Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

Stugan som fick ett oväntat besök

Inne i stugan vid Fängenhällarna

Foto: ©N-E Nordqvist omkring 1980 innan stugan blev utsatt för en omfattande renovering

För hundra år (1914) sedan kom en 26-årig yngling bärande med en gungstol på ryggen. Vilket kunde vara ganska så besvärligt med tanke på dess konstruktion. Där kom han i alla fall vandrande över bergen med den långa motbacken upp mot Tunnfallet från Gamla Finntorpet och ner mot byn Norrvik, efter den tidens stora väg mellan Ludvika och Grangärde. Hur han hade vandrat från hemmet i Finnmarken och till Fängenhällarna förtäljer inte den berättande historien.

Framme i Fängenhällarna knackade han på dörren till ett av de få bebodda husen vid Fängenhällarna under den här tiden. Den vandrande ynglingen hade ställt ifrån sig gungstolen ute på gården. De två mans­personerna, Hjalmar och Albin Sjögren, som bodde i den lilla stugan, vilken innehöll en liten farstu och sedan en dörr in till huset. De satt vid bordet i det lilla men rymliga köket, även om det var litet i dagens mått.

Väl inne i stugan bad han att få något att dricka, de båda personerna nickande och pekade på en hink med en vattenskopa hängande på sin plats. Ynglingen tog sig väl av det smakliga innehållet i hinken. Inte bara en utan flera klunkar av det smakliga innehållet.

Nu blev det ingen mer vandring den här dagen och inte heller de följande dagarna, vad gungstolen hamnade stående under den här mellanland­ningen i Fängenhällarna förtäljer inte historien.

Under den här tiden vid stugan har det berättas att ”Helgdagskväll i timmerkojan” kom till år 1914.

Du är fager, Brogren, i eldglans röd,
där du gnider din svarta fiol,
för mat och för brännvin du glömt all nöd,
och din panna är ljus som en sol.

Vad det handlar om är att Dan Andersson kom gående med familjens gungstol på ryggen från finnmarken och är på väg till Gräsberg via Fängenhällarna.

Fest och spel

Här ute i det fria avnjuter Karl Sjögren en skål för den eftertraktade drycken tillsammans med sin gitarrspelande broder Ivar Sjögren. Nu hör det till historien att han hade kommit till ett näste där hembrän­ningen stod högt i kurs i Fängenhällarna. Dit var det skytteltrafik av törstiga personer som kom i Taxi och även länsman gjorde sina visiter på plats. Men då var redan förvarning utfärdad via ett cykelbud från Brunnsvik, så när länsman kom var det "städat" så han hittade inget.

Det som var i hinken var alltså något som kallas för ”Skogsstjärnan”, en välkänd dryck på den tiden, ändock av en finare kvalité än den som såldes på ”Jernvägsrestaurangen” i Ludvika.
Efter många sökningar så har jag inte fått fram någon som kan säga att den här historiska berättelsen är fel!

Vid Gamla Finntorpet i ett av husen bodde Ejnar Eriksson född år 1891.
Han hade en önskan att kunna få lära sig spela fiol. Fiolen finns kvar än idag hängande på en vägg i mellansverige. Hur det än var så kom han i kontakt med en skollärare i Abborrberg, vilken tydligen spelade fiol och som uttryckte sig på detta sätt när Ejnar Eriksson tog kontakt med skolläraren. Det var bra, för nu får jag två elever hade skolläraren sagt. Den andra eleven var den tre år äldre Dan Andersson.

Nu hände det att Dan Andersson var på besök i Gamla Finntorpet ett antal gånger och hälsade på sin spel­kamrat från tiden i Abborrberg. Vem vet om han inte var med på de träffar ungdomarna från Norrvik och Gamla Finntorpet hade längst upp på Tunnfallet där det ordnades dans och fest under de ljusa sommarnätterna vid den här tiden.

Nu finns det en strof i melodin ”Helgdagskväll i timmerkojan”, som ljuder ”Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals för spökblåa, månlysta snår!" Orden, ”Stäm fiolen Brogren”. Brogren i det här fallet ska ha varit Ejnar Eriksson i Gamla Finntorpet.

