Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

Övriga SWB:s Banvaktstugor

Banvaktstugor.

Mellan Ludvika och Stensbo finns ett antal banvaktstugor kvar. Den närmast Ludvika finns vid Ställviken för att sedan följas av Iviken,  Burens, Lekomberg, Dröverka och Prästhyttan. Banvaktstugan Burens, finns under fliken Burens.

Utlastningsplatsen vid Lekomberg.
Utlastningsplatsen vid Lekomberg låg under Stensbo stations område. Vilket betydde att gods till till exempel Konsum Lekomberg hade godsadressen Stensbo även om  Sörvik låg närmast. På slutet när gruveran hade tagit slut lastades stora mängder massaved på järnvägs­vagnar.

Banvaktstugan Ställviken

Foto: ©Anders Granath

Banvaktstugan vid Ställviken, strax utanför Ludvika station efter SWB-banan. Tidigare fanns det en liten damm/sjö på den högra sidan av banvallen, numera har man fyllt igen den och anordnat en rastplats på detta ställe.
Konturerna av huset som finns på bilden syns kvar fortfarande i nutiden.
Här har Anders Granat fångat ett motiv som är beskuret ordentligt. Antar att det är Johan Gustaf Danielsson som sitter på dressinen. Han kom till Ludvika från Östra Torsås i Västerbotten.

 Danielssons i Ställviken

Foto: ©Anders Granath

Danielssons i Ställviken är skrivet på ett kuvert som innehåller tre glasplåtar varav två är publicerade på den här sidan. Mer uppgifter hade jag inte att gå på. De här båda glasplåtarna har legat i sitt kuvert i åtskilliga år. I församlingsboken för Ludvika församling och under Ludvika Bruk kunde vi finna lösningen till de här bilderna. 1927-03-09 blev troligtvis den här bilden tagen av Anders Granath då Johan Gustaf Danielsson fyllde 60 år. Här poserar han med sin hustru Emma Karolina Nilsdotter som var född i Degerfors år 1871. I Ludvika Kyrkoarkiv (delen landsbygden) kan vi läsa att de kom från Solna den 16 oktober 1906. I familjen finns då fem barn.

Banvaktstugan vid Ställviken under år 2010

Foto© N-E Nordqvist 2010

Gamla landsvägen gick nära järnvägen och sjön Väsman

Foto© N-E Nordqvist 2010

Mellan Ställviken och Iviken gick gamla landsvägen mellan Ludvika och Grangärde nära inpå varandra.
Ett svagt minne finns kvar sedan barndomsåren är att på denna väg åkte vi med dåtidens bilar från hemmet till Ludvika. Här från denna plats har många bilder tagits över sjön Väsman och den lilla ön "Kaffeholmen" i förgrunden.
Under början av 1950-talet byggdes den nuvarande landsvägen/riks­vägen.

Banvaktstugan Iviken

Foto: ©N-E Nordqvist 2010.

Denna sentida bild på banvaktstugan i Iviken hade på den tiden det var livlig aktivitet efter järnvägen två lägenheter. I samband med att bilden ovan med banvaktarbetarna stående efter ett stickspår, så hade Fritz Oskar Nordkvist med familj ett boende i banvaktstugan Iviken. De kom till bygden från Grangärde.

Vem som hyrde den andra lägenheten har jag inte kunnat listat ut utan hjälp av församlingsböckerna, som skvallrar att banvakten Karl Vilhelm Andersson flyttade in i en av lägenheterna i den då nybyggda banvakt­stugan den 1913-12-06. Familjen kom då från banvaktstugan i Burens. Mitt emot banvaktstugan fanns tappfickan, en rest från gruvorna högre upp i bergen. Ivikens gruva som ligger närmast.

Sörviks station efter SWB-banan

Foto: ©Anders Granath under 1920-talet

Rallarna hade dragit förbi och efterlämnat en för den tiden en bra järnväg. Snart kom andra arbetare som byggde stationshus och mycket annat som kom att höra till järnvägen. I december 1901 blev det prov av godstrafik av SWB mellan Ludvika och Nyhammar. Sörviks håll- och lastplats öpp­nades den 16/11 1902 då bandelen öppnades för allmän trafik. Här kunde man bland annat köpa biljetter under 1950-talet genom en liten lucka inne i stationen.
Stationshuset i Sörvik och banvaktstugor efter linjen hade oftast en liknande färgsättning. Sörviks station var underställt Ludvika medan Lekomberg hörde till Stensbo station, (öppnades 1902).
En av stationsmästare vid tiden kring år 1910 var Axel Engelbrekt Humla med hustru Anna Terecia.
Tågen stannade med post till och från bygden, gäster kom till pensionatet och människor steg på tåget för vidare färd ut till olika delar av landet. Här kunde man sätta sig på tåget och åka ända upp till norra Dalarna, samt gruvingenjören vid Lekombergs gruva, som stod med tårar i ögonen när inkallelsen från Tyskland kom och det var dags att kliva på tåget mot det första världskriget. Inom Sörviks stationsområde fanns det bara två spår. Det inre spåret närmast stationen användes för det mesta under senare tid del för utlastning av malm från närbelägna gruvan i Sörvik.
Under början av 1960-talet blev Sörviks station riven.

