Signalvakthus och berg nedanför gruvbyggnaderna

Rester kvar efter stora gråbergstippen

Foto: ©N-E Nordqvist 2020

Den här sidan är en liten dokumentation av ett område, uppskattat i storlek 100x125 meter.

I ett överblivet signalvakthus som stod nedanför den höga gråbergstippen snett nedanför och lite söder om anrikningsverket, inte så långt från bäcken där vattnet förde med sig det avfallet från gruvdriften. Den stora och höga tippen med berg från gruvans inre är nu borta och finns som bärlager i någon väg. Nu tog de inte med sig allt berg utan det ligger en del kvar. Om man ska vara kritisk så syns det att man var inte så noga med att planera ut det berg som var kvar. Det kunde ha städas upp med lite planering.

Foto: ©N-E Nordqvist

I denna övergivna lilla byggnad i närheten av gruvbolagets djurpark fanns några mätglas som skrivaren tog reda på. Även andra glas och porslinsskärvor togs omhand för att inte barnen skulle känna sig roade att leka i huset och skada sig. Huset blev rivet och eldades upp på grund av dess dåliga kvalité under hösten år 1973.

Foto: ©N-E Nordqvist 2020

Det första försöket med apatitflotation gjordes för övrigt i Lekomberg redan under åren 1921-1922, upplyser direktör Henneman för Gruvindustriarbetaren nr 7 år 1945, som själv räknar sig äran av att ha gjort den upptäckt som ledde till detta försök, när han tvättade sig om händerna i tvålvatten. Nu är det möjligt att Herman Henneman kom lite tidigare, men han blev inte inskriven i församlingsböckerna förrän 1922-03-16, men han kan ju kommit hit lite tidigare, med det är inget vi vet om så här långt efteråt.

Ett annat sådant ”sommarföretag” är blyverket vid Stollberg, och ett annat liknande verk har uppförts strax nedanför anrikningsverket vid Lekomberg i syfte att tillvarata den apatit, som finns i de stora avfallshögarna, vilka man förr har betraktat såsom fullständigt värdelösa. Den produkten som här i Lekomberg utvinnes innehåller 12,5 procent fosfor och levereras till superfosfatfabriken i Landskrona för att användas som utgångsmaterial vid tillverkning av konstgödningsmedel för jordbrukets behov. Man räknar med att under sommaren kunna utvinna cirka 3 à 4,000 ton högprocentig produkt ur dessa avfallshögar, och detta lär motsvara ungefär 10,000 ton färdig superfosfat.

Andra små fynd

Nu har man varit i närheten av gruvområdet sedan år 1973, går man bara utanför tomtgränsen så är man inom gruvområdet, då förstår nog var och en, att det har utförts många små vandringar i närheten. Det är som i min egen byxficka. Ibland har man haft tur och hittat något intressant. Nämligen järnkulor som användes i kulkvarnarna för att krossa malmen. Första gången man kom i kontakt med järnkulorna från Lekomberg var när Stig Skeppstedt och Björn Rondahl skulle stöta kula på skolgården i Sörvik, de var barn till lärare i skolan. Visserligen fick man prova på själv, orken på den tiden i förhållandet till de cirka 10 år äldre var inte den bästa, skulle tro att de kulorna finns kvar på skolan. Utan att de vet varifrån de kommer ifrån.

Foto: ©N-E Nordqvist 2020

Under årens lopp har man haft turen att hitta sex järnkulor i olika storlekar i närheten av anrikningsverkets fundament. Den kulan längst till höger väger 2962 gr och den lilla 134 gr. Tänka sig att de har snurrat runt i kulkvarnarna från Nyhammars Bruk en gång i tiden, innan gruvdriften lades ner i juli 1950. För mig känns historiens vingslag nära inpå.