Det var Anna Karolina född Andersson, som har berättat detta för sitt barnbarn. Anna Karolina var gift med Ejnar Eriksson.

Efter en av träffarna med de glada medmänniskorna som fanns vid Fängenhällarna så kom till slut en dag då Dan Andersson var tvungen att bryta upp och återgå till pliktens vägnar.

Ett föredrag i Östanbjörka stod närmast på dagordningen. Det var att packa ihop en del saker och gå vägen upp över Fängenhällarna och ner till Gamla Finntorpet och vidare till Stensbo, där det var enklast att gå efter järnvägen mot Östanbjörka.
En sträcka på omkring tre fjärdrings­väg

De andra som var med under festen vid Fängenhällarna tyckte det var lite underligt att Dan skulle kunna hålla en föreläsning om nykterheten vid Östanbjörka.

En av de andra tog ett beslut att följa efter Dan Andersson på ett behörigt avstånd så att han inte skulle märka något. Väl framme vid möteslokalen, som var fullsatt, smyger den för mig okända personen in och sätter sig längst bak i lokalen och lyssnade när Dan Andersson höll ett lysande föredrag om nykterheten.

När mötet var slut så träffades de två utanför lokalen och var på väg hem mot Fängenhällarna så ställdes frågan till Dan. Hur kan du hålla ett sådant tal om nykterheten när du har varit med om festligheterna i Fängen­hällarna.

Svaret från Dan Andersson blev: "Det begriper inte de j...larna".

Sökning efter tidningsartiklar

För över trettio år sedan när den här artikeln blev skriven hade Ludvika Tidning sin redaktion i hörnet av Engelbrektsgatan/Fredsgatan i Ludvika. Där var jag inne i deras tidningsarkiv och letade efter stoft från Lekombergs gruva.

Vad jag har förstått under årens lopp så var det ett sätt för vissa arbetare att överleva och hålla svälten borta från dörren. Gruvan som sysselsatte en stor del av bygdens befolkning med arbete låg nere på grund av strejk.

Bland annat hittade jag då de här två artiklarna som är hämtad ur Ludvika Tidning den 15 feb 1924

Den 19 september 2014 publicerade Nya Ludvika tidning en artikel som har rubriken "Norrviken var näste för spritkokare". Här kompletterar jag denna artikel med det jag hittade i Ludvika Tidnings arkiv i början av 1980-talet.

En av Norrviksbrännarna går i brässen för de andra

Ivar Sjögren har bränt i en kolkoja i Övra Tjärn
Fem timmars rättegång som slutade kl 01.10 på natten inför en oändlig massa människor. Norrviksmålet börjar alltmer få publikintresse för det angår alla, och folk hängde näsan över tingshusfönstren och bad goda gudar, om en aldrig så liten titt. Anhängare av målet följdes av en större skara än någonsin och man lade märke till att medan stadsborna vanligen vore i minoritet och sockenborna i majoritet. Nu var det nästa tvärtom. Fem timmar varade förhandlingen, men publiken höll troget ut till slutet, vilket slutade efter kl 01 på natten.

Då hade Ivar Sjögren hunnit bekänna kort, så långt han tyckte det var lämpligt, följa av ett litet stycke av brodern Albin, som tidigare under aftonen enstämmigt nekat till allting. Orsaken var att landsfiskalens åtgärd att begära hela Sjögrens familjen inmanandet i häktet, med undantag av änkan "modern". Huvudintrycket av dagens förhandlingar var alltså detta att Ivar Sjögren för att fria de övriga familjemedlemmarna, vilka så gott som alla sotat för deras olagliga levebröd tog allt på sig. Om han nu gjorde det för sitt trovärdigt må icke nämnas därhän.