Sörviks station i sommarskrud

Foto: A Ohrlander.
Källa: Bilden fanns bland K-E Forsslunds samlingar på Ludvika Gammelgård

En fin dokumentär bild har A Ohrlander skapat, där stationen är klädd i sommarskrud. Några godsvagnar och en tralla står på sidospåret. Det högra spåret var huvudspåret på SWB-banan. Huset i bakgrunden är med nuvarande adress Grangärdevägen 19.

Avgång från Ludvika till Nyhammar

Foto: ©N-E Nordqvist 1984

Avgång från Ludvika station mot Nyhammar med ett set av vagnar dragande av ett TGOJ-lok från Grängesbergs Lokmuseum sommaren 1984. Ångloket: TGOJ litt. M3 nr 49.

Ankomst till Sörviks station

Foto: ©N-E Nordqvist 1984

Så här såg det ut när ett tågsätt från Ludvika på SWB-banan mot Nyhammar drog fram i bygden under sommaren 1984.
På sträckan mellan Burens i söder och in till Sörviks station sluttade det  svagt utför.
Bilden är tagen när ångloket har kommit fram till den södra växeln inom Sörviks stationsområde.
Ångloket: TGOJ litt. M3 nr 49. Samma tågsätt som lämnar Ludvika station på bilden ovan.

Lastkajen vid Lekomberg

Foto:©N-E Nordqvist 1982

Lastkajen i Lekomberg var omkring etthundrafemtio meter lång och den kan man än i dag beskåda. Nu för tiden är den lite dold av all växtlighet. På översidan av lastkajen lade gruvbolaget upp stora mängder av malm som senare skulle gå på export under våren. Inga transporter kunde ske vintertid då den blöta malmen frös fast i vagnarna. 

All lastning av den tunga malmen skedde för hand. Det var en hel del säsongsanställda, som hade hand om detta arbete, vilket var enormt tungt. Även de fast anställda fick hålla på med utlastningen. 

Vid cirkeln "gamla Sörvik" spelade vi in på kassettband vad de äldre berättade. Vid ett tillfälle frågade en av deltagarna tant Anna (vi sa så, för Anna var född 1893) följande:
— Hade din far stendamm också? 
— Ja, uj ja, det fick han väl här i Lekomberg när han stod i krossen och sen lasta de där stora högarna av slig nere vid järnvägen. Han lastade en 30 ton på dagen och sen drack han det där källvattnet där uppe, det där kalla, och sen fick han lungkatarr, året efter var det slut. Och han hostade bara upp en sådan där kolsvart slig ur lungorna, för det gjorde han. För jag var mycket hemma och skötte han. Lekomberg var hemsk på det viset. Inte har jag mycket fina minnen av Lekomberg. Sen lika Alfred, han var så tät som man kan bli, det var hemsk av det, berättade Anna. 

"Slaggostar" från lastkajen Lekomberg

Foto:©N-E Nordqvist 2005

Så länge det har funnits järnhyttor har det samlats stora berg av slagg. Visserligen med mer eller mindre kvantiteter, beroende på hyttornas drifttid. Genom många generationer har man arbetat vid hyttorna, medan slaggen har ökat runt hyttplatsen. För omkring 300 år sedan började man att ta efter andra hyttor och hyttarbetare, genom att börja gjuta slaggen i formar, som passade bättre in i den då modernare byggtekniken. 
Vem vet om alla dessa slaggostar vid lastkajen i Lekomberg har någon utländsk påbrå, då de utländska hyttarbetarna var tidigt ute med den nya tekniken. Oavsett hur det är, men hela den långa lastkajen i Lekomberg är byggd med dessa slaggostar, som är likt stora tegelstenar.

Ånglok med sina vagnar passerar Lekomberg

Foto:©N-E Nordqvist 1983

Denna sentida bild får illustrera hur det såg ut när ångloken med sina tillkopplade vagnar var på väg mot Västerdalarna. Bilden är tagen i samband med ånglokets dag under år 1983 på SWB-banan i Lekomberg, (SWB Stockholm-Wästerås-Bergslagens järnvägar). Tågen gick då mellan Ludvika station och Nyhammars station. Järnvägen var tidigare riven mellan Nyhammar och Björbo. År 1963 gick det sista persontåget mellan Ludvika och Björbo. Under 1950-talet gick det att resa med tåg från Ludvika och ända upp till Särna. Elever i Sörviksskolan åkte en vinterdag till Sälen för att åka skidor. Barnen klev på vid Sörviks station och vid Brunnsvik, den gången blev det med en rälsbuss.

