Sörviks stora gård

Foto: ©Anders Granath Bildarkiv N-E Nordqvist

Herrgård eller herresäte är en gammal beteckning för en stor lantegendom eller i varje fall en egendom, som en gång varit stor. Sörviks herrgård var i alla fall bygdens största gård. En gård, som har byggs om i flera omgångar.
Liv och rörelse har präglat gårdens historia. Jordbruket har varit ryggraden ända sedan handlanden Gustav Öhman och Josefina Fredriksson tog detta resident i sin besittning år 1863.
Karl-Erik Forsslund skriver i några anteckningar som jag hittade bland arkiven på Ludvika Gammelgård att det var Gustav Öhmans svärfar, Fredrik Jansson som byggde första herrgården.
Gårdens historia sträcker sig ännu längre tillbaka. På gamla kartor från slutet av 1600-talet kan vi ana att gården finns. Då fanns i Sörvik bara fem till sex gårdar. Det öppna landskapet präglade bygden, på åkrarna betade kor och hästar. Gårdens storhet gjorde att många kom för att söka och få arbete. Drängar och pigor samt andra medarbetare behövdes för att hålla jordbruket levande.
Under den nya rättarens ledning blev Sörviks herrgård en mönstergård. Diken blev rensade, åkrarna hölls efter. Stenar plockades ur åkrarna av barn, som kunde få en 25-öring om dagen. Potatis skulle sättas och plockas upp, råg och havre skördades. Allt skulle plockas upp med handkraft.
Sörviks stora gård har haft sin storhetstid, i dag är det ett antal personer som minns, och har sett gården förfalla till grävskopans stora glädje. Sörviksbygden har därmed mist en stor och saknad profil.


Livet på Sörviks Herrgård
Vivans mamma, Lisa, arbetade extra på Sörviks Herrgårdspensionat, även kallat Panget. En gång kunde hon inte ställa upp, utan Vivan fick rycka in och följden blev att hon fick arbete där både på sommar-, jul- och påsklov.
Pensionatet hade öppnat redan på 1920-talet av fröknarna Falk, vilka senare avlöstes av fröken Jansson, men vid den här tiden (början på 1950-talet) drevs pensionatet av två systrar Hedman, som var i 65-70-årsåldern. En tredje syster, som var lärarinna i Falun, kom ibland och hjälpte till. Dessa tilltalades fröken Ebba, som var chef, fröken Ester och fröken Edit. Arbetet på Panget var mycket slitsamt. 50-liters mjölkkrukor skulle hämtas vid vägen och trägolven skuras. Kopparkaffepannorna skulle alltid glänsa och måste därför putsas varje dag.
Det var ”gående bord” i matsalen och serveringspersonalen var alltid klädd i svart kjol och vit blus - med stort vitt förkläde till lunch och ett litet vitt till middag.

Panget hade en duktig kokerska och var känt för sin goda mat och många från Ludvika sågs därför ofta bland matgästerna.
Gästrummen låg på övervåningen och var vanligen bebodda av äldre gäster från Stockholm och Västerås, vilka återkom varje sommar och blev ett pittoreskt inslag i den annars så gruvbetonade bygden.
Förutom sedvanlig städning av rummen ingick också tömning av pottor och påfyllning av tvättvatten. Moderniteterna på den tiden var väl inte av högsta rang, men de fantastiska omgivningarna fanns det nog ingen anledning att klaga på.

Delen Sörviks Herrgård Text: Kerstin Bergström (1999)

Två tidsepoker efter Lövängsvägen

Foto: ©Hans Cardell omkring åren 1970

Under en tid under 1960-70-talet förvandlades byn Sörvik en hel del.
Nya fastigheter byggdes upp, andra fick skatta åt förgängelsen.
På bilden finns en av de nybyggda villorna efter Lövängsvägen och i bakgrunden syns "Sörviks stora gård", vilken blev riven i december 1973.
Det har berättas, att när huset till vänster fick el indragen så var det riktigt kallt och tjälen var djup när elkablarna skulle dras fram, de stod där med en bensindriven cobra och spettade, grävde meter för meter med spaden och använde bara handkraft, utan några andra maskiners hjälp.

Cirka 50 år senare

Foto:©N-E Nordqvist 1977-78

Bilden är tagen lite närmare nuvarande Fallvägen än vad Anders Granath tog sin bild på Sörviks Herrgård någon gång i slutet av 1920-talet. Visst finns det stora förändringar i bygdens historia.

Sörviks stora gård kom en tid senare att skatta åt förgängelsen

Foto: ©Hans Cardell omkring 1973

Sörviks stora gård kom att skatta åt förgängelsen. Dess öde beseglades av kommunstyrelsen i Ludvika kommun under en tisdagskväll i oktober månad 1973. Under de år som herrgården hade stått tom hade bygg­naden förfallit och var i sådant skick att man med blotta händerna kan ta loss uppruttnat virke. Man befarade att den skulle falla ihop av sin egen tyngd och därav måste den rivas snarast och ge plats för villabebyggelse efter nuvarande Lövängsvägen. Herrgården hade då varit i kommunens ägo sedan ett 30-tal år tillbaka. Den hade under åren utnyttjas som civil­försvarsförråd.

Rivning av Sörviks herrgård

Foto: ©Dala-Demokraten december 1973
Okänd fotograf trots efterforskning.

