Verner Lundbergs flytt till Sörvik och tillkomsten av Sörviks gruva.

Från en bandinspelning i cirkeln "Gamla Sörvik" under åren 1979-80. Inspelningen kom till på Ängsgården i Ludvika där Verner Lundberg bodde de sista åren av sitt liv.

Då berättade han följande: Vi flyttade i mars månad 1903 till Sörvik. Snön hade gått bort på sjön Väsman, så det var bara blankisen. Flyttlasset gick sjövägen, fadern hade fått arbete av Patron Öhman i Sörvik. Stugan de lämnade i Finnsviken står kvar än i dag, (vid den tiden då inspelningen skedde).

Den var av timmer med ett rum och kök. Huset ägdes av Lundbergs, men den stod på bondens mark och de blev bjuden 100:- för stugan, eller också får du ta den med dig, det blev hundralappen.

Verner Lundberg gick i skolan i Sunnansjö och han hade en faster som han bodde hos under veckorna. Gick sedan till Sörvik under helgerna, järnvägen var en bra gångväg. På söndagskvällen var det att knalla tillbaks till Finnsviken. Det gick några veckor, men sen skolkade Verner från skolan. Läsningen för prästen var en viktig del av ungdomarnas liv. Och när jag var 14 år började arbetet vid Herrgården som i Sörvik som skulle sträcka sig i 6 år. Under Patron Öhman, "Digerdödarn" och ingenjör Erik Öhman, även kallad Dammsugar-Erik.

Verner Lundberg arbetade på jordbruket under sommaren och var i skogen på vintern och körde med häst. Sommararbetet på åkrarna, sådde havre och slådde (slå med lie) så där. Och sen var det mycket arbete med att köra in foder på sommaren. Så fort det var fint väder och höet var torrt. Även andra arbeten var på gång.

Sörviks gruva började sin verksamhet någon gång i början av 1905-10. Denna gruva fann ingenjör Erik Öhman. Verner Lundberg hade ju tidigare flyttat till Sörvik. Han var tillsammans med en annan person som de kallade för Plant-Kalle. De fick i uppdrag att gräva en stor grop ned till berget, närmare Limberget än vad som senare skulle bli Sörviks gruvas plats. Den marken var på Patron Öhmans ägor i Sörvik. Borrproverna utföll inte på ett positivt sätt. Ett nytt försök gjordes på ett annat ställe, närmare en bondgård kallad Vretens.

Den marken tillhörde en bonde vid namn Häger. Borrproverna från det nya stället hade andra värden med ett lyckat resultat som följd. Gruvdriften startade senare i större skala 1938 på denna plats. Berguppfordringen vid Sörviksgruvan lades ned i slutet på 1950-talet medan själva gruvdriften avvecklades 1962.

Sörvik i underjorden, en text av Fred Miner 

En del gruvarbetare vid Sörviksgruvan Några gruvarbetare lapar lite eftermiddagssol på gruvstugans trappa vid Sörviksgruvan, från vänster: okänd, Erik Andersson, Evald Eriksson, Gustav Ahlström och Ture Nordmark från Håksberg. Foto: ©Hans Cardell

Varje bygd har ju sin historia så även sörviksbygden. Men flertalet av byns innevånare hämtade innan den nya bebyg­gelsen kom till sitt leve­bröd i underjorden. Nu är gruvlavarna borta men ärren efter gruvdriften finns kvar i form av vattenfyllda gruvhål här och var i markerna. För endast ett par decennier sedan kom vid skift­sluten några tiotal gruvjobbare upp ur de nu vattenfyllda gruvschakten, kisande med sina synorgan som mullvadar, tvättade av sig gruvsmutsen och stegade hem till sina lagvigda och barnaskaran för vilka de kämpade, sin hårda kamp i jordens inre.

