och lärorikt när fisken ska rensas då barnbarnen står bredvid och tittar, och lär sig vilka som är mamma och pappa abborre, samt se och känna i sin barnamun hur färsk fisk smakar.
Under vårnätterna ljuder ugglornas rop
Foto: ©N-E Nordqvist 2015
Under
februari och mars månad ljuder ofta ugglornas rop under vårnätterna.
Men inte alltid så hör man de ropa, främst tänker jag på den lite mer
stationära kattugglan. Avsaknaden av avbrutna torrstubbar, ihåliga träd
accepterar kattugglan en "uggleholk". Flera år har jag försökt att få
höra kattugglan ropa här i bygden. Men det har varit tyst under
vårnätterna. Troligt, att det redan fanns ett par i reviret.
2014 års
kull blev fem utflygna ungar, som nu har skapat egna revir någonstans.
Redan i mitten på mars månad lade honan sina fem ägg i holken, i år
(2015) var jag tveksam om det skulle bli någon häckning.
Ett litet
fyrbent djur med lång yvig svans hade burit in kvistar och skägglav i
holken. Holken blev rensad och nya hyresgäster flyttade snart in. Att
hitta de nya hyresgästerna var svårt, där de trycker på sin gren och
skrattar tyst åt oss, för att vi inte upptäcker dessa nattliga varelser.
Visserligen helt naturlig, de sitter ju och ugglar på sin gren i väntan
på att mörkret ska komma, då aktiviteten ökar med jakt efter något
ätbart åt både stora och små.
En sak har jag lärt mig under årens
lopp, gå klädd i samma klädesplagg, gå samma runda gång på gång, de ser
till slut att den här personen är inte farlig även om jag för en tid
sedan fick två smällar i skulderbladet av ugglorna, men jag kom från fel
håll och det var lite för skumt på kvällen!
Tyst och stilla denna dag då jag företog en liten tur runt sjön
Foto: ©N-E Nordqvist 2014
Tyst
och stilla, rimfrosten, nästan allt är insvept i ett grått töcken. Ändå
så är det bara två dagar sedan jag stod här och svingade mina flugor i
ett iskallt vatten. Det är underligt att det här kan vi inte påverka,
utan det är tidens gång. Tidens gång, den står ju aldrig stilla, den ena
dagen efter den andra läggs till handlingarna och åren kommer och går
utan att vi kan göra något åt detta. Ett människoliv är ofta alltför
kort om vi ser bakåt i tiden, men det går fortare nu, när vi inte vet
var morgondagen bjuder på. Förutom att i morgon är det ett Nytt År och
vi skriver 2015.
Sista gången för flugfiskesäsongen år 2014?
Foto © N-E Nordqvist 2014-11-25
Ännu
en vända till Fallbergstjärn för en stunds flugfiske, de sista
skälvande dagarna innan isen sätter sig fast i spöringarna och sjön får
ett täcke av is och snö. Dagarna blir ju kortare och kortare ännu en
tid, men det är bara en knappt månad kvar innan det åter vänder mot
ljusare tider. Vid den avslutande stunden av årets flugfiske så visade
naturen en tacksam bild från den nedgående solens sista strålar från den
bakomliggande horisonten. Det hänger på minuter innan all symmetri i
bilden försvinner.
En favoritfluga för regnbåge
Foto: N-E Nordqvist 2014
Denna
enkla lilla fluga som inte ser ut mycket till världen har givit mig
många upplevelser. Byggd på Daiichi 0603-F storlek 10. Denna 17 mm.
stora/lilla krok har givit mig många fina upplevelser, främst i sjöar.
Från
tidig vår och ända fram till isläggningen. Nu är den här flugan, illa
tilltufsad av över 50 fångade regnbågar, som har funnit den aptitlig i
vattnet. Än så finns den i flugasken och är det trögt med fisket, så
händer det att den åker fram och fisken tar den.
Är numera rädd om
denna fluga. Värt att notera så har denna fluga fångat mycket stor
regnbåge trots sin litenhet, en fluga som många inte ens skulle titta
efter i flugasken. Egentligen skulle den här sitta bakom glas och ram
för all framtid. Från början hade den oliv chenille på bakkroppen och en
liten bunt hjorthår till kropp. Chenillen är klippt så den är
avsmalande bak.
Fiskas mycket långsamt, lusen på tjärstickan med tunn tafs, i mitt fall 0,17.