Stockholmståget vid Brunnsvik

Foto: ©Folke Forsslund den 2/10 1940

SWB-banan var en gång i tiden en betydelsefull länk mellan Stockholm och upp mot Västerdalarna. Ångvisslan ljöd över nejden då tåget kom pustande med sina vagnar, på den då välvårdade bandelen mellan Ludvika och Björbo. Folke Forsslund var denna dag beredd med sin Rollicord och inväntade tågsättet som hade sin avgång klockan 12.40 från Ludvika. På en annan bild kan man se att tågsättet  hade fem vagnar, där den sista vagnen var en godsvagn, där vagnarna hade på sidorna det välkända märket SWB.

Nu stannade tåget ibland på andra hållplatser än de ordinarie. I byn Norrvik stannade tåget när alla barn från Stockholm skulle vistas på barnkolonin Fängenhällarna. För att inte tala om en annan viktig hållplats mellan Stensbo och Norrvik, där personalen på tåget förmedlade till törstande kunder en ansenlig mängd av "skogstjärnan", tillverkad på en av öarna ute i sjön Väsman.

Ånglok med vagnar på väg mot Vansbro

Foto: Okänd fotograf. Bild från privat arkiv

Ett av SWB:s persontåg passerar Lekomberg på sin färd upp mot Västerdalarna. Under vilken tidsperiod det här fotot är taget är inte känt. Bilden är tagen vad jag kan räkna ut från gamla Konsumbyggnaden i Lekomberg. Den byggnad som nu är riven efter Lekombergsvägen 1. Eftersom solens vinkel från stolpens skugga på vägen i förgrunden tyder det dock att det är tåget som avgick från Ludvika kl 12.40. I bakgrunden syns sjön Väsman med sin största ö, Sollen. En liten,  men intressant detalj är den lilla träbyggnad som är ute i vattnet, från den togs vattnet in till den närliggande Kraftcentralen i Lekomberg.

Ytterliggare funderingar på bilden, området mellan vägen och järnvägen använde gruvbolaget för att lägga upp malm under vintern! Vad det går att tyda på bilden är att det är gräs och små buskar i detta område!

Järnvägsarbetare tinar is med ånga i Norrvik

Foto: Okänd fotograf

Även förr i tiden rann det vatten under snön, och de osiolerade trummorna frös igen. Det behövdes upptining av trummorna så att inte järnvägen skulle svalla över. På samma ställe som de tinade isen svallade isen under den gångna vintern (2010)  över nuvarande cykelbanan vid Norrvik. Den här vägövergången finns kvar än i dag vid Karl-Pers i Norrvik. Inte stod man förr och hackade isen med olika handverktyg utan de tog helt resolut dit ett ånglok. Från lokets bakre del kopplades en slang så att man fick varm vattenånga genom slangen så att man kunde tina isen i vägtrumman. Ångloket står för övrigt vänd mot Lekomberg och Ludvika.

Gamla vägen ner till kraftcentralen

Foto:©N-E Nordqvist 1982

Vägen ner till kraftcentralen och Lövuddens badplats har inte gått som den gör nu för tiden. I början av 1980-talet, så var det lite besvärligt att ta sig ner till kraftcentralen på grund av vägens utformning. Lättast var det att åka en bit upp i brunnsviksbacken och där vända bilen. Lägg märke till den spårvarning och stoppskylt som sitter vid vägkanten. Den var befogad eftersom det oftast stod en hel del järnvägsvagnar uppställda på var sin sida av vägövergången.

Vägen gick på detta sätt genom att det var järnvägsspår in i tunneln, som man använde för att lasta ut malmen från Lekombergs gruva. När spåren till tunneln blev borttagna är inte antecknade. Även tidigare, innan tunneln var färdig för trafik år 1938 fanns det anläggningar, som tog emot de lastade vagnarna från gruvans anrikningsverk.

Ett underligt fundament, byggt av slaggostar.

Foto:©N-E Nordqvist 2005-11-22

Där nuvarande vägen ner till sjön Väsman korsar cykelbanan vid Lekomberg finns ett fundament. Byggt av slaggostar, av samma slag som finns i lastkajen. Står man på vägen så märker man inte av detta fundament så mycket. Just här fanns ett sidospår, som här hade sin sista utpost innan järnvägsvagnarna rullade ut på en bockbana. Bockbanan sträckte sig nästan ända ner till kraftcentralen. På denna bana körde man ut vagnarna med stenkolen, som kom från Tyskland. Stenkolen användes till ångmaskinerna under den tid då kraftcentralen var i drift.

Sista resan mellan Ludvika - Nyhammar

Foto:©N-E Nordqvist 1984

Sista resan för mig med tåget mellan Ludvika och Nyhammar skedde under sommaren år 1984. Mycket nostalgi fanns i resan, man hade sett tågen komma och gå sedan 1940-talets mitt. Min första tågresa, startade i Brunnsvik och gick till Ludvika i februari 1945. 
Nu, nästan 40 år senare fanns en möjlighet att få uppleva sista resan, samt att få dokumentera med kamerans hjälp hur det kunde se ut när resenären passerade de olika platserna längst bandelen. Än en gång kunde man se hur sidospåret i Lekomberg såg ut med den då ombyggda banvaktstugan i bakgrunden ur en annan synvinkel, innan spåret försvinner för gott.