Den nu befintliga bäckens sträckning sedan gamla tider

Foto: ©N-E Nordqvist 2021

Nu ska vi gå tillbaka till slutet av 1940-talet, bäcken som förde ner avfallet från anrikningsverket ner mot Strandvallen och sjön Väsman. Själv var jag bara en liten parvel på den tiden som nyss hade lärt mig cykla. Det var ju inte så många bilar på den tiden efter vägen, och det var inte så långt till den stugan som senare blev mitt hem. Vid ett av otaliga besök i stugan fann jag två gruvarbetare sittande i det kök som den här artikeln blir skriven i. Vad gjorde gruvarbetarna här? Det doftade kaffe som dåvarande husmor serverade arbetarna när de rensade bäcken med spadar och kastade upp mullen på kanten av bäcken. Vilket enformigt arbete! Blött och eländigt, så den kaffetåren smakade nog bra. Med bilden vill jag visa bäcken i dess ursprungliga sträcka och all mull som kastades upp på kanten av bäcken. En liten svindlande tanke så här långt efteråt i närheten av ”pantbortåkern”.

Mullavlagringar vid mulldammen

Foto: ©N-E Nordqvist 2005-04-13

Bara man är observant ser man en hel del när man strövar inom gruvområdet. Helt plötsligt ser man ett motiv, som man normalt inte tänker på. Den här bilden kom till några år efter ett gäng backsvalor häckade i den här ravinen. Vad jag vill minnas så här långt efteråt så var de här i ett par år innan de drog vidare, men motivet som jag såg det var ju det lager av avfall som kom från anrikningsverket. Det var ju att se årsringarna från ett avsågat träd!

Efter utlastning av mull

Foto: ©N-E Nordqvist omk. 1972

Lekomberg Mulldammen
Resultat efter utlastning av mull vid "mulldammen" i Lekomberg. Man har använt sig av en grävskopa för att lasta ut materialet och efter något år så kom de att rätta till alla groparna med en lastmaskin.

Karl Söderlund skötte om mulldammen nedanför linbanestationen. Under åren hade avfallet växt. Allt var invallat beroende på vattnet skulle sjunka ner i mullet och lämna avfallet i lager på lager. En hel del vatten var det också som låg ovanpå. Under en period när det hade frusit till is så kom Karl Söderlund gående på isen med en smörgås i handen. Normalt så var han lite egen, eftersom han i bakfickan hade en gammaldags väckarklocka som putade ut ordentligt, där den hade sin plats i den slitna fickan. Väckarklockan var nog den enda som han ägde i klockväg.
Det stod några barn och såg ut över slamdammen när de såg Karl Söderlund göra ett rejält besök på den hårda isen.
Barnen ropade med förskräckelse: Hur gick det för "farbron"?
Karl Söderlund svarade med en lite bitter ton: Det var lika fan om mig, det var värst om klockan, för det var den enda jag hade.
Det här var länge sedan det här hände, då de som berättade det här levde, som unga barn under slutet av 1920-talet.

Resultatet av utlastningen i nedre delen av mulldammen

Foto:©N-E Nordqvist 2021

Den här bilden kan ses som ett komplement till bilden ovan hur ortsborna har fått gångstig, som en liten slinga även om backen är brantare än vad bilden visar. Summan av denna stora utlastning blev det här, ett stort ingrepp i naturen där nu växtligheten trivs. Samtidigt med det växande antalet fyrhjulningarna, hålls det även en öppen väg upp mot den före detta gruvanläggningen över den övergivna mulldammen och upp till den ursprungliga vägen till gruvanläggningen från Brunnsvik.

Nedre utlastvägen

Foto:©N-E Nordqvist 2021

Nedre utlastvägen var en liten väg som användes för att lasta ut mullen till olika projekt i bygden. De byggde då en liten bro över bäcken som de enkelaxlade lastbilarna kunde köra över. Till slut höll inte bron för påfrestningarna. Under början av 1970-talet började skrivaren gräva upp och lägga ner två cementrör som låg på andra sidan av dåvarande länsvägen, för nu var det mer fart när barnen hittade nya lekkamrater i den före detta gruvbolagets disponenthus.
Har för mig att de använde mullen till skydd vid nedläggningen av gjutjärnsrören för vatten och avloppsutbyggnaden i bygden under början av 1950-talet.
Under tiden som det här blev skrivet så inträffade en vattenläcka på stamledningen i närheten, (7/1-2021), nu kunde man inte hålla sig, stämde det? Visst låg det mull runt ledningen.

Nu hålls vägen öppen dels med fyrhjulingar och med röjning och även används som skolväg. Vissa barn behöver inte gå efter stora riksvägen och utsätta sig för fara till Sörviks skola.