I december 1973 inleddes en milstolpe i bygdens historia när Ludvika kommuns gatukontor, enligt ett anbudsförfarande, låg bäst till för arbetets utförande. Grävskopan åt sig snabbt genom den gamla herrgårdsbyggnaden och innan kvällen var kommen var också den anrika herrgården i spillror. En gång Karl-Erik Forsslunds hustru, Sofia Öhmans barndomshem, som nu bara finns som minnen från en svunnen tid.

Vagnslider och vällingklockan

Det är inte många av dagen levande personer som har sett denna vy. För många år sedan kom folket från Storgården med en papplåda med bilder där man fick ta reda på de bilder som var intressanta för hembygden, i detta så blev det bilder från bland annat Sörviks Herrgård. Där Karl-Erik Forsslund skriver på i fotoalbumet "Vagnslider och stall med vällingklockan vid Sörviks Herrgård". Foto: K-E Forsslund. Att Karl-Erik Forsslund var där och dokumenterade byggnaderna har ju också en förklaring. Hans hustru Sofia hade ju sitt föräldrahem på Sörviks Herrgård.  

Sörviks herrgårds stallbyggnad

Foto: ©N-E Nordqvist 1991

Stallbyggnaden efter Lövängsvägen är i dag den enda byggnad, som finns kvar sedan den tid då det var stor aktivitet vid Sörviks största gård.
Nu för tiden finns en mindre mekanisk verkstad i lokalerna. Annat var det förr i tiden då hästarna utgjorde en viktig del inom jordbruket och i skogen med allehanda transporter. Stallet hade plats för minst 16 hästar.
Vid plöjning på åkrarna hade man alltid två hästar spända framför plogen, och det skulle vara raka fåror, berättar Verner Lundberg.
En hel bygd kom i förvandling under Patron Öhmans tid i Sörvik. Närmast i tanke är den gamla fina hagen på sluttningen ner mot Väsman, där han hade alla sina hästar på bete under sommaren. Där finns nu Brunnsviks Folkhögskola. Drängarna vid gården fick leda hästarna från Sörvik till hagen i Brunnsvik, på den då slingrande vägen mellan de båda byarna.

Vällingklockan på Sörviks stora gård 

För några dagar sedan när det här skrivs 2023-05-08 stod vi två manspersoner utanför stallbyggnaden och pratade om bygdens historia, varvid frågan dök upp om det har stått något annat hus där det rödfärgade förrådet står. Mitt svar blev ja, det fanns en bild där de är uppe på taket och fotograferar vällingklockan och samtidigt ser man en del av det vita bonings-huset. Har en liten aning att det var där rättare Gruvman var boende i huset. Foto: K-E Forsslund alt Folke Forsslund

Stallbyggnadens södra gavel

Foto ©N-E Nordqvist 2006-02 

Så länge stallbyggnaden har funnits, så har den södra gaveln sett ut på detta sätt. Det övre fönstret har funnits på sin plats i över hundra år. På en av mina tillgängliga gamla bilder över sörviksbygden från Burens kan man se det övre fönstret.
Tittar vi på Karl-Erik Forsslunds bild från 1920-talet över en gammal kalkhytta i Sörvik, kan man i bakgrunden se hela gaveln, som den ser ut på ovanstående bild. Länk till den sidan:  Kalk och Järnhyttor 
Ett antal meter från den södra gaveln stod en träbyggnad i ungefär samma form som gaveln på stallet, cirka 45 graders vinkel i förhållandet till stallbyggnaden, den är också borta för evigt.

Under hjärtteglet ligger pärten 

Foto ©N-E Nordqvist 2006-02

Tittar man under takfoten på den södra gaveln finner man att taket har gamla anor. Där ligger en del av pärten skyddade under tegelpannorna. Ordet "pärt" betyder "träspån för tak och väggbeklädnad". Mycket vanligt att man använde på taken innan tegelpannorna kom till användning.
De här träspånen håller på att försvinna mer och mer i dagens samhälle.

Foto: ©N-E Nordqvist

Är det sista sucken för komplettfabriken i Sörvik på gång? När ena gaveln nu har gett vika under vecka 17 och bilden är tagen den 28/4-23

Ingången till skullen vid stallet

Foto: ©N-E Nordqvist 1991

Hästarna i stallet behövde en hel del foder under alla årets dagar.
På baksidan av stallbyggnaden finns än i dag stora dörrar under ett par taksprång. För att lättare komma in med foder under skördetiden kunde man köra in med både häst och vagn. Väl där inne kunde man lättare lasta av det vinterfoder som de i stallet upp till sexton hästarna behövde.
Gamla bilder visar att det fanns en bro vid varje port från fundamenten utanför och upp till golvet vid dörrarna. Fundamenten är gjutna av betong. Medan hela stallbyggnadens väggar innehåller kalkbruk med ingjutna blåaktiga slaggstenar. En så kallad slaggstensbyggnad.
Vem vet, en del av det foder som hästarna behövde kom eventuellt från den stora åker, som fanns strax utanför? I dag är den stora åkern ner mot sjön Burtjärn bebyggd av villor. Bron upp till övervåningen är inget nytt påfund, utan finns kvar än idag på en av gårdarna i Norrvik.