I folkmun, "Nyhammarsexpressen"

Foto:©N-E Nordqvist 1982

Ett av de sista tågen, som gick nästan dagligen mellan Ludvika och Grangärde station. Från Grangärde Ångsåg skickade man sågat virke på järnvägsvagnar till olika beställare. Här kommer dieselloket (Z67651) mot norra växeln på bangården i Lekomberg på väg till Grangärde och Nyhammar.

Klotväxel på bangården Lekomberg

Foto:©N-E Nordqvist 1982

Klotväxel och bromsko, som fanns vid den norra växeln mellan huvud- spåret och till stickspåret, där man oftast ställde upp järnvägsvagnar under senare tid. Växeln visar att huvudspåret används.

SWB-banans sista suck vid Lekomberg

Foto:©N-E Nordqvist hösten 1991

Många rallare hade ett styvt arbete när de drog fram SWB-banan förbi vår bygd med enkla redskap i början av 1900-talet. Med hjälp av en modern maskin raserade man sedan järnvägen på en kort tid. Där den en gång har blivit uppbyggd av flinka rallare, cirka 85 år tidigare.  Under hösten 1991 hade "rivningsrallarna" hunnit till Lekomberg med sin rivning av SWB-banan från Nyhammar till Ludvika. En epok gick i graven, men järnvägsbanken fick ett nytt liv genom att en populär och livligt trafikerad cykelbana anlades.

På SWB-banan kunde en familj från Stockholm besöka Stockholms Fjällkoloniförening i Fängenhällarna under en enda dag. Avresa från Stockholm på morgonen och kunna vara åter i Stockholm på kvällen. Det var andra tider. Kliva på tåget i Brunnsvik och fara till Stockholm!

De blanka spårens väg

Foto ©N-E Nordqvist 1985

De blanka skenornas väg, som slingrande likt en orm kring sjön Väsmans stränder. På ena stället svagt uppför för att på ett annat ställe lätt nedför. Det var som att ångloken skulle ha en tid att pusta ut mellan varven. Efter järnvägen fanns ju den bemannade stationen i Sörvik och en liten hållplats vid Brunnsvik där man fick vrida stoppsignalen för hand mot det ankommande tåget. Inte bara vid vanliga hållplatser stannade tågen, det hände att tåget stannade till mellan Stensbo och Norrvik för att där hämta upp några flaskor med ett bestämt innehåll, som skulle till dels hotellen i Ludvika eller till andra kunder efter banan.

Förr järnväg, idag cykelbana vid Lekomberg

Foto ©N-E Nordqvist 2005-09

Ett av de mest populära beslut Ludvika kommun har tagit under alla år, var när de beslutade att överta den upprivna järnvägen mellan Ludvika och Nyhammar. För att där anlägga en cykelbana på den före detta banvallen. I dag kan man knappt skönja att det har varit stor aktivitet här vid Lekomberg. Naturen och andra intressen har förändrat miljön drastiskt mot hur det var i början av förra seklet, när järnvägen drogs fram genom bygden. 

Ny asfalt på cykelbanan Lekomberg - Brunnsvik

Foto: ©N-E Nordqvist 2015-06-30

Klockans visare står på 11.08 när jag hör en liten vält rullar fram på riksvägen från brunnsvikshållet mot Ludvika. Samtidigt hör jag hur det slamrar ner mot cykelbanan. Springer in och hämtar kameran för att ha den i beredskap för att kunna dokumentera det som sker nere på den före detta järnvägen.

Snabbt inser jag att det är ny asfalt, som ska läggas på den nu befintliga cykelbanan från Lekomberg och fram till Brunnsvik, med asfalt som hämtades från Falun.

Det öppna landskapet i Lekomberg

Foto: ©Anders Granath i slutet av 1920-talet eller i början av 1930-talet. Bildarkiv N-E Nordqvist

Några få detaljer visar att denna bild är tagen före mitten av 1930-talet. Stora förändringar har skett sedan denna bild har blivit tagen från den så kallade "fårhagen" i Lekomberg. Åkern i förgrunden kom under senare år att förändrats totalt, för att inte tala om dagens vildvuxna område.

Arrendatorn på Vretens i Sörvik, antingen August eller Adam Finnström hade då hand om åkrarna på den så kallade "Strandvallen". Enligt en gammal karta från år1838 så är benämningen på åkern en "slog på Sörtäkten".

Den lilla raststugan vid sidospåret av järnvägen fanns kvar långt fram i tiden. På bilden kan man se den gamla bron över tunneln, som leder in under anrikningsverket. Tunneln har man inte hunnit bygga färdig, den var färdig för trafik år 1938.

Banvaktstugans första innevånare i Lekomberg

Foto okänd fotograf, ur ett familjealbum.