En stuga vid Övratjärn

Till tinget hade endast tre av familjen Sjögren infunnits sig, medan modern stannade hemma på grund av sjukdom och Karl Sjögren var i Stockholm. Det började med att Hjalmar Sjögren kom att bedyra sin oskuld, ingen var mer öppenhjärtlig. Sex gånger före jul hade han tillverkat brännvin i en kolarkoja vid Norr Övratjärn, varje brygd hade omfattat ungefär 10 liter. Ensam hade han varit vid anskaffandet av råvarorna från staden och hade sålunda knogat hem med ca 50-60 kg socker och 5 paket jäst vid ett tillfälle.

Härefter tågade vittnena in i en anseende skara, Alvar Forslund, Fritz Val Gustavsson, Albert Nilsson från Lekomberg, Olof Nilsson, Axel Andersson, Sigurd Andreas Lundkvist, Viktor Albin Danielsson, E A Mellberg, Nils R Sköld, A Westman, Per Bachler, K Elof Pettersson, G W Hellström, Bernhard Brüne, B Dicksen, Valfrid Andersson och Johan Bergström. Och man ser att de representerar både stad och land. Skräddarmästare Forsgren hade köpt brännvin av både Albin och Ivar Sjögren, två liter åt gången, och även änkan Sjögren hade tjänstgjort som försäljare. För ett år sedan hade en varit uppe i Norrvik och inhandlat sin sprit. Det sista besöket hade varit i januari, medan Forsgren fick betala mellan 7-8 kr litern, var man lite dyrare åt Fritz Gustavsson som fick betala 10 kr. Även det efterföljande vittnet, Albert Nilsson har köpt sprit av Ivar Sjögren.

Vittnets affärer med Norrvik hade pågått i två år och den sammanlagda kvantiteten skulle ha gått på omkring 50 liter. Själv hävdade Ivar Sjögren att han började sälja spriten på våren 1922. Polisman Olof Fritjof Olsson förnekade att han köpt någon olaga sprit, och lika var förhållanden med chaufförerna Sigurd Lindkvist, Axel Andersson samt Gustav Albin Andersson vilka endast kört sprittörstigt folk till Norrvik. E Mellberg och K Pettersson samt Nils R Sköld och Per Bachler hade tillhandahållit större och mindre ransoner. Å andra sidan förnekade ing A Westman bestämt att han hade fått tag i det anskaffade. Handlare Hellströms vittnesmål gick i samma riktning men vittnet upplyste att Ivar Sjögren hade varit inne i hans butik och försökt handla en del varor på kredit vilket dock inte lyckades.

Bernhard Brüne köpte i maj eller april två liter av Ivar, dessutom hade en mörk man i tjugoårsåldern bjudit ut sprit åt honom på Röda Kvarns gård. Dicksen hade träffat alla tre bröderna i Norrvik. Han hade också varit inne i Hjalmars stuga. Till Bergström hade Ivar sålt brännvin för 8 kr litern. Albin nekar och Ivar tar allt på sig. På en förfrågan från åklagaren Ekengren förnekade Albin bestämt att han inte har någon som helst del i, och har inte deltagit vare sig någon försäljning eller tillverkning.

Men däremot har han inhandlat sig exportsprit av okända personer på Ludvika station. Åklagaren ansåg det var synnerligen försvårande att svarande hade fortsatt med sin försäljningen av sprit efter att åtalet börjat.

Ehuru bevisningen mot den svarandes skuld var väldig, var mycket outrett och åklagaren begärde att de anklagande inte skulle undanröja bevis. Att samtliga medlemmar utom änkan "Sjögren" skulle omedelbart inmanas i häktet. Landsfiskalens begäran kom överraskande för de åhörande och även för de svarande som blev märkbart oroliga

Ivar Sjögren anser sig bekänna allt och Albin fann att han kunde ha sålt sprit i berusat tillstånd. Åkl höll däremot att Karl som tidigare straffas för lönnbränning vore ledare för ligan. Efter en stunds överläggning beslutade rätten att ogilla åkl begäran och utfallet faller den 12 mars mot Ivar Sjögren. Slut citat.

Sammanfattning och rättning 2019-11-30 NEN