Storöring fångad i Norra Gussjön
Stor öring, över 4 kg. Fredagskvällens (10/6-2011) fiske i Norra Gussjön blev en riktigt spännande historia. Inga större insekter i form av sländor syntes på vattenytan. Inte en enda fisk var upp och visade sig. Tröstlöst satt jag på bryggan i den ljumma kvällen och funderade på onsdagen äventyr då dykare simmade under fluglinan. Men den här kvällen var lugn. Missade några fiskar först i början på grund av ouppmärksamhet då inget händer. Vinden hade börjat avta. Kastade ut flugan och tittade bort någon sekund, när jag åter skulle se till flugan var den borta i en virvel, instinktivt höjde jag flugspöet och kände att det var fisk på. Tungt, tungt gungade spöet. Blev nu lite orolig för vad kommer att hända, hade bara knutit på 0,17 på tafsen vilken skall hålla för två kilo. Det här var betydligt tyngre i andra ändan än vad tafsen ska hålla för. Fluglinan försvann ner mot djupet. Längre och längre ut drog fisken iväg och backingen minskade mer och mer på rullen, rullbromsen drogs åt lite mer när jag anade att det snart skulle vara slut på reservlinan. Fisken stannade upp och visade sig i en vattenvirvel och jag kände en viss tacksamhet när fluglinan åter började synas på rullen när jag vevade in, samtidigt när jag stod på darrande ben. Klockans minutvisare tickar iväg mot kvarten. Nu började en kamp nere mot botten bland stenarna, ser för första gången fisken hur den går och tjurar. Öringens typiska sätt gentemot regnbågen. Vågar inte pressa mer, vill inte missa den här fisken. Får upp den en gång till ytan men den vänder åter ner mot botten. Där den tjurar sig fast mellan några stenblock. Tur att jag kan flytta mig några meter och lirka loss fisken igen som jag ser i det klara vattnet. Flugspöet har nu fått stå i spänd båge en lång stund så det borde trötta ut monstret där nere. Då när jag minst anar, kommer min värsta fiende, ett spöbrott med en ljudlig smäll, som borde ha hörts över hela sjön! Nu var goda råd dyra, kunde plocka upp delarna som hängde på fluglinan och började försiktigt att ta upp centimeter för centimeter för hand. Min drömfisk hade alla odds på sin sida. Till slut hade den kommit upp så långt att jag kunde sticka ner en arm i vattnet och lyckades få in ett finger under gällocken och kunde få upp fisken utan att den sprattlade till. Både jag och öringen var trötta efter bataljen. Plockade ihop mitt trasiga flugspö och gick iland med fångsten. Nu kunde jag konstatera att flugan satt inte så säkert som den borde ha varit. Vad vägde den här öringen, min lilla våg gick i botten på 4 kg och öringens längd var imponerande 79 cm. Men, hade den varit i full kondition så hade den varit tyngre. Vid rensningen så var den alldeles tom i magen och var dessutom väldigt mager. Men vad gör det, det var i alla fall min största spöfångade öring på flugspö!
Mitt spöbrott som har inträffat två gånger på samma del av flugspöt men det gick på garantin.
Fallbergstjärn den 23/4-2011
Foto: 2011 NEN
Röding Fallbergstjärn
Denna
nedan avbildade magra röding fångade jag på flugspö i Fallbergs-tjärn
den 3/10-2010. Rödingen var 39 cm lång och i stort sett tom i magen.
Mager så det hängde under buken. Nu vägde jag den inte men min
uppskattade vikt omkring 0,5 kg. Denna röding borde helt enkelt väga
omkring 0,8-1,0 kg. Osökt kommer jag in på konkurrensen från regnbågen
som är specialist på att äta smått. Kan det vara så att den tar det som
rödingen behöver?
Foto: ©N-E Nordqvist 2010
Ångbåtsbryggan i Brunnsvik
Foto: ©N-E Nordqvist 1990
Under
skärtorsdagen 2002-03-28 hördes skrap från en grävskopa när jag satt på
Lekombergsviken och fiskade efter abborre, enligt min anteckning så
blev det 39 st. abborrar den dagen. Det var skönt väder, 10-12 grader
varmt i skuggan och isen var cirka 30 cm och hade börjat bli porös. Ett
tecken när jag borrade var att det kom upp små istärningar. Det tecknet
gjorde att det var sista gången det var fiske på Väsman det året, innan
sjön sköljde den 22:andra april.
Men jag trodde att de första
hand höll på med att reparera vägen till Storgården. Men vad fel man kan
ha. På påskaftonen tog jag en tur ner till badplatsen för att bevittna
och dokumentera en epok som nu har gått i graven. En av gamla tiders
ångbåtsbryggor har nu skattat åt förgängelsen med hjälp av en
grävmaskin. Visserligen hade isen under föregående år gått väldigt hårt
fram åt bryggan. Det var tänk att den skulle dokumenteras nu så här på
vårvintern men grävskopan hann före. Det finns en liten uppgift att den
blev ombyggd år 1958.
En av gamla tiders ångbåtsbryggor hade nu
skattat åt förgängelsen med hjälp av en grävmaskin. Visserligen hade
isen, när Väsman sköljde året före gått väldigt hårt fram åt bryggan.
Inte bara den här bryggan misshandlades av naturens enorma krafter vid
den islossningen. Nattens sömn var god den natten, annars brukar man
höra ljuden från sjön, man kunde inte ana vilken kraft som fanns när
stora stenkistor flyttades vid småbåtshamnen vid Lekomberg samt vid
alla uppbyggda stenbryggor, även inne i norrviksviken.
Om vi
skulle göra en jämförelse med bilden ovan och vad vi ser i dag,
egentligen går det inte, utan att man vet och ser en stor förändring,
vassen på bilden ovan och den vass som finns i dag. En annan liten sak
man kommer ihåg från barnaåren var att vi inte fick bada på den sida som
var mot vassen. Anledningen kan tyckas vara lite osmakligt så här
efteråt, avloppet från Brunnsviks Folkhögskola rann ut i sjön på den
nordvästra sidan.
Den syn som mötte mig nere vid sjön
Foto: ©N-E Nordqvist 2002
Schaktmassorna
lastades över till skopan på en frontlastare och kördes sedan upp till
Storgårdsvägen där en lastbil stod parkerad.
De djupa spåren efter
fordonen som körde iväg sten och annat i gräsmattan har nu försvunnit,
inte var det en vacker syn för en bybo att se delar av den forna bryggan
som har försvunnit, en epok har försvunnit.
Det känns lite vemodigt
att veta att den här bryggan fick sluta på det här sättet, en brygga
som barnen, även vi äldre som barn har nyttjat otaliga gånger.
Nu är
allt borta och detta var nog det sista som var kvar sedan den tid då
segelskutorna och andra farkoster korsade Väsmans vidsträckta vatten och
har angjort den här bryggan. Samtidigt så känns det sorgligt att den är
borta, men som det blev skrivet i början, naturens krafter kunde den
inte stå emot. Mig veterligen har det under min levnad aldrig varit den
kraft vid en islossningen.