De som först flyttade in i den nybyggda banvaktstugan i Lekomberg var Karl Fredrik Sandberg med hustru Maria. Karl Fredrik var ibland med och lastade ut malmen på järnvägsvagnarna, lite underligt var han nog när han höll på med lastningen, han hade tofflor på sig. De andra som höll på med utlastningen, retades lite med Karl Fredrik att han borde passa sig så att inte tofflorna följde med ner i någon vagn.
Personerna på bilden är från vänster: Ester Pettersson, sitter på trappan upp till vindsutrymmet. Marias far, Petter Persson från "Blåbärsudden" i Skäret, (i husförhörslängderna, under Östanbo) Ludvika, kvinnan vid hans sida är Maria, lilla flickan heter Astrid och på trappan står Karl Fredrik. På gården hade familjen en liten ladugård där de hade en ko samt några höns.

Banvaktstugan sommaren år 1911

Foto: Okänd fotograf  Ur privat album

Banvaktstugan i Lekomberg har funnits med sedan SWB-banan har dragits fram genom bygden i början av 1900-talet. Lite norr om den anlagda lastplatsen för utlastningen av malmen från gruvbolaget finns byggnaden kvar i ombyggt skick. Denna tidiga bild visar hur det såg ut sommaren år 1911. Troligtvis är det samma personer som står uppräknade ovan.

Banvaktstugan sommaren 1913-14

Foto: Okänd fotograf  Ur privat album

Ännu en bild på banvaktstugan i Lekomberg, den här gången är bilden tagen från järnvägen. Min egen teori är att den är tagen från någon järn­vägsvagn som står uppställd på de två spåren som fanns vid Lekomberg.  
Bilden antas, att den är från tiden omkring 1913-14, där Maria Sandberg sitter på trappan med sin dotter Astrid. Bilden andas sommar då de stora bladväxterna står på verandan.

Kaffestund på gårdsplanen

Foto: Okänd fotograf  Ur privat album

En kaffestund ute på gårdsplanen vid banvaktstugan i Lekomberg.
Från vänster: Ester Pettersson, Maria, Astrid  och Karl Fredrik Sandberg samlade vid ett kaffebord. När kan den här bilden bli tagen? Det finns inga årtal angivet men enligt mina tankar kan det vara omkring år 1925.
Kaffekannan, sockerskålen och gräddsnipan är av koppar och kaffe­servisen heter "Pomona" enligt vissa sagesmän.
Ester Pettersson kom till Lekomberg och banvaktstugan 1913 som piga och hade anknytning till den här familjen under nästan hela sin livstid. Ester arbetade på olika ställen i bygden hos olika familjer under olika tidsperio­der.

Han har med sin "hjuling" åkt raka spår genom sin arbetsdag

Foto: Ur privat album.
Troligtvis är bilden tagen i början eller i mitten av 1930-talet.
Nedanstående artikeln var publicerad i DalaDemokraten, måndagen den 7 februari 1955 och skriven av Olle Manneborg. Artikeln hör ändå ihop med en del av bygdens historia.

"De kokar och går" tycker Karl Fredrik "Dom lekte riksdag förr" på Brunnsvik - inte nu 

Brunnsviks folkhögskola och Dan Andersson har gjort sörvikstrakten känd. Men där finns också andra intressanta bekantskaper att göra. Vi har gjort en. Och det var Karl Fredrik Sandberg. En trivsam farbror på 80 vårar med spelevinken i ögonvrån, och där livets motigheter inte kunnat inregistrera några framgångar. "Det kokar och går", är Karl Fredriks valspråk.

Med igenisade rutor letade 4 CV:n sig fram till Mellangården i Sörvik, där Karl Fredrik Sandberg bor. På farstubron stod den eftersökte, I blåblus, spräckliga mustascher, pigga ögon och med ett värmande leende på läpparna.
— Hur står det till, är den slentrianmässiga frasen. Och alltid får man samma svar — tackar bra! Men inte hos Karl Fredrik.
— Det kokar å går, blir hans svar. Det är ett karakteristiskt drag hos honom — han har en massa skojiga och egna språkuppfinningar, som vi ibland måste få förklaring på.

Karl Fredrik har varit banvakt. Han kom till Lekombergs banvaktsstuga 1902 och har varit järnspåren trogen till pensionen 1936. Han började egentligen ännu tidigare, han.skötte bland annat bommarna vid järn­vägsövergången i Ludvika, som numera har viadukt. 1898 var han rallare. Kanske inte en sådan rallare man tänker sig, för arbetet bestod i att man bytte ut den gamla järnrälsen mot stålräls mellan Grängesberg och Ludvika.

— Under vintrarna jobbade jag som gruvkarl i Lekombergsgruvan. Vi tjänade 2—3 kronor om dan. Men järnvägen betalade bättre, vi hade 7:50 om dan när vi bytte räls. Dagpengen va 1: 50, men så tillkom ackordet. Vi hade 50 kr för en växel. Men så va de mycke arbete mä den. Vi va 23 i lage, när vi började, men de va för många, så mot slutet va vi bara 13. Vi jobbade om nätterna, för om dan skulle ju tåge gå. De hade väl varit fint å jobba under de ljusa å varma sommarnätterna, men de regna som bara rackarn, så vi höll på å ruttna. Å knotten bets som fasingen. 

