"Vretens", ett arrendejordbruk i Sörvik

Foto: N-E Nordqvist

AB Ludvika Bergverk ägde även en mindre gård i Sörvik, den var på 1/8 mantal. Värdet på gården var då 1000 kr. Det enda namn som finns på gården är Vreten. I folkmun kallade man den gården för Vretens. Bilden visar ingången till boningshuset på Vreten. Under de sista åren använde Ludvika Brukshundsklubb stugan. Huset förföll mer och mer innan det eldades upp.
En gruvarbetare var helt enkelt utestängd och fick inte köpa någon mjölk hos patron Öhman vid Sörviks Herrgård, ett alternativ var att gå från Lekomberg till Sörvik och gården "Vreten", för att köpa den åtråvärda och livsviktiga mjölken. Vreten var ett arrendejordbruk, som gruvbolaget i Lekomberg ägde och ingick i köpet från början.
I ett av arrendeavtalen står det tydligt inskrivet att arrendatorn bör sälja den mjölk, som går att få fram till arbetarna inom gruvbolaget.
Tänka sig att gå dessa ormlika vägar, vilka inte har den rutt som den har idag. Bara för att få någon enstaka liter mjölk. Varje vända tog omkring 1,5 timme att gå fram och åter. Gå på vintern flera gånger i veckan, i samma eländiga mörker som idag. På vägar som knappt hade sett en plog. När andra får köpa mjölk i den mjölkkammare som fanns i en flygel på herrgården. Nej, sa Anna Jacobsson, det var skillnad på folket.
Det var som om inte en gruvarbetare fick existera. Första världskriget gick på sitt tredje år. Bristen på mat, vilket senare kom att ta fruktans­värda former, hade inte hunnit bli något hot mot tillvaron. Det var endast produktionen av mjölken som började att bli oroväckande, på grund av den stora mängden av arbetare till gruvan i Lekomberg.
Boningshuset var byggt av timmer med tegel på taket, utsidan av huset var i behov av att brädfodras. Huset bestod av två rum och kök. De två små rummen benämns som norra respektive södra kammaren.
Den 7 april år 1923 förrättades en så kallad besiktning på gården Vreten, där ingenjör Reinhard Göst och kassör Nils Nyman ingår från gruvbolaget.
Till gården Vreten hör då följande egendomar: Lars Olssons och Hägers egendom i Sörvik samt Skälltorpet och Strandvallen i Lekomberg. Dessa egendomar är då upplåtna på ett års arrende till hemmansägaren C E Widigsson från Räfvåla, räknat från den 14 mars år 1923.
August Finnström hade arrendet från den 11 mars år 1925. August son, Adam Finnström, tog över kontraktet på gården den 11 mars år 1930. Den 15 mars år 1935 lämnade Adam Finnström gården Vreten och från samma datum togs egendomen över av Karl-Erik Pettersson från Lekomberg. Nästa arrendator blev Ernfrid Jansson, som brukade jorden fram till då Gösta Almén hade arrendet mellan åren 1939-1946. Efter Gösta Almén kom Einar Lundberg, han hade gården fram till omkring år 1955.
Den som sist slutade med att använda den här gårdens ägor var Joel Olsson, även kallad Limbergs-Joel.
Vid värderingen av gården Vreten fanns i ladugården kor vid namn Stolta, en kviga, röd med vita fläckar, Gullros, Perla och Blomma som var vita med röda fläckar, medan Rosa var röd med vita fläckar och Stjärna som var röd och hade horn. Inne i stallet fanns hästen Thor, en brun valack.

Sörviksbygden från berget ovanför Limberget

Foto: ©Anders Granath. Bildarkiv N-E Nordqvist

Anders Granath var ofta ute med sin kamera och dokumenterade delar av bygden. Nu, en viktig del i vår historia. Anders Granath började fotografera på allvar i början av 1920-talet. Därför kan vi nog anta att den här bilden är från början av 1930-talet.
Här har Anders Granath fångat sin Sörviksbygd i ett nötskal med skog, åkrar och sjön Väsman med ön Sollen i bakgrunden. Se med öppna ögon och jämför med det öppna landskap, som då var rådande mot dagens!
Den som kommer att studera denna bild noga och har lite kunskap om hembygden kan utröna en hel del.
Några ledtrådar kan vi ge: längst till vänster i bildens mitt syns Sörviks Herrgårds stallbyggnad efter nuvarande Lövängsvägen. Ladugården som syns i förgrunden med en gavelspets i kanten av en ljus åker hörde till bergsmansgården "Lennartes".
I bildens mitt nuvarande Olsgården och de båda gruvkasernerna efter Digervålavägen. Havrekärvarna på åkern är där Västerbacksvägen nu finns och längst till höger syns en liten del av Sörviks gruva.