Algot Norberg Gussjön

Gussjö Algot föddes den 9 april 1912 i Smälla i Idkerberget. Fadern var gruvarbetare där. I 10-12 års åldern flyttade familjen till Gussjögården och blev jordbrukare där, fram till den dag då Ellen och Algot flyttade till Ludvika. Som liten var Algot och hälsade på i gården. Det var många personer som bodde där hemma. Modern Annas bröder och mormor Fina bodde där också. Algot hade många läromästare när han var liten, morbror Manne var en av dem. Algot har gått i flera skolor allt eftersom familjen flyttade, bland annat har han gått i Burens skola. Han har även gått i skola i Gräsberg. Konfirmationen klarade han av i Ludvika med Isidor Sundberg som lärare. Det var att gå mellan Gussjön och Ludvika en eller två gånger per vecka. Så småningom växte han upp med jordbruk och boskapsskötsel son huvudnäring. Jakten i skogen var ett av Algots stora intresse här i livet. Det började med jakt på ekorrar, de skinnen var relativt välbetalda på den här tiden. Sedan blev det större och matnyttigare djur som föll för hans skott i skogarna runt Gillermarken.

Foto: ©N-E Nordqvist (Bilden visar Gussjögården år 1996)

Gussjö Algot var en ofta anlitad hästkörare när det gällde att köra hem ved från skogen eller att plöja potatisland. En del år hade han även egna avverkningar på sin egen ägandes skog. För det mesta körde han timmer och ved åt bolag till exempel Gruvbolaget i Håksberg o Lekomberg, eller åt Grangärde ångsåg. Grängesbergsbolaget var en annan arbetsgivare som Algot hade arbete hos. Skötseln av den egna egendomen och körningarna i skogen har väl tagit den mesta tiden av Algots liv. Någon gång kunde han deltaga i någon fiskeutflykt. Det hände alltid något roligt när Algot var med. I ren desperation över att kommunen inte ville vara med och förbättra vägen fram till Digervåla sålde han den gamla släktgården till bilhandlare K.A Norling i Ludvika. Han blev då i fortsättningen arrendator av sin före detta gård.

Arbetet med hästen i skogen gick för det mesta bra utom en gång när häst och släde gick genom isen vid Snävens norra strand. Det var i början av vintern. Jag hade tidigare på året varit i Torrfasten och huggit ved, massaved och timmer. Algot körde fram allt med hästen Pajas som dragare. Nu var Algot, Ellen och Pajas på väg upp till Torrfasten 3-4 km åt norr, isen hade lagt sig för någon vecka och verkade säker. Själv var jag på udden vid Aderviken i Klysningen och högg timmer åt Grängesbergsbolaget. Jag såg ekipaget som färdades över Kysningens is. Pajas skuttade i spänstiga steg, det ekade och knäppte i isen. Algot och Ellen satt så trygga på hösäcken som låg på släden, Algot hade ryggsäcken på ryggen. De verkade så trygga och tillitsfulla. Av någon anledning hade jag stängt av motorsågen och stod bara och såg efter dem. Om en stund skulle jag gå till Gussjögården och sitta där och äta min frukost. När jag hade så ätit min frukost så kommer Algot tillbaka, jag ser genom fönstret att det är något som är galet. Han kom in genom dörren flåsandes av ansträngning, i hans ögon syns tårarna. "Nu ligger hästen o kärringen och alltihopa på botten i Snäfven" säger Algot. "Nä du ljuger", svarar jag. "Jo det är sanning", påstår Algot. Vi faller i varandras armar och gråter. "Du måste hjälpa mig att ringa brandkåren", säger Algot. "Men Ellen följde väl inte med ned i djupet", säger jag. "Jag vet inte", säger Algot, "kan hända hon lever". Algot berättar hur färden slutat. De hade åkt över isen på Klysningen och kommit fram till Snäfven där hade han kontrollerat isen, den var 20 cm. De fortsatte tvärs över sjön och när de närmar sig andra stranden började isen gunga under dem. Han manar på hästen att skynda sig till stranden, men där är isen ännu tunnare. Isen brister under ekipaget, hästen kommer i vattnet. Algot har yxan i handen och försöker hugga en ränna åt hästen så att han skall komma närmare stranden. Upphetsad av stundens allvar slinter yxan ur hans hand. Ropen på hjälp är det ingen som hör. Han håller i huvudet på Pajas så länge han orkar, men tvingades till sist släppa taget. Hästen sugs ned i vattnet. Det bara HÄNDE. Ellen sitter vid stranden och gråter. Algot ser inte henne, men kanske hoppas eller anar att hon är ovanpå isen. Med darrande händer letar jag i telefonkatalogen efter brandkårens nummer, men det är förunderligt vad det var svårt att hitta i denna stund. Jag ringer några samtal till olika personer. Brandkåren kommer, vi går alla till Snäfven där ser vi hålet där Algot mätte isen. Närmare andra stranden syns vaken där hästen omkommit. En dykare är med, vi får upp släden som också sjunkit till botten. Men Pajas syns inte till. Hästen hade summit 4 - 5 m från vaken in mot land. Efter mycket arbete får vi upp både häst och släde. Hästen läggs på släden och dras hem till Gussjön. Stämningen är dämpad men hem kom alltsammans. Ellen var hemma och kokade kaffe till alla som var med. Det här var ett tragiskt minne.

Foto: N-E Nordqvist 1973 (Fotograferad i Gussjögården)

Men det finns gladare också, som när Algot och Ellen bjöd in alla som åkte skidor förbi gården. Gillermarksdagen var sista söndagen i februari, det var en sån där dag då alla som kunde stå på ett par skidor åkte till Gillermarken. Men för att komma dit så måste man passera Gussjögården. Algot stod som vanligt lite glad i hågen och tummarna instuckna i storvästen, en duktig "snuva" under läppen och mössan lite på tre kvart. Det var klart att det blev många som var intresserade att få komma in och vila en stund. "Kom in och få en smörgås" stod Algot och lockade där ute på trappen. I köket stod Ellen och bredde smörgås och kokade kaffe för fullt. Men som det är med allting så tar det slut någon gång. Det blev slut med både kaffe och limpa. "Men ta mej tusan", sa Ellen, "så står kärkroppen kvar dännå uta å säger: Kom in å få e smörgås, o då är det slut på allt". Så där kunde det gå till där uppe i Gussjön. Ett stort och generöst hjärta och en pilemarisk humor har Algot alltid haft och Ellen med för den delen.

SIVERT ÅKERSTRÖM  Sörviksprofiler 1996-09-24 SSP "Algot Norberg" NLT. Textbearbetning N-E Nordqvist