Örat klipptes av.

En stor bit av Karl Fredriks öra är borta och vi frågar, hur det hade gått till.
— Jo, jag spårade ur me hjulingen. De va egentligen en yxa jag hade på, som va orsaken. De va en staktralla — jag hade inte såna där fina don, som de ha nu för tin, som man trampar. Yxen trillade ner mellan hjulen, så trallan spårade ur. Jag trillade förstås av å slog huvet i en ekkloss å örat i rälsen. Biten slängde jag i Botjärn. Visade kompisarna den först, säger Karl Fredrik och skrattar gott. Jag gick hem å la om örat å huvet. Sen gick jag ut å jobba igen. Baningenjörn ringde å sa, att jag skulle gå till läkare. Men då va de nästan läkt. Doktorn band om, så jag fick ont i huvet, jag fick lov å plocka bort et igen.

Annars har inte Sandberg varit utsatt för några olyckshändelser under sina järnvägsår. Han håller fortfarande kontakten med järnvägen. Ett synligt exempel på det var järnvägsmännens facktidning Signalen. Fackföreningen har han tillhört sedan den startades. En annan mera påtaglig kontakt är tåget, som frustar förbi, medan vi sitter och resonerar vid köksbordet.

Sandberg föddes i Backtorpet i Håksberg. Fadern var gruvkarl.
— De kunde inte bli så fett med de 25 öre alnen, han fick för borrning. De var handborrning på den tin. Jag fick jobba på herrgårn här i Sörvik. Vi hade 7½ öre i timmen, när vi höll på med slåttern. 

Dan var tystlåten.

Karl Fredrik Sandberg minns Dan Andersson väl från den tid han gick på Brunnsviks folkhögskola,
— Han gick på skolan, de va, när Torsten Fogelqvist va rektor. Så väl honom å hälsa pån gjorde jag, men nåt mer va de inte. Gumman å jag brukade vara med på diskussionerna de hade om kvällarna, De lekte riksdan å sånt. När de var något, ropade de alltid — i kväll ä de, de å de, Nu kommer de aldrig på frågan. Dan Andersson brukade spela fiol me Arvid Lundkvist. Han såg lite fundersam ut. Han pratade inte nåt nämvärt på diskussionerna. Hålt sej lugn. Sista gången jag såg honom var i Lud­vika vid Kooperativa bageriet.

Sandberg läser mycket. Han läser allt han kommer över. Dan Andersson tycker han om och Lubbe Nordström och Einar Wahlqvist.
— Nu går jag å håller i åt dom som går å assint (ingenting) gör, säger han skämtsamt. Hugger förstås lite ve emillaåt. De ä synn å klaga. Jag har nu mer betalt, än när jag va banvakt, trots att jag inget gör. Sista åren jag jobba hade jag 200 kr i månan, när hyra å pension var betalda. Som sagt, de kokar å går.

Kring stugan står skogen vit och grann. Det knarrar under sulorna, när vi går. På trappan står den glade och gemytlige Karl Fredrik Sandberg i sin blåblus och tar farväl. Han har med sin "hjuling" åkt raka spår genom sin arbetsdag, Vi måste följa en slingrande väg.

Olle Manneborg.

Fotnot: I Nya Ludvika Tidning från den 2013-02-16 kan jag läsa att förutvarande Brunnsviks Folkhögskola ska säljas.

Banvaktstugan i Lekomberg 2015

Foto: ©N-E Nordqvist 2015

Banvaktstugan i Lekomberg har funnits på sin plats i över hundra år.

Under de senaste 30-40 åren, räknat från det år den här bilden blev dokumenterad har huset byggs om ett antal gånger. Men tack och lov har den behållit sin prägel från SWB:s storhetstid här i bygden. 

Uthuset till vänster i bilden har funnits på sin plats sedan långt tillbaka som jag kan minnas. Däremot har jag upptäckt att på vissa sajter att banvakt­stugan har fått stå som Sörviks station. Vilket är helt fel.

Lekombergs lastplats hörde under Stensbo station. Bilden ovan är fotograferad från cykelbanan, strax NV om fastigheten.

SWB:s hållplats vid Brunnsvik

Foto: okänd fotograf, bilden i privat ägo

När trafiken på SWB-banan var som livligaste fanns det en liten hållplats i Brunnsvik. Främst för att främja alla elever som har studerat vid Brunnsviks Folkhögskola under lite mer än ett halvt sekel. Det var ingen märkvärdig hållplats där man kunde köpa sig någon biljett. Då var man tvungen att ta sig på ett eller annat sätt till den närbelägna stationen i Sörvik. Lekomberg och Brunnsvik hörde till Stensbo station. Till skydd mot väder och vind så fanns det en enkel liten byggnad med fasta träbänkar att sitta på. 