Sörviksgruvan — ett eftermäle Sörviksgruvan har uppkallats efter vår lilla ort och förtjänar därför att nämnas först i vårt eftermäle. Liksom vid åtskilliga andra gruvor i vårt avlånga land ha produktions­takten vid gruvan ökat när orosmolnen skockat sig vid horisonten. Huvudschaktet vid gruvan sänktes år 1918 till 50 meters djup och år 1921 till 80 meter. Samtidigt drevs även en del orter på dessa båda nivåer, men när det år 1924 utbröt konflikt vid gruvindustrin lades gruvan ner. När driften vid gruvan återupptogs år 1939 sänktes den först till 105 meters djup och sedan till 130 meters djup. Så kallade magasinsbrytning förekom på alla fyra nivåerna, och när malmen donar starkt i gruvan kom avståndet till det vertikala schaktet med tiden att bli betydande.

Ett ackumulatordrivet miniatyrlok

Malmtåg Sörviksgruvan Karl Danielsson kör malmtåget i en ort i Sörviksgruvan, foto Hans Cardell

Därför måste ett donlägigt schakt drivas från 130-meters nivån ner till 200 meters djup, där sedan brytning föregick. Transportvägen på denna nivå var drygt 200 m och ett ackumulatordrivet miniatyrlok transporterade endast fyra tunnor åt gången. På 130-metersnivån kördes tunnorna, åtta åt gången, fram till hissarna med ett luftlok, som sedan det tjänat ut togs om hand av kändisen, auktionisten med mera Bertil Pettersson i Iviken för vidare befordran till Gammelgårdens gruvmuseum i Ludvika, där det nu kan beskådas. Men som dess kapacitet antagligen inte finns antecknad på fornjätten, kan jag yppa att det måste luftfyllas var hundrade meter. Som malmen i gruvan donade i 50 till 60 graders vinkel, måste den arbetas ner med skrapspel i orten under, där berget maskinlastades.

Denna brytningsform förorsakade starkt tryck på taket, och även om pelare sparades var olycksfallsrisken stor. Någon olycka med dödlig utgång hände ändå inte i Sörviksgruvan under de år den var igång, men en utsläpad gruvjobbare, som under färden till arbetet satt sig att vila på en dynamitlåda hittades stunden därpå liggande död i orten. Pliktroheten räckte alltså ända in i döden, Själv kom jag under borrningsarbete under ett ras och slog sönder min högra arm med nio månaders sjuktid som följd. Vid ett annat tillfälle var vi två man, som borrade ner botten mellan två magasin, när en bärpelare vi sparat smulades sönder av trycket från den så kallade hängen — eller om man så vill, magasinstaket — med ett stort ras som följd, som emellertid stoppades upp av en gråbergsrand.

Till sist inträffade ett större ras i gruvan, som räckte i veckor, och omöjlig­gjorde vidare brytning. 1962 lades gruvan ner, och manskapet förflyttades till Håksberg eller pensionerades.

Maskinlastning Sörviksgruvan Okända personer som håller på med lastning i Sörviksgruvan. Foto:©Hans Cardell

Men minnena finns kvar och kan mycket väl tjäna till en illustration av hur det under denna tid var beställt med arbetarskyddet. Låt oss koppla dem till den tid när jag av arbetsledningen avdelades till att köra det spel var­med man skötte kommunikationerna de 30 meterna från schaktets botten till täckningen och laven. Djupmätaren på spelet bestod av en träklots, som hängde i ett snöre, löpte på en entumsbräda och drevs av det i spelets axel fästade snöret. Ibland gick snöret av, och klotsen föll pladask i den makadam som utgjorde spelhusets golv. Ibland kunde den helt omotiverat fastna på nedgående mellan de på entumsbrädan spikade ribbor som höll den i sin bana. De reperationsarbeten, som måste följa, utlöste omedelbart ett hejdlöst ringande från gruvan, som gjorde det omöjligt att urskilja signalerna. Signalanordningen bestod nämligen av en järntråd, som löpte från gruvan upp till maskinhuset. Denna var i sin övre ända fäst i en på maskinhusets vägg fästad vid en påk av prima svenskt fabrikat, och på påken dinglade en pingla, som gav ifrån sig ett ljud förvillande likt klangen från de pinglor, som de på gruvbäcken betande nötkreaturen bar när de ibland frossade, på det salt, som lagrades i smedjan för vinterns issmältningsbehov.

