Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

Karta över Sörgovik (Sörvik) En liten del från "Häradsekonomiska kartan på dvd"
Copyright Lantmäteriet 2003-10-20

Den här sidan handlar om Sörviks såg, Träullsfabriken, Lennartsgården, Landsvägen genom Sörvik, Grangärdevägen 19 (Fd "Posthset), Sexmansgården och Sörviks Gård.

Sörvik har genomgått stora förändringar sedan mitten av 1800-talet. Några saker har bestått under alla år. Sörviks gård finns utritad längst ner till vänster. Vi hör även namnet "boethiusgården", namnet kommer från ägaren av gården i mitten av 1800-talet, Lars Simon Boethius.
Nuvarande riks/läns- och Fallvägen som har en brun färg. Går vi tillbaka och tittar på sidan Lennartsgården ser vi att vägen är inte särdeles stor. Trots att det då skiljer ca 50-60 år mellan kartans ritning och fotografiet, som Karl-Erik Forsslund tog 1922. Lennartsgården finns ju utmärkt på kartan som en röd markering längst till höger, de svarta streck är hus och loft. Vilka vi kan se att det stämmer på bilden. Den mörkt gröna färgen vid gården är trädgården. Utanför gården rinner bäcken som en orm mellan Sörviks Dammsjön och Burtjärn.
Till vänster om S:et i Sörgovik fanns Sörviks stora gård, (Sörviks Herrgård). Ovanför S:et i Sörgovik, här finns det ytterligare gårdar vilka enligt äldre kartor ägdes av bergsmän. Längst upp till vänster finns ytterligare en gård som ägs av en bergsman.

Nya kalkhyttan och sågen i Sörvik

Foto: Okänd fotograf
Detta fotografi kom från Bror Olsson i Limberget.

På bilden, stående till vänster med ett förkläde heter Karl-Erik Olsson. Karl-Erik hade sin bostad i något av husen på Munkbacken i Sörvik och arbetade som mjölnare åt patron Öhman. Övriga personer är okända.

Byggnaden längst bort i bilden är nya kalkhyttan i Sörvik, vilken byggdes upp under patron Öhmans tid vid Sörvik. När den byggdes upp och när den försvann är okänt.
Tidigare hade patron Öhman en såg på Finnäset. Dit kördes allt timmer med häst och släde eller vagn innan sågen blev flyttad till Sörvik. När sågen var klar, kördes allt virke från skogen till den nya sågen.

Innan sågen kunde komma igång fordrades lite vattenkraft. Arbetarna vid Herrgården fick gräva en kanal för att få vatten till turbinen. Vattnet togs från den bäck som kom från Droppardammen på sin väg ner till Burtjärn. Tänka sig, att i den grävda kanalen kunde bygdens ungdomar få en och annan liten öring. Den grävda kanalen som rinner förbi idag var mycket bättre upprensad förr. Vattnet var viktigt på den tiden som drivkraft till sågen. Patron Öhmans anställda sågade allt virke själva.

Sågen togs senare över av Linus Andersson, som då bodde vid Sörviks gård. Vid nedläggningen av sågen fanns tre anställda, alla var sörviksbor. All sågning upphörde när Linus Anderssons son Verner Andersson år 1925 lade ner sågen. De sista resterna av sågen blev rivet i slutet av 1930-talet.

Brädgården som hörde till Sörviks såg

Foto: ©Anders Granath

Från vänster: Emil Andersson, Otto Jansson-Gullmor, Sven Svensson och Einar Lundberg, den unga killen längst till höger är okänd.

En del av Sörviks sågs brädgård fanns mellan nuvarande Hemmansvägen och länsvägen. Det sågade virket kom ut till torkningen på en lite tralla som löpte på en liten smalspårig bana. En liten smalspårig bana gick till andra sidan länsvägen där man också hade en brädgård. Från Sörviks station fanns sedan ett stickspår till upplagsplatsen där de lastade ut virket på järnvägsvagnarna.

Träull från Sörvik levereras till Korea och Kanarieöarna

Foto: Okänd fotograf för Dalabygden 1951

Det är inte bara ägarna av vedeldade fastigheter som är bekymrade över att få något att stoppa i pannorna när kylan sätter in på allvar. Träullsfab­rikanterna befinner sig i samma belägenhet. Situationen på vedmarknaden gör att man inte kan köra för fullt. Åtminstone var detta förhållandet vid Sörviks träullsfabrik i Ludvika, när Dalabygden härom­dagen hälsade på. Och detta kan ha sina återverkningar ända nere i Korea eller på Kanarieöarna, dit en del av produktionen, dock mer förr än nu.