Bakom kvinnorna så finns en stoppsignal som man fick vrida mot det ankommande tåget som då stannade och pustade ut innan det var dags för avgång. Vårens antågande syns på bilden med dess smutsiga snö och fotografiet förtäljer inte var de här damerna är på väg någonstans, men ändå anar man att färden går mot Ludvika för en del personer.

Efter SWB-banan vid Brunnsvik

Foto: ©Folke Forsslund omk. 1931.

Denna bild har ställt till det för mig, en längre tid har den funnits i tankarna. Bilden hör hemma hos Ludvika Hembygdsförening där ett avtal ger mig rätt att använda deras bilder på min hemsida. När den här bilden presenterades på hembygdsföreningens sida kunde vi inte få ihop att bilden skulle vara strax före den lilla  hållplatsen vid Brunnsvik. Andra personer som har bott här i bygden kunde inte bekräfta att det var här i Brunnsvik.
Ju mer jag funderade över bildens ursprung så tog jag och spegelvände bilden vågrätt. Nu plötsligt fick jag det att stämma. Telefonledningarna kom på rätt sida och vägen hamnade på sin plats. Skuggorna under vagnen och framför tåget stämmer nu bra överens. Solen står ungefär i sydostlig riktning. Vilket betyder att klockan är omkring kl. 10.30.
I förgrunden finns den gamla grusvägen, numera kallad Storgårdsvägen, där kvinnan står och ser "tåget kommer från Ludvika".

Nu fanns det lite andra saker att fundera på, vad var det för slags "maskin" som kom rullande. Ibland kommer ett ljus! I min tidiga barndom så fanns en landsvägsbuss med just de här formerna som rullade förbi på grusvägarna och genom bygden.

Ursprungligen sköttes all järnvägstrafik på svenska järnvägar av ångloks­dragna tåg. Under 1880- och 1890-talen skedde en snabb teknisk utveckling, till exempel genom den allt bättre förbränningsmotorn.

Inte förrän på 1920- och 1930-talen ansågs förbränningsmotorerna vara pålitliga och effektiva nog för att ersätta ångdriften. Flera järnvägsföretag experimenterade tidigt med olika rälsbussliknande lösningar för att få ner de höga driftkostnaderna. Under 1920-talet tog till exempel Kalmar-Berga Järnväg och Östra Central­banan fram lösningar som byggde på ombyggda landsvägsbussar.

I början av 1930-talet förbättrades tekniken även vad avsåg landsvägs­bussar och tillsammans med allt bättre förbränningsmotorer skapades goda förutsättningar för att få bra och driftsäkra rälsbussfordon.

Kan det vara ett sådant fordon som rullade på SWB-banan under de tidiga åren?

Hittade lite information på den här länken: http://www.jvmv2.se/forum/index.php?id=206500. Tydligen är det under en test av den franska Michelinvagnen som fanns här på SWB-banan i Brunnsvik. Tillverkningen upphörde i början av 1930-talet.

Eftersom det här negativet till den här bilden på en så kallad "glasplåt" så stämmer det tidsmässigt. Senare kom negativ i en annan typ och format. Då är vi inne på mitten av 1930-talet.

ABF:s jubileumståg vid Brunnsvik

Foto: ©N-E Nordqvist 1982

Brunnsvik 1982, ABF firade sitt 70-års jubileum på den numera före detta Brunnsviks Folkhögskola. Liv och rörelse för den anrika rörelsen under jubileumet. Ångloken kom dragande från Ludvika med sina tre vagnar med resande till Brunnsviks hållplats. De röda fanorna vajade för vinden, även nere vid järnvägen. Även på ångloket vajade fanor och skylten från ABF. Liv och rörelse var det nere vid den gamla numera rivna SWB-banan.

Provisoriska perronger byggdes upp, så att de resande, alternativ besökande till festligheterna kunde strömmade till. Bilar stod tätt på de olika parkeringar efter dåvarande länsvägen. Nu gick tågetsättet flera gånger tur och retur mellan Brunnsvik och Ludvika under midsommar­helgen 1982. När folket hade lämnat tåget så backade tåget till Lekom­bergs lastområde där det fanns dubbla spår, där skedde omkopplingen av tågsättet för att återvända till Brunnsviks hållplats för nästa tur till Ludvika.

För mig var det att dokumentera för framtiden hur det var. Bilden ger också en liten inblick hur det såg ut vid övergången mellan järnvägen och nuvarande Storgårdsvägen, i dag är stoppskylten borta innan du passerar cykelbanan, en svunnen tid har passerat.

Samtidigt så vill jag visa hur det såg ut då, och även visa den plats där "rälsbussen kommer farande" in mot Brunnsviks hållplats för ungefär femtio år tidigare. Det skiljer inte så många meter där vagnarna efter ångloket slutar där "rälsbussen" kommer farande.