Allt gick emellertid förvånansvärt bra tills spelaren råkade missförstå en signal, men då slog den fördömda pinglan frivolter som en vältränad akrobat, och ringningen skulle gott ha räckt till ett gammalsvenskt kyrkbröllop. Vid sådan tillfallen sökte jag föreställa mig, med vilka vackra ord jag värderades i andra ändan av ringtråden. Det slogs provhål i gruvan med långa borr, som även de skulle transporteras i schaktet, och som hade benägenhet att fastna i stämplingarna och kom tunnan att slå sidledes, när det var ett under att passageraren inte kastades ur.

Var det kallt ute, var det också kallt i maskinhuset, när vinterkylan spela­de in genom de staketglesa väggarna, även om Ingersollkompressorn och en vedeldad kamin hjälptes åt att förmedla litet värme. I gruvstugan fanns en vedeldad kamin men inga tvättmöjligheter.

Från maskinhuset ledde en tretums rörledning ned i gruvan och förmed­lade den luft varmed borrmaskiner och luftpumpar drevs, och som stånkades fram av ingersollkompressorn. En så kallad "blintarm" vari vattnet avsattes varmed luften i ledningen var bemäng var placerad ovan jord och frös vintertid ofta sönder och förorsakade gruvslut för en stund och i svårare fall för någon hel dag. Vattnet som pumpades upp ur gruvan tillvaratogs i en vintertid granristäckt trälåda vid täckningen och gick med självtryck i retur till borrmaskinerna nere i gruvan. Då och då uppstod en läcka på lådan, som måste tätas med trassel och oftast förorsakade en stunds gruvslut. Men även om de sagolikt primitiva anläggningarna ibland förorsakade gruvslut och olyckstillbud, så gick allt tämligen lyckligt och väl, men så avsynades och godkändes också anläggningarna en gång i månaden av en cigarrökande ingenjör. Arbetsförhållandenas facit inneslöt orsak och verkan; — Minimal malmtillgång, primtiva anläggningar och försummade skyddsåtgärder. När den röda hanen av okänd anledning gjorde en askhög av maskinhuset, lades driften ner medan de brand­skadade maskinerna såldes till skrot, och de arbetare, som inte uppnått pensionsåldern, förvisades till Håksberg.

Text/Källa: Fred Miner september 1977, texten är korrigerad till nutiden.

En gruvbyggnad under rivning vid Sörviksgruvan

 

Rivning gruvbyggnad Sörvik Foto: ©Hans Cardell ca 1964 

Ett större ras inträffade i gruvan som gjorde det omöjligt att fortsätta driften. Ett antal år senare började rivningen av Sörviks gruva.

Laven vid Sörviksgruvan

Laven Sörvik Foto: ©Hans Cardell ca 1964 

Som tomma skelett står byggnaderna och väntar på rivningen.

Slutet på Sörviksgruvan

Slutet efter rivning Foto: ©Hans Cardell ca 1964
Så var det slutet på denna gruvepok vid Sörviks gruva. Flygfoto över Sörviksgruvan

Flygfoto över Sörviksgruvan

 

© Lantmäteriet

En bild från en flygkarta över Sörviks gruva. Längst ner i kanten finns Olsgården som ligger på gränsen till Västerbacksvägen. Längst ner i vänstra hörnet arbetarbostäder upp mot Krölbo. Vägen i bildens nedre kant är Digervålavägen, numera går vägen i bildens högra nedre kant rakt fram.