Det är 4 år sedan skogsmästare Harald Andersson, som efter att ha bland annat drivit ett sågverk i Sala, startade sin träullsfabrik i Sörvik. Och tills för några veckor sedan kör man för fullt, ibland med ända upp till treskift. Veckan innan vårt besök var det totalstopp, men nu är man igång på nytt.

Funnes det bara ved så skulle vi nog köra tvåskift, säger herr Andersson. Och vi tar emot vad som helst. För grannt för det dock inte vara, då går det inte att hyvla. Skogspriserna återverkar givetvis också på denna näring och träullspriserna har inte stigit i samma omfattning som veden.

Det är mest tremetersved som Andersson köper och den kapas till kubbar i viss längd. 48,5 cm. är hyveln inställd på för tillfället, men man kan också köra med 40 cm-längder. Två sådana kubbar sitter samtidigt i hyveln och de 250 lancetterna i ramen skär strimlor i en fart som håller en man i arbete med undanforsling till vågen. Men så är också den ull som nu tillverkas rätt grov, 0,25 mm.

Gäller det däremot fruktull till t. ex. persikor, kan en man sköta alltsammans, både "vedmatningen" och det andra. Strimlorna skall då vara blott 0,05 mm. tjocka och då maskinen gör samma varvantal vilken sort som tillverkas, går det längre ut med den fina ullen. Man gör 8 olika sorter och grovleken varierar från 0.05 till 0.33 mm. Omställningen sker genom att placera om eller byta ut kugghjulen i maskineriet. Grov ull är bättre att tillverka och då är det heller inte så nog med kvalitén.

350 kg. pr kbm, ved.

På ett skift kan man göra 1.500 a 2.000 kg. av den grövre sorten om det går för fullt medan man får nöja sig med 500 kg. då bättre fruktull tillverkas. Av en kbm. ved blir c:a 350 kg. träull under förutsättning att den är ordinärt torr. För torr får veden dock inte vara om hyvlingen skall gå perfekt. Men gäller det export måste ullen vara absolut torr.

Tidigare gick det mesta från Sörviksfabriken på export till snart sagt jordens alla länder, medan endast en och annan vagn under sista året gått utrikes. Den allra senaste hade Korea som destinationsort. I höst har Banankompaniet fått nästan hälften av produktionen.

— Man får ut bättre priser på export, framhåller herr Andersson, men det kan också ha sina risker, då partierna inte avsynas innan de går. Har man då ett större kvantum t. ex. nere i Australien, som köparen inte vill godkänna, är det inte roligt. För min del har det bara hänt en gång att man gjort anmärkning och den kom från Sydafrika.

50 kg i balarna

Sedan ullen vägts stoppas den i pressen som ser ut som en vanlig höpress. Det som syns av maskinen har också samma höjd som en sådan. Men träullen är lätt och fordrar i sitt "fria tillstånd" rätt gott om utrymme. Pressen går därför ner drygt 3 meter i underjorden. De färdiga balarna är knappt halva metern tjocka, med en vikt av 50 kg. Emballaget består av ribbor — sista bitarna vedklumparna blir sådana — och 3 hg. järntråd.

Allt tillvaratas. Avfallet buntas samman och säljes som bränsle till Gräsbergs bryggeri eller Sörviks andelstvätt. Även om den sekunda träullen brinner fort så blir det billigt bränsle. 1:50 bunten får man betala och detta motsvarar 1/3 kbm. ved.

Bortemot 60 ton kan lagras i fabrikslokalen, som är en gammal ladugård. Men f. n. behöver man inte ligga med några lager. Allt skickas så fort det blir klart. Tidigare gick det mesta per lastbil, nu anlitar man järnvägen, vilket ju också går bra, då stationen ligger i närheten.

Hela arbetsstyrkan uppgår för närvarande till två personer. Enda hjälpen som herr Andersson har är 65-årige friskusen Knut Karlsson. I halvannat år har han arbetat på stället. Inte i ett sträck, för Knutte Knopp, som hans smeknamn lyder, är en mångfrestare, som då det kommer för honom vill göra en affärsresa någon vart i vårt avlånga land. En glad fyr är han i varje fall, Knutte Knopp, arbetaren i Sörviks träullsfabrik, en av de omkring trettio som finns i Sverige.

Signatur: Gusten

Källa: Dalabygden N:r 48A-1951. Fredagen den 30 November

Lennartsgården, en bortglömd bergsmansgård i Sörvik

Foto: ©Karl-Erik Forsslund 1922
Bilden tillhör Ludvika Hembygdsförening

"Lennartes", den bortglömda gården! Varför heter det Lennartsgården? Gården blev en gång i tiden upprustad av Carl Lennartsson från Falun.
All historia i bygden har kretsat kring Sörviks Herrgård, ändå så finns Lennartsgården utsatt på en karta från år 1678. Gårdens placering strax öster om det vattendrag som kom från Sörviks Dammsjön till Lennarts­viken i sjön Burtjärn. Ett äldre namn på gården är "Alder-Jans". Gården har inte varit lika iögonfallande och stor som "Herrgården". Det finns ändå en historia bakom denna gård med sin stora ladugård, loft och härbren.

Under den tid som Adrian Jansson f 1775-11-30 i Sörvik och hans hustru Anna Andersdotter f 1780-04-29 i Persbo fanns i Sörvik skedde en stor inventering av åker och skogsmark år 1821. De kom till Sörvik 1815 från Söderbärke.
Vi kan följa gårdens innevånare ända till år 1777 i husförhörslängderna då Johan Husberg och Maria Adriansson kommer från Söderbärke och flyttar in i denna gård. Barnen Petter och Maja-Stina är födda i Sörvik. Ändå så fanns Lennartsgården kvar ända in på början av 1960-talet då den blev riven. Loft och härbren såldes och flyttades till andra byar. Vägen i förgrunden är nuvarande Fallvägen.

Innevånarna vid Lennartsgården under 1910-talet

Foto: ©Johan Persson Bildarkiv N-E Nordqvist

Denna bild gav mig många timmars huvudbry. Var fanns huset och vilka var personerna på bilden. Trätrappan! Lennartsgården hade ju en järnplatta till trappa och räcken av järn. Så långt var ju allt rätt. Hus efter hus söktes igenom. Till slut kunde en annan bild ge mig den näst sista puzzelbiten. Det var några innevånare vid Lennartsgården. Men fortfarande är de okända.

Lennartsgårdens järntrappa

Foto: ©Karl-Erik Forsslund 1922
Bilden tillhör Ludvika Hembygdsförening

Här fanns den slutliga lösningen på glasplåten som Johan Persson förevigat. Se på dörrfodrets utformning och den ljusa putsade pelaren på väggen.
Järnplattan och trappräcken finns nu kvar vid en annan fastighet, då deras förfäder har haft en anknytning till gårdens långa historia. Järnplattan har inga årtal eller signaturer som visar varifrån den kommer.

Ladugården som hörde till Lennartsgården

Foto: ©N-E Nordqvist 1975
Ladugården som hörde till Lennartsgården låg alldeles på hörnet av vägen upp till Limberget. Ladugårdens långsida är vänd mot söder.

Oljemålning över Lennartsgården

Sörviksbygdens konstnär, Sivert Åkerströms oljemålning över Lennartsgården.

Lennartsgårdens utritade byggnader

Bilden ovan: Copyright Lantmäteriet 2003-10-20. Ur Häradsekonomiska kartan på dvd.

På den gamla häradskartan från 1866-67 kan man läsa ut en hel del om bygdens historia. Den gård som vi i bygden kallar "Lennartsgården" har sitt ursprung sedan slutet av 1670-talet. Då på den tiden fanns bara åtta gårdar i Sörvik. Sätter man det i relation så finns det anteckningar att Sörgowiks nedre hytta är anlagd år 1643 medan Sörgowiks öfre hytta är benämnd som urminnes. I Gustaf Wasas första jordebok av år 1539 stå följande bergsmän här: Eskil i Lodwika, Bengt och Lasse Persson i Persboda, Per Nilsson och Jon Andersson i Söder-Gudwika (Sörvik), Lasse Raffwalsson och Bengt Arvidsson i Norr-Gudwika (Norrvik).

Kartan visar olika färger, den blåa färgen visar bäckar och det röda området är gårdsplan medan det mörkt gröna är trädgården. Medan de svarta små strecken är hus.

Loftet på Lennartsgården

Foto: Karl-Erik Forsslund 1922
Originalbilden tillhör Ludvika Hembygdsförening

På kartan finns ett litet svart streck som är närmast bäcken som kommer från Sörviks Dammsjön. Där stod en loftbod. Den försvann i samband med rivningen.

Svalbodens väggmålning och öppna spis

Foto: Karl-Erik Forsslund 1922
Originalbilden tillhör Ludvika Hembygdsförening

Inne i svalboden har Karl-Erik Forsslund avbildat den öppna spisen med bland annat en trebent kaffepanna. I bakgrunden på de breda plankorna har man målat olika former av blad.
Det finns många fler detaljer att titta på, men det får betraktaren försöka lista ut. De var kunniga på den tiden!

Landsvägen genom Sörvik

Foto: Harald Fornstedt omk. 1900. H Fornstedt fick sin första kamera 1894, han var verksam i bland annat i Ludvika några år innan han återvände till Falun.

Detta är en märklig och en mycket intressant bild, då den visar hur gamla Sörvik såg ut en gång för omkring över hundra år sedan. Den vita byggnaden till höger är "Sexmans". Ordet "Sexmans" kommer från att det var sex lägenheter i huset. Den gården fanns mittför nuvarande Grangärdevägen 19. Även denna gård har anor sedan långt tillbaka där en bergsman har hört hemma. På kartor över Sörgoviks inägor från år 1821 finns inte husen inritade, tittar man på häradskartorna från 1866-67 så finns gården inritad. På 1821 års karta kan man läsa sig till att marken och vissa byggnader äger bergsmannen Daniel Persson. Byggnaden till vänster med gaveln vänd mot betraktaren i bilden är en ladugård.
Mittför nuvarande Grangärdevägen 19 på andra sidan vägen stod en gammal gård som kallades för Sexmans.

Patron Öhman köpte denna gård för det var ett fint ställe. Huset var i två våningar. På var sin sida om gaveln var det byggt flyglar. I den södra flygeln bodde skogvaktaren medan arbetsledarna (basarna) fick flytta in i de andra lägenheterna, som de rustade och gjorde i ordning, berättar Verner Lundberg.

Grangärdevägen 19

Vägen utanför Grangärdevägen 19 2005
Foto:©N-E Nordqvist 2005

I den svart-vita bilden fanns ju en ladugård på bilden. Ladugården blev ju riven, men själva grunden blev ju kvar. På den gamla grunden byggdes en ny byggnad upp. Nuvarande Grangärdevägen 19 eller som vi äldre i bygden säger, "posthuset". Grunden till huset är uppbyggt av så kallade slaggostar.

Jag, Anna Jakobsson, skulle nästan tro att de där slaggostarna Ni har sett vid Hammarbacken, de som är i den där muren, de är nog gjorda i Ludvika hytta och det tror jag är med lim i det. Det är många hus som står på sådana där slaggostar. Hela posthuset i Sörvik var byggt med sådana där slaggstenar, det fanns sådana både i ladugården och stallet som de byggde om. Ordet lim (lim med långt m) är enligt de äldre ett annat ord för kalk. Vi har ju också bygdeordet Limberget strax öster om Sörvik.

Posthuset i Sörvik

Posthuset (Grangärdevägen 19)
Foto:© N-E Nordqvist 2006

För närvarande är det här Sörviksbygdens högsta enskilda hus. På många gamla bilder kan man skymta huset där det har en framträdande roll i bygdens historia. Här har det varit liv och rörelse med människor som har kommit och gått. Från den tid då det var postlokal i den södra delen av huset och det var affär i den andra ändan. Postlokalen kom sedan att flyttas över till affärslokalen där den fanns kvar ända fram till nedlägg­ningen. Familjer har bott i huset både under kortare tider och under många år.

De gamla dörrarna i mittenporten

Dörrarna som de såg ut 1975 vid Posthuset
Foto:© N-E Nordqvist 1975

Om dörrarna kunde tala om hur många som har passerat utgången.
De har en egen historia, slitna och skamfilade, men under Antikrundans experter skulle de nog vara guld värda. Kanske med originalfärgen kvar, de var i en grönaktig nyans på utsidan och den gråvita färgen på insidan och innerdörren. Ett antal år senare byttes de ut mot dagens brunaktiga och modernare dörrar.

Karl-Erik Forsslund skriver under en bild med motivet av huset följande: Ny gård vid Sörviks station, (postlokal m.m.). Den bilden är daterad år 1922.

Dörrarnas utseende på ritningen vid nybyggnation

Ritning på gamla dörrarna
Bilden är med tillstånd kopierad från en ritning som är publicerad på  Posthusets blogg 

Text och sammanställning: N-E Nordqvist 2019-11