Växling av tågsätt vid Lekomberg 1982

Foto: N-E Nordqvist 1982

ABF firade under midsommaren 1982 sitt 70-årsjubileum på Brunnsvik. Besökare kom med tåg till Brunnsvik från Ludvika, draget enligt gamla tider av ett ånglok, då den här banan aldrig har elektrifierats, trots sin en gång i tiden hade sin längd ända upp till Särna i nordligaste Dalarna.

Nu blev det stopp här i Brunnsvik där passagerarna fick kliva av för att besöka festligheterna.
Under de olika turerna till och från Brunnsvik växlade man om på bangården i Lekomberg så att ångloket ”backade” in till stationen i Ludvika. Det är troligen den enda gången sedan gruvbolaget lade ner sin verksamhet i Lekomberg, som ett ånglok har passerat sidospåret i sin fulla längd ett antal gånger under ett mannaminne.

Vägen som syns på bilden var den gamla vägen ner mot sjön Väsman och det var lite problematisk att svänga ner, när man kom med bil från det håll, som var mot Ludvika. Den här vägen finns inte numera, men resterna kan skymta som en gångväg. Ge akt på varningsskylten för järnvägens spår.

Ångloket vid banvaktstugan i Dröverka 

Foto: © N-E Nordqvist 1984

Mellan Ludvika och Stensbo finns ett antal banvaktstugor. Dröverka ansvarade för delen mellan Norrvik och Prästhyttan. Här står Helmer Kärnhed i sin inte fullt rätta järnvägsuniform och hälsar på tåget som kommer rullande på sin väg mot Nyhammar. Bilden tagen i samband med "Ångans dag 1984".

 Banvaktstugan i Dröverka

Foto: © N-E Nordqvist 1985

Banvaktstugan vid Dröverka ligger lite avsides på Dröverkaudden där järnvägen har ett lite motlut från Norrvik innan det kommer upp på krönet. Där det går lite lättare ner mot Stensbo.
Banvaktstugan vid Dröverka verkar ha varit bebodd sedan 1902-12-02 då Johan August (Humbla) Larsson från Söderbärke flyttade in i stugan endast 23 år gammal, han står då som banvakt under Dröverka i försam­lingsböckerna. Nu kom han att bo där med sin hustru under några år innan han och hustrun emigrerade till N Amerika 1910-08-30.

Nästa banvakt att flytta in i banvaktstugan var Gustaf Hermansson som kom från Grangärde församling 1910-10-10 med sin hustru Maria Charlotta Eriksson. De hade tre barn vid inflyttande enligt församlings­boken. Nu ringer en varningsklocka. Gustaf Hermansson var banvakt vid Gamla Prästhyttans banvaktstuga dit de kommer från Norrbärke år 1902.

De flyttar ett antal kilometer närmare mot Ludvika och Dröverka. Tredje banvakten var Johan Axel Vikman med hustrun Ida Sofia Vikman med deras son Axel Idor. Utflyttade till Floda 1918 kom sedan åter enligt församlingsboken från Floda 1921

Banvaktstugan vid Gamla Prästhyttan

 Foto: ©N-E Nordqvist 2014

Prästhyttans banvaktstuga är den som ligger närmast Stensbo station på bandelen mellan Ludvika och Stensbo. Vid dokumentationen av huset så fanns en skylt med nr 826. Huset är numera tillbyggt på den sida som växthuset finns på bilden. Något som finns kvar är trappan upp på vinden, som även fanns på banvaktstugan i Burens och Lekomberg.

Den första banvakten vid Prästhyttan var Gustaf Hermansson med hustrun Maria Charlotta Eriksson med barnen Greta, Erik och Sofia som var född vid Prästhyttan. Familjen kom inflyttande från Norrbärke församling år 1902. De kom efter åtta år i stugan att flytta till Dröverkas banvaktstuga. Barnen som växte upp vid Prästhyttan hade i nutidens tankegångar inte så lätt att komma till skolan i Stensbo. Det var flera barn från Prästhyttan, Gamla Finntorpet och Nya Finntorpet som då fick gå till skolan i Stensbo och då var vägarna inte som de var nu för tiden.

Tiden står aldrig stilla sägs det. Den 5/12-1910 kom en ny banvakt till Prästhyttan från Söderbärke. Det var Lars August Andersson, ursprung­ligen från Folkärna (Avesta) och hans hustru Signe Karolina Enström.

De kom att vara kvar ända till 1930-10-02. Men troligtvis ännu längre då församlingsböckerna i slutar 1930 när detta skrivs

Grindarna som var på var sin sida av järnvägen

Foto: ©N-E Nordqvist 2014

Just denna dag när jag passerade banvaktstugan på väg ner mot nuva­rande cykelbanan så såg jag något som måste dokumenteras för att bevaras in i nutiden. Två identiska grindar, gamla och mossiga samt frätta av tidens tand, fastsatta på stabila granitstenar som man än i dag kan finna efter SWB:s storhetstid i bygden.

Text: ©N-E Nordqvist